Äger dina prylar dig?

I minimalistsammanhang hör man ofta olika varianter av uttrycket ”äger dina prylar dig istället för tvärtom?”. Det spontana svaret för de flesta är nog att man inte alls känner sig ägd av sina prylar, men börjar man nysta i det är det trots allt många som är ägda av vissa av sina prylar.

Rent ekonomiskt känner du dig förmodligen inte ägd av dina prylar, om du inte köpt till exempel bilen, mobilen eller liknande på avbetalning. Men genom att du behöver jobba flera timmar i veckan och ytterligare år av livet på grund av just din prylkonsumtion, är du kanske ändå ägd av dem till viss del i ett större perspektiv. :) Fru Minimalist har kunnat gå ner i arbetstid utan att för den delen få lägre livskvalitet, snarare tvärtom, till stor del tack vare minskad onödig konsumtion. Även Herr Minimalist jobbade deltid innan han gick på föräldraledighet i våras.

I inlägget ”Förankrad av prylar i hemmet” skrev vi om att många äldre bor kvar i stora villor efter att barnen flyttat, fyllda till brädden av prylar som gör det övermäktigt att flytta till en mindre bostad. De har fyllt upp sina utrymmen med prylar som de känner trygghet i och skulle ha svårt att göra sig av med såväl fysiskt som psykiskt på grund av den ansenliga mängden. De äldre är en annan generation och har levt i en tid när det snarare rådigt brist än dagens överflöd, och har därav extra svårt att göra sig av med saker. Det får man ha respekt för, men de kan likväl ses som att de är ägda av sina prylar.

Även i det lilla vardagliga kan vi vara ägda av våra prylar. När du gör en utflykt till stranden och har mobil, nycklar och plånbok i väskan. Antingen känner du att någon borde stanna vid strandmadrassen och vakta prylarna, eller också nojar du och kastar övervakande blickar mot väskan medan du badar. Du kan aldrig riktigt slappna av eller vara närvarande i aktiviteten i vattnet på grund av prylarna. 

Samma sak om du är bland en stor mängd folk, på en konsert, ett allmänt midsommarfirande eller en populär turistattraktion. Du känner med handen mot fickan att mobilen ligger kvar. Kollar till handväskan eller jackfickan nu och då att den är stängd eller prylarna ligger där de ska. Du förlorar varje gång liten del av närvaron i aktiviteten för att du är rädd att bli av med prylarna.

Bilen är en vanlig pryl att känna sig ägd av. Både ekonomiskt, tidsmässigt och energimässigt. Besiktning, däckbyte, förvaring, fordonsskatt och diverse service mm. I en storstad även gisslet med trygg parkering. För oss har bilen vi köpte förra hösten, inneburit en stor frihetskänsla och en pryl som vi än så länge sällan känner oss ägd av. Men många känner mer oro och energidränage över sin bil än glädje och frihet. Kanske även för oss när vi befinner oss i en annan livsfas, eller så snart bilen börjar krångla…

I vilka sammanhang äger dina prylar dig? :)

Nojar du över såväl barnens säkerhet som dina prylars när du är på stranden? :)

17 reaktion på “Äger dina prylar dig?

  1. Emanuel

    Jag försöker att köpa så få laddbara prylar som möjligt emedan det är ett stressmoment att se till att ständigt hålla dem laddade. Äger därför endast exempelvis hörlurar med sladd.

    En sak som ger mycken frihet är bilen, men tyvärr upplever jag stundom mig ägd av den. Den kräver mycket uppmärksamhet i form av service, bilprovning, byten av lampor mm. Än så länge tycker jag dock att friheten överväger men kanske blir det en omprövning i framtiden…

    Svara
    1. Ida

      Jag tycker tvärtom angående bilägande. Sålde min bil för ca 9 månader sedan och känner mig så fri! Det är klart att gå hem från mataffären med tunga kassar i spöregn när man bor på ett berg inte alltid är kul, men jag slipper alla trista utgifter samt att ta ansvar för att ta hand om bilen. Min bil ägde definitivt mig:)

    2. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, bil är lite både ock. För oss är bil just nu en enorm frihet, vi har bara haft den sedan senhösten förra året och det enda ”underhåll” vi behövt göra är ett däckbyte… men hade vi inte haft garageplats där vi bor vet jag att vi hade nojat väldigt mycket över att den står utomhus, risken för inbrott etc en känsla av att vilja ”kolla till den” då och då. Och skulle den börja krångla och kräva vår tid och energi, så skulle vi nog ledsna lite på ägandet och känna oss just ”ägd” av den.

  2. Jenni

    Mitt i prick! Väldigt mycket av det jag äger är en form av belastning och jag har ofta dåligt samvete för att jag inte hinner ta hand om mina kära ägodelar på ett tillräckligt bra sätt. Bilen borde verkligen tvättas oftare, de fina läderskorna putsas, datorns program uppdateras, kristallglasen och kockknivarna handdiskas, kaffemaskinen avkalkas och så vidare. Problemet är kanske inte att jag har en massa saker som jag inte använder – men alla saker är noga utvalda och ofta relativt dyra/fina. Och att inte ta väl hand om dem känns lite som kapitalförstöring. Vilket ger mig lite ”ångest”. Så nu försöker jag att även väga in underhållsfrihet de gånger jag behöver köpa något. Men sundast vore nog att försöka prylbanta lite till, framförallt sådant som framkallar denna ”ångest”.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Tack för tänkvärd och bra kommentar! :) Du får låna/köpa vår bok och prylbanta lite i höst och se om ”prylångesten” lättar något. Lycka till!

  3. Anna

    Hela våren har våra prylar ägt oss, det har varit helt galet. Vi har renoverat… flyttade ner i källaren med kokplatta, tre barn och hela vardagen plus då renoveringen… nu är vi klara, lättnaden är enorm. Efter att ha rensat hela källaren känner vi oss ännu lättare, snart ska vi också göra oss av med en av två bilar. En bil måste vi ha, lokaltrafiken är under all kritik, då skulle vi få lägga all tid på att pussla med bussturer eller flytta, o det gör vi bara inte. Allt slängande och rensande har gjort att vi hamnat i ett slags limbo, jag mår helt illa av prylar och kläder, barnen ska få nya vid behov, men vi vuxna får allt klara oss.
    Vi jobbar båda deltid, det är verkligen underbart, tid med familjen är riktig lyx, jag lider verkligen med de som inte har möjlighet, som måste arbeta heltid för att få ihop livet.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Härligt att ni tycks ha kommit ut på ”andra sidan” och tagit med er massa lärdomar!

      Visst är deltidsarbete härligt! Och visst är det en lyx. Samtidigt som många konsumerar väldigt mycket onödiga saker, ”måste” resa, bo stort och låter pengar rinna ut lite här och var, så att de själva ser det som och har skapat sig ett liv, där de inte kan jobba deltid. Men vi prioriterar olika här i livet, och alla har ju som sagt inte heller möjligheten att välja.

  4. Linda

    Man kommer ju inte undan att man är ”ägd” av allt möjligt, att allt behöver skötas mer eller mindre. Jag menar man kan dra det så långt att man rakar av håret för att det är en sak som måste skötas, kräver prylar och är ekonomiskt beroende mer eller mindre… Men det är inte många som ändå väljer att ha rakat huvud, även om det vore mest minimalistiskt.

    Just nu känner jag mig inte så ägd av prylar, (eller jo förresten – jag tvättar i princip varannan dag, diskar varje morgon, lunch, kväll, städar badrum, igår kylskåpet, idag tänkte jag ta tag i micron och kökslådorna…. Så precis allt jag gör om dagarna handlar ju om mina prylar som jag måste ta hand om. Men just nu är jag mammaledig med en 7 veckors bebis, och trivs med detta plockande.

    Men vi pratade om det häromdagen jag och min sambo. Han klagade över allt som alltid behöver göras, att han aldrig har ”fritid”. Jag sa att det är ju så om man äger ett hus och renoverar. Det finns alltid något att göra, vilket vi mestadels tycker är roligt. Vi har en tomt på 2200 kvm som ofta behöver klippas. Trädgårdsland på 50 kvm som behöver rensas. Häck att trimma, vattna. Ankor att släppa in och ut varje morgon och kväll, samt städa ankhuset. Kanin som har samma skötsel och tillsyn som ankorna. En katt som ofta jamar efter uppmärksamhet, och som kloar på våra nymålade lister…….. Innan har alla djur, i hela mitt liv faktiskt, alltid gett mig mer energi än de tar. Men nu med liten bebis börjar jag tvivla på om allt jobb med ankorna är värt det… Och alla prylar, hus till djuren och allt som hör till. Så om man kan räkna det som en sak (vilket man givetvis inte kan men alla prylar som tillkommer då) så är det djuren som äger mig mest. Och även det dåliga samvetet av att inte hinna med allt nu med den lilla.

    Annat som jag känner är värt att fundera över är bilen, efter att ha läst alla andra kommentarer. Den kostar något så oerhört mycket! Har fått ombesikting, byta däck, laga, mm.. Nu kom fordonsskatten på över 2000kr (kul när man är mammaledig). Men vi bor på landet och det finns i princip inga bussar att ta istället. Så två bilar måste vi ha när båda jobbar… Men vi börjar leta oss in till ett villaområde istället med närhet till förskolor, affär, mm så att vi ska kunna klara oss med en bil.

    Oj vad långt det blev, som vanligt när jag ska kommentera på er blogg… Får skylla på att era inlägg väcker mycket tankar, och det är en av få bloggar där även kommentarerna känns lika betydelsefulla och tänkvärda. Tack för en bra blogg, ser fram emot att låna boken sen!

    Svara
    1. Linda

      Ska tillägga att jag är väldigt noga med att inte få in för mycket bebiskläder/prylar i hemmet nu. Då precis ALLT som ägs, som ni säger, tar energi på något sätt.

    2. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jo, visst är det så, men det handlar nog mer om huruvida prylarna (eller varför inte långt hår) tar mer energi än det ger tillbaka i andra ändan på den positiva sidan. Tar det mer tid och energi att hålla koll på sina prylar på stranden, kanske det hade varit bättre att lämna dem hemma för att slippa känna sig ”ägd” eller nojig.

      Likaså om bilen börjar ta mer tid, pengar och energi än den ger tillbaka, kanske man kan klura på andra lösningar där man använder den mindre vilket bör slita mindre på den, etc.

      För övrigt så är det lite den där beskrivningen av att äga ett hus och allt som det medför som gör att vi drar oss för att köpa hus, haha. :)

  5. Cookie

    Hade varit kul att höra i vilket/vilka sammanhang ni känner er ägda av prylar, fru och herr Minimalist.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Tanken på inlägget uppkom just vid besök på en badstrand med mycket folk samt vid midsommarfirande med trängsel, då var det lite just så som beskrivs i inlägget, att man hade med sig värdsaker man nojade över som gjorde att vi blev mindre närvarande i själva aktiviteten.

      Och som jag skrev i någon kommentar längre upp, hade vi inte haft garageplats till vår bil, är jag övertygad om att vi ibland känt oss ägda av den, beroende på var vi parkerat den eller hur länge sedan det var vi ”kollade till den”. Och likaså om den börjar krångla så vi får lägga såväl tid, energi och pengar på att ”fixa” den på olika sätt.

  6. Johan Granqvist

    Kom hem från en semestervistelse utanför hemmet, där i först lånad båt och senare lånat hus, med det som får plats i ett par väskor som packning, kände jag sån frihet. Nu hemma i stora huset i den eviga röran av utströdda leksaker, kläder på tork och andra ”hemlösa” prylar som ligger och samlar damm och tar plats, så saknar jag enkelheten nått enormt. Så ja, de flesta prylarna äger mig på så vis att de tar uppmärksamhet från det som egentligen är det viktiga i livet

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Älskar den där friheten du beskriver som semestervistelse kan ge. Man har liksom de kläder man har med sig, ”tvingas” välja bland ibland bara ett fåtal plagg för vädret/aktiviteten etc men löser det och accepterar det. Istället för att som hemma optimera valen på alla plan för att vi just har enorma mängder valmöjligheter.

      Och den där lilla leksaksmängden som tas med på resa räcker väldigt långt, kritor, pixiböcker och några bollar klarade våra barn sig med under sammanlagt tio dagars stugvistelse. De hittade ju stenar, snäckor och myror att ”leka” med. Det var först på hemresan det började pratas om lego och tågbanan. :)

  7. Eva

    Detta med att känna sig ägd verkar betyda lite vad man förut kanske benämnde som ansvarskänsla. Detta är inte i ropet i en tid av frihetstörst från långsiktiga åtaganden. Känner igen det i mig själv. Tidigt strävade jag efter frihet från det som vissa andra villigt gick in i utan att kanske alltid tänka på vilket ansvar man tog på sig, t ex ta lån för bostad, körkort, bil och bilda familj före 25. Allt detta kräver ju framtida inkomster och en livsstil som kan stoppa andra planer på aktiviteter man gärna gör som ung. Men att vänta med eller helt avstå från detta antas inte längre vara lika ansvarslöst och egoistiskt. Man kan lika gärna vara ägd av sin ”frihetslängtan” om det handlar om att smita från ansvar för helheten och bara göra det man själv vill. Jag är mer ägd av detta. Men känner mig ändå ansvarsfull. Alla mina handlingar bör kunna kopieras och i den mån de kan det blir de ansvarsfulla.

    Svara
  8. CJH

    Grejer som jag har fått eller ärvt känner jag mig ägd av. I hallen står ett couronnespel som jag fick av morsans dåvarande kille när jag var 10. Det var ju inte kul att spela couronne ens då, än mindre när jag köpt min första dator. Och när mormor dog prackade morsan på mig hennes porslinsblomma. Den vägrar dö och står bara och är risig och ful (den avger sommartid även en kväljande, sliskig honungsdoft). Och när morsan flyttade prackade hon på mig en massa annan skit, bland annat nån jävla trähäst som nån släkting till farfar täljt. För elva år sen köpte farsan ny bil och jag fick köpa hans gamla billigt. Fanskapet vägrar skära ihop; en gammal Volvo i asful färg med lilla motorn. Allt freon har läckt ur AC:n, så den är äckligt varm på sommaren men inte värd att laga. Och farsan rökte inte i bilen, så då sitter jag bakom ratten på Essingeleden och längtar efter en cigg, men tycker att det är ”synd att röka i den”. Och jag vill mycket hellre ha en Chevrolet med V8 (jag har en klassisk amerikanare som jag kör på sommaren, men jag vill köra USA-bil året runt). Jag vill bara ha grejer som jag har köpt.

    Så jag tänker hälla en deciliter salt i blomkrukan och ställa ut den i minusgrader. Trähästen och couronnespelet kör jag till tippen tillsammans med mormors och morfars matsalsmöbel i solid ek (bordet har svängda ben, och det tycker jag är fult). Volvon ska jag börja parkera på gatan så kanske någon ångvält kommer och plattar till den, så får jag äntligen köpa min Cheva.

    Svara

Kommentera