Det blir sällan som man tänkt sig

Idag är vi många som går tillbaka till jobbet efter julledigheten. För mig, Fru Minimalist, är det de sista tre dagarna på min nuvarande arbetsplats, och det är med å ena sidan lätta, och å andra sidan tunga steg jag går till jobbet denna vecka efter två veckors semester.

Efter föräldraledigheten bytte jag, Fru Minimalist, arbetsgivare. Jag valde ett stort välkänt företag med gott renommé, och som brukar hamna högt upp vid rankingen över Sveriges bästa arbetsgivare etc. Det som lockade var en förväntad bättre löneutveckling, lovord om utbildning och arbetsuppgifter inom stimulerande arbetsområden.

Ofta blir det ju sällan som man tänkt sig, men ibland blir det dock betydligt värre än man kunnat tänka sig. Kort sammanfattat var den sökta tjänsten i praktiken inte vad som utlovades i teorin vid de tre intervjuer jag gick igenom för att få jobbet. Jag tvingades jobba med arbetsuppgifter jag inte vill hålla på med i en otroligt stressig arbetsmiljö, vilket inte alls lämpade sig efter 7 månaders föräldraledighet där jag saknade Bebis Minimalist enormt från första arbetsdagen. Dessutom kände jag ingen större förståelse för familjelivet och min önskan om att gå ner på deltid kändes svår att förverkliga i realiteten. Jag fick heller inget gehör för att få en riktig datorskärm eller tangentbord istället för enbart den lilla bärbara datorns, vilket gjort att jag haft ont i rygg och axlar mer eller mindre konstant i fyra månader. 

Första månaden var det många kvällar av gråt och nätter av ont i magen på grund av jobb-situationen. Det här var ju jobbet jag tänkt ha lång tid framöver under småbarnsåren, och så kändes det fel på så många plan. Jag har aldrig förstått ordet söndagsångest tidigare, men nu förstår jag precis vad folk talar om. Att inte känna glädje på en plats där man spenderar 40 timmar i veckan, är väldigt jobbigt mentalt och spiller över på resten av livets beståndsdelar vare sig du vill eller inte. Jag har exempelvis aldrig varit så sjuk som under denna höst, feber, förkylning och magsjuka har avlöst varandra, och då går Bebis Minimalist inte på förskola än.

Plötsligt blev jag dock indragen i en intervjuprocess för ett helt annat jobb jag sökt i somras men där semester och omorganisation gjort att processen dragit ut på tiden. Jag erbjöds en tjänst som känns rolig och utvecklande, på en arbetsplats där förståelsen för familjelivet och livspusslet är mer utbredd. Förhoppningsvis är även stressnivån lägre mot där jag är nu, där folk bränner ut sig till höger och vänster.

Min nya arbetsgivare erbjöd en lägre lön än min tidigare liksom en sämre löneutveckling på sikt. Först fick detta mig att tveka något, men när jag tänkte tillbaka på hur hösten varit, hur jag mått och känt mig, tvekade jag inte längre att ta jobbet. Pengar betyder otroligt lite när man har ont i magen inför nästa arbetsdag eller känner att man inte kan påverka sin arbetssituation.

Det finns forskning som visar att över en viss basal nivå så spelar inte mer pengar någon roll för lycka. Själv känner jag att det är så otroligt mycket viktigare att kunna vara en närvarande, glad och harmonisk förälder till sitt barn och sin partner, än att tjäna några tusenlappar extra i månaden. Visst kan de där tusenlapparna göra ett ni exempelvis kan resa långt bort någon gång per år. Men en harmonisk, fungerande, rolig och kärleksfull vardag är otroligt mycket viktigare än att försöka lappa ihop ett förhållande och en familj ett par gånger per år.

Det är första gången jag slutar ett jobb under en provanställning, och då har jag ändå jobbat sedan jag var 14 år. Det var kanske inte bara jobbet eller arbetsgivarens fel, ibland får man bara inse att man är fel person, på fel plats vid fel tillfälle i livet. För ett par år sedan hade jag kanske varit som klippt och skuren för den här rollen, men nu passade den mig inte alls.

Jag kan naturligtvis inte med 100% säkerhet säga att jag kommer känna glädje och lycka på kommande arbetsplats, men magkänslan för att det kommer bli så är väldigt stark. Jag lägger arbetsåret 2015 bakom mig och blickar med tillförsikt fram emot år 2016!

Trivs du på jobbet eller är det dags att förändra din arbetssituation under året?

33 reaktion på “Det blir sällan som man tänkt sig

  1. Karin

    Jag bytte då jag hade fått barn. Mina prioriteringar hade Förändrats då. Sen har jag bytt en gång till så nu har jag väldigt nära jobbet. Detta känns optimalt då lillan behöver hämtning och lämnad varje dag. Dock har jag problem med en kollega som är otrevlig och ”bråkar”. Och chefen är konflikträdd så han tar Ej tag i det.

    Förutom det så har jag bra betalt och låg stress nivå.

    Så jag vill stanna men det är väldigt mentalt påfrestande att jobba med nån som bara surar och bråkar.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag håller helt klart med om att prioriteringarna ändras med barn. Karriären känns inte alls väsentlig på samma sätt, och ska jag ändå jobba 30-40 år till kan jag göra karriär om 10-15 år när barnen är lite mer självgående.
      Tråkigt med kollegan, att ha någon i sin närhet som tar energi och sprider dålig stämning är aldrig kul. Men skönt med bra betalt, låg stressnivå och nära hem. Vi bor ju i en storstad och det är vanligt att flytta längre ut och därmed får längre pendlingstid till jobbet lagom tills det är dags att börja förskola med hämtningar/lämningar etc. Som uppvuxen i en småstad där allt är inom 15 minuters bilfärd känns det märkligt att plötsligt ha 45 min-1 h enkelresa till jobbet varje dag (!).

  2. Jeanette Sandelin

    Jag har tagit beslutet att inte jobba alls. Sover som en kratta och kan knappt hålla mig vaken efter kl 14:00. Efter fem barn är jag trött och har inget mer att ge på en arbetsplats. Så jag hoppade rakt ut och slutade efter att ha kollapsat på två arbetsplatser inom fyra månader. Nu får det var som det är och jag tror det är precis som det ska :)

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Det är ett oerhört modigt beslut du tagit att sluta jobba helt och skönt att du själv landat i hur du vill ha det. Det är väl det ekonomiska som gör att många inte klarar av att ta ett sådant steg, även om de flesta kan leva på ganska lite om de måste, men har dyra vanor som gör det svårt.
      Hur har omgivningen reagerat på ditt beslut? Kan du tänka dig att jobba deltid senare i livet, när barnen är större och inte lite krävande?

  3. Helen

    Jag lämnade min arbetsplats våren 2014. Då hade jag jobbat där i sju år och älskat det de första fem. Men sedan skedde några förändringar i personalgruppen som påverkade mig mycket och vår redan tidigare konflikträdda och långsinta chef började ta ut sin frustration över ett struligt privatliv på mig och min närmsta kollega. Det ledde till söndagsångest, sömnproblem och ångest på jobbet. Efter ett par rejäla stressreaktioner med påföljande sjukskrivningar insåg jag att valet stod mellan jobbet eller hälsan. Jag valde hälsan i princip i samma stund som jag insåg valet och fick hjälp av facket att sluta.

    Nu pluggar jag igen och hoppas på att hamna på en friskare arbetsplats när jag blir klar. Att välja att leva på CSN igen efter att ha jobbat i flera år har sina sidor och påverkar livet för både mig och min sambo, men vi klarar oss utan problem och är båda två nöjda med att jag mår bra igen. Det är trots allt viktigare än att ha råd med bilsemester i Skottland… ;)

    Det var också i samband med att jag blev frivilligt arbetslös som jag började intressera mig för minimalism, första kontakten till det kom genom capsule wardrobes. Jag började hittade den stora minimalistkommunitet som finns på YouTube och hitta så småningom även hit.

    Nu har jag och sambon köpt ett litet hus och flyttar från lägenheten i stan till en liten by en bit bort. Jag har rensat, slängt och skänkt en massa under det senaste året, men med flytten blir det en ny omgång. Bara det vi verkligen vill ha och använder ska få följa med till vårt lilla drömhus. Allt annat får gå till försäljning, Erikshjälpen eller återvinningen. Det ska bli så skönt!

    Svara
  4. Emma

    Jag byter utbildning nu i mitten av januari, efter tre jobbiga terminer på en utbildning jag inte alls trivdes på. Hoppas att 2016 blir ett ljusare år än 2015. Önskar dig all lycka till det nya jobbet och hoppas att du kommer att trivas. :) Måste även berömma er för er lärorika blogg!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Tack så mycket! Och hoppas den nya utbildningen känns mer rätt än den tidigare! Du får se de tidigare terminerna som bra lärdomar inför framtiden, alltid lär man sig något som kan komma till användning i det man tar sig för, oavsett om det är lärdomar inom ett specifikt ämne eller kanske studieteknik mm.

  5. Pusselskolan

    Tack för en inspirerande blogg! 😊

    Jag tror prioriteringarna ändras ganska drastiskt när man får barn – man blir mer mån om en balans mellan arbetstid och ”fritid”. Barn lever ju i nuet, så det fungerar inte att jobba järnet och sedan försöka lappa ihop familjelivet på semestern – som du själv konstaterade.

    Samtidigt tror jag att man lär sig mycket av att bli förälder som man har nytta av på arbetsplatsen – man blir effektivare (för man vill hem i tid), mer resolut i beslut – man har inte råd att vela, man hetsar inte upp sig lika lätt och man blir bättre på att hålla många bollar i luften (så bra någon nu någonsin blir på det 😁).

    Sammanfattningsvis tror jag att man mår bra av att tänka på helheten när barnen är små – och då försöka få till en så smidig och välfungerande vardag som möjligt – med ett jobb som går att kombinera med familjeliv, en förskola man känner förtroende för och så mycket avlastning man bara kan få till så man hinner och orkar med att ta hand om sig själv och vårda sin relation. Småbarnstiden går fort!!!

    Lycka till på nya jobbet! Jag tror du har fattat ett bra beslut!

    / Fru Pussel

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Kul med dina reflektioner över lärdomar som förälder. Jag tror du har helt rätt i det du skriver och det är något man skulle kunna bli bättre på att framhålla i intervjusituationer. Annars kan ju småbarnsföräldrar lätt ses som ”riskobjekt” att anställa med många vabdagar, långa ledigheter och kommande syskon som innebär föräldraledighet igen etc. :)

      Och visst får man andra prioriteringar när man får barn, och så tycker jag det ska få vara. Om jag ändå ska jobba 30 år till kan jag väl göra karriär de sista 20 åren om jag tycker det är viktigt, istället för att trycka in även det på schemat när det händer som mest i livet på alla andra fronter. :)

  6. R

    Hoppas att du kommer trivas på nya stället, och modigt att våga byta!

    Jag har ett dilemma som jag gärna vill bolla med er – kanske kan det bli ett bloggämne tom. Efter flera års studier har jag äntligen fått ett fast jobb med medelhög lön. Min sambo har redan fast jobb och tjänar också han ganska bra. Plötsligt är vi DINK:s och allt känns underbart. Men – samtidigt som jag vill gå loss och unna oss allt vi i åratal fått avstå men dagdrömt om så vill jag inte heller bli för bekväm med en dyr livsstil. Vi båda vill i framtiden ha friheten att kunna jobba mindre/med ett mindre välbetalt jobb. Hur behåller man balansen mellan att leva bekvämt men inte FÖR bekvämt? Hur tänker ni? Hur gör ni rent praktiskt?

    Svara
    1. MD

      Jag var _exakt_ där du är för tre år sedan och har funderat i precis samma banor! Min lösning var att gå loss en del de första månaderna, men framförallt rikta det mot saker vi saknat och behövde men fått skjuta på tills vi fick lön. Jag hade t.ex skjutit på att köpa ny vinterjacka i två år, vi behövde en bredare säng när vi var två etc. Efter det första halvåret-året när de värsta frihetskänslorna lugnat sig satte vi oss och gjorde en budget som är klart bekvämare än en studentbudget men samtidigt rätt sparsam och en bra bit under min månadslön. Vissa poster är till och med väldigt sparsamma. (Blandar vi och jag eftersom vi har delad ekonomi men tar mat och hyra och liknande gemensamt). Det som blir över sparas till framtiden, antingen för att slippa ta lån eller om vi som er vill gå ner i tid och ha en buffert då.

      Jag håller med om att det är svårt att vänja sig vid mindre när man väl vant sig vid mer och det var därför som vi försökte att gå tillbaka till en budget ganska snabbt. Vissa saker, som att storhandla, alltid ha matlåda och inte skaffa bil, släppte vi aldrig på för vi vågar inte. Särskilt bil känns som en väldigt dyr bekvämlighet som man väääldigt snabbt blir beroende av. Har ingen TV heller.

      Egentligen kan man säga att vi fortfarande lever strax över studentbudget men har valt ett fåtal poster där vi vill unna oss lite mer. En fin lägenhet, semester/hobby och kläder i mitt fall, annat för sambon. Det är lätt att bli fartblind och låta det börja rinna iväg pengar överallt annars.

      Om du vill ha siffror att jämföra med lägger vi drygt 6000/pers på boende, 1500 på mat, och övrigt nödvändigt (CSN-amortering, linser, mobil, internet, busskort, sjukvård, facket, en miniminivå på kläder och faktiskt gymkort) är drygt 3500kr. Drygt 11000 totalt. Till det lägger jag ca 5000 på hobbys, mer kläder, nöjen, inredning, semesterkontot och allt annat – det som är leva och inte bara överleva. Sedan kommer det alltid något strössel som man inte tänkt på i budgeten, men eftersom vi har marginaler är det skitsamma.

      Och detta är då för DINK:s i Gbg, så med andra förutsättningar får man ju anpassa sig efter det.

    2. B

      Jag var också som MD i precis samma sits för ett par år sedan då vi var 25 år. För att få klarhet i hur mycket/lite vi faktiskt behövde att spara så gjorde vi följande: 1) satte ett mål (5 MSEK vid 40) och 2) räknade hur mycket vi behöver spara per månad för att nå dit (20 kSEK/mån vid 5 % årlig avkastning). ”Låter görbart!”. Sen var det inte mycket att fundera på utan bara att börja direkt från månad 1. Får se om kalkylen håller när man ska vara föräldraledig i framtiden samt kanske byta boende, men den dagen… Kalkylen kanske av andra anledningar inte heller håller framöver, men den dagen har man åtminstone lite trygghet på banken.

      I övrigt tycker jag att fru M tog helt rätt beslut. Några tusenlappar hit eller dit spelar liten roll i sammanhanget. Dessutom är det kanske så att på det ”välrenommerade företaget” så är kulturen att man förväntas jobba mer. Då blir genast timlönen också mycket sämre, kanske t.o.m sämre än på ”det sunda företaget”?

  7. Linnea

    Hej och tack för en fantastiskt bra blogg!
    Modigt att byta tycker jag, låter som ett genomtänkt och klokt beslut, håller helt med dig om att några tusenlappar mer i lön är av mindre vikt när man inte trivs till 100%.

    Jag har en fråga eller ämne som jag hemskt gärna skulle vilja att ni diskuterade i bloggen. Jag är en ”slarvmaja” som strör prylar runt om mig, dålig ursäkt men har alltid varit sådan ända sedan jag var liten. Jag är väl medveten om det och försöker därför leva ett mer minimalistiskt liv med få men högkvalitativa ägodelar. Jag har en osentimental inställning till saker och ser till att göra mig av med prylar som jag inte antingen älskar eller använder ofta…Jag känner igen mig mycket i sättet ni beskriver er livsstil, mat kläder m.m. Jag köper gärna lite dyrare klädesplagg som jag kan ha länge och jag lägger mycket pengar på högkvalitativ mat.

    Till problemet då, min sambo är raka motsatsen till mig gällande dessa punkter. Han är mycket ordningssam med sina saker och vet vart minsta skruv håller hus. Han har sparat ”coola” souvenirer från att han var på Cypern 1997 och tackar aldrig nej till något som är gratis. Till saken hör att han är väldigt händig och vi håller på att renovera ett gammalt hus från grunden så mycket av det som han gladeligen tackat ja till har senare visat sig komma till användning bara det att det kan ha dröjt 2-3 år. Vi bor väldigt trångt som det är och jag håller bokstavligen på att bli tokig av alla prylar som står överallt. Hans argument är att det är miljövänligt och ekonomiskt samt att det i hans tycke inte är något problem eftersom han har koll på vad han har för saker ståendes, i vårt läge där vi bor smått hade jag hellre köpt byggmaterial den dagen vi behöver det för att slippa se det inne i vårt hus under flera års tid…Han har även kvar mängder med kläder som han inte använt på de 12 år som vi varit ett par. Ibland när jag ber honom rensa undan till exempel ett prydnadsföremål kan jag hitta det på ett annat ställe i huset, han har alltså löst problemet genom att flytta föremålet 10 meter… Han tycker att jag är elak som gömmer undan hans saker men jag blir galen på allt onödigt som står framme.

    Förstår att detta inte är en relationsblogg men undrar om ni har några handfasta tips på hur vi kan närma oss varandra. Vi har helt olika inställning till hur ett trevligt hem ser ut, det är lätt att räkna ut varifrån våra meningskiljaktigheter kommer ifrån. Hans föräldrars hus ser ut som ett kaos och de köper på sig flera hus för att få plats med alla prylar och fordon de köper, mina föräldrar har det prydligt, välstädat, ordning och reda. Jag tycker givetvis att min bakgrund är den bästa och ja, ni kan ju gissa vad min sambo tycker :) Min sambo är en fantastiskt härlig människa på många sätt och vis men dessa enligt mig sjuka samlartendenser leder till otroligt mycket irritation och bråk hemma hos oss. Jag tror också att vi är ”extrema” åt varsitt håll, jag är enligt många extremt osentimental till prylar och kompisar brukar skoja om att jag på många sätt är en asket medan min sambo då är väldigt glad i saker. Till min sambos försvar måste jag återigen påpeka att han har koll på sina prylar, var sak har sin plats och till slut kommer allt till användning bara det att det kan ta år….

    Tack för en fantastiskt blogg som jag lusläser!

    Svara
  8. Lemonade street

    För några år sen kammade jag hem det där efterlängtade chefsjobbet i min bransch – bara för att upptäcka att det inte alls var min grej. Allt handlade till slut mest om budgetering och lagar och sånt som i största allmänhet tråkade ut mig. Att säga upp mig från en tjänst jag kämpat ihjäl mig för att få var bland det svåraste jag gjort. Men också det bästa.

    Idag tjänar jag förstås sämre, men: jag har ett jobb jag verkligen älskar och den personliga resan som det beslutet innebar var befriande på så många plan. Jag blev så prestigelös. Jag fick omvärdera vad jag faktiskt tyckte var kul och vad jag var bra på – att nu känna att jag ärpå rätt plats – med alla mina sidor – fantastiskt! Och nu ser jag hela tiden människor omkring mig med prestigefyllda sammanhang men tråkiga arbetsuppgifter – och det finns liksom inget pris på sånt. Eller att inte vilja till jobbet. Och jag tänker på hur mycket jag hade missat om jag tyckt om det där chefsjobbet tillräckligt för att hålla fast vid det.

    Lycka till!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Otroligt intressant kommentar och väldigt moget beslut med integritet mot dig själv. Det krävs ett större mod och är ett svårare beslut att hoppa av en ”status-roll” än att bara hålla sig kvar där uppe. Det låter så här i efterhand som att du helt klart fattade rätt beslut!

  9. frivid42

    Kommer ju själv att hoppa av ekorrhjulet nu i slutet av januari så jag har stor förståelse för att man ibland behöver en förändring. Kul det där du skriver om att den tidigare arbetsplatsen kommer väl ut i undersökningar av attraktiva arbetsgivare men inte alls levde upp till dina förväntningar. Jag har erfarenheten från både min tidigare och nuvarande arbetsgivare att efter att man startat arbete med att klättra i dessa rankingar så har man på något vis lyckats komma upp högre på dessa samtidigt som man gjort arbetsplatsen ganska mycket sämre. Det tycks som om alla som räknas i dessa ratings är karriärmöjligheter, hög lön och fina bonusmöjligheter men jag tror långt ifrån alla människor funkar bäst i sådana organisationer.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, det ska bli oerhört spännande att läsa mer om hur allt blir när du hoppar av ekorrhjulet. Framför allt är jag intresserad av hur omgivningen reagerar på beslutet och vilken typ av kommentarer du får? :)

  10. Mirjam

    Jag hittade er blogg nu i december och jag vill bara säga tack – vilken guldgruva! Blir superinspirerad att röja och rensa när jag botaniserar bland era gamla inlägg.

    Svara
  11. ANNA

    Bra! Jag är säker på att du gjorde rätt, oavsett hur det kommer att gå med det nya jobbet. Du valde bort sådant som fick dej (och i förlängningen hela familjen) att må dåligt. Pengar(över basala nödvändigheter) är inte så viktigt i det riktiga, det som verkligheten räknas. Hälsa och mående, familj, vänner skratt och en god magkänsla är sådant som går före slantar alla dagar i min bok.

    Svara
  12. Mary Sane

    Fy vilken hemsk arbetsplats du hamnat på, men skönt att det löst sig med nytt jobb! Tycker att det är modigt att våga säga ”nej, det här passar inte för mig” och söka sig till något annat. Hoppas innerligt att nya arbetsplatsen är hundra gånger bättre! PS. Såg senaste brödbilden på eran instagram…en vacker dag kommer jag att göra inbrott hos er och äta upp allt jävla bröd!! Ser så gott ut, haha! :D

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Haha, skrattade gott åt din kommentar gällande brödet! :)
      Jag tycker det är roligt och gott att baka. Är själv uppväxt i en familj där det bakades mycket både bröd och godsaker, och där köpebröd var en lyxvara. Sen går det i vågor hur ofta jag tar mig tid att baka, men nu när Bebis Minimalist börjat äta mer mat och smörgåsar känns det ändå mer befogat.

  13. Mimi

    Att läsa ditt inlägg är som att läsa ett inlägg jag hade kunnat skriva, in i minsta detalj. Jag gjorde denna förändringen under hösten och jag kan säga att jag inte har ångrat det. Genom att byta arbetsplats har jag fått ett arbete som fått mig att vara pigg, alert och framförallt engagerad i mitt arbete igen.
    Lycka till nu och hoppas verkligen att du kommer att trivas!

    Svara
  14. Anna

    Hej,
    Tycker också du gör rätt. Hur man har det och mår varje dag är bra mycket viktigare än högre lön. Själv har jag nytt arbete sedan ca 1 år tillbaka och hamnade i massor med övertid, stressen i det som tog för mycket av min energi. Nu är det omorganisation och det har börjat bli lite mindre stress och övertid – tänker avvakta några månader och se hur det blir.
    Mår jag inte bra i det nya kommer jag helt klart söka mig ett annat arbete.

    Önskar dig lycka till på det nya arbetet =)

    Svara
  15. vardagsekonomen

    Hej!
    Du gör helt rätt och jag tror detta är väldigt vanligt när man gått igenom en graviditet och fått barn. Trots att det känns som om man är samma person har prioriteringarna ändrats. Kanske sitter en del trötthet kvar vilket medför att man inte är lika stresstålig. Själv bytte jag arbetsplats efter mitt första barn. Jag hade då jobbat där i 7 år och tyckte det var dags att byta. Det var dessutom en tjänst jag hade suktat efter. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det var höga sjukskrivningstal på arbetsplatsen och flexibiliteten var noll. När jag sedan var hemma med barn nr. 2 fick jag ett annat jobberbjudande som jag hoppade på efter min föräldraledighet. Ett bra jobb med en bra arbetsplats så jag har mycket gott att säga, men gruppen fungerade inte. Ett år senare blev jag erbjuden det jobb jag har idag och här stormtrivs jag. Härliga kolleger som får mig att skratta varje dag, bra arbetsmiljö, stor flexibilitet, stimulerande arbetsuppgifter och närmre hem så det går åt mindre tid för resor.

    Det är viktigt att lyssna på sitt hjärta och jag tror att när man varit på en bra arbetsplats så är det mycket som ska stämma när man byter. Har man dessutom ändrat sin livssituation så tar det lite tid att hitta rätt.

    Lycka till på nya jobbet!

    Svara
  16. Onkel Tom

    Hoppas det blir bättre på den nya arbetsplatsen och samtidigt: vilken tur att du kom undan med blotta förskräckelsen.

    Jag har skrivit rätt mycket om jobbet och det som kommer med det. Jag håller på med ett inlägg nu där jag gjort lite research. I USA uttrycker 2/3 av alla tillfrågade att de vantrivs i någon form på företaget och i det jobb de har. Det finns en ganska utbredd förståelse för detta och det verkar vara en ganska vanlig fråga i det sociala livet både sett till inlägg i tidningar, bloggar och från min egen erfarenhet.

    Men i Sverige verkar det inte alls vara lika vanligt eller accepterat att människor inte trivs på sin arbetsplats. Lite tabu känns det som.

    Mest står det väl på olika fackförbunds hemsidor, man annars är det rätt tyst.

    Men jag har ju jobbat som chef och jag vet från det att många gråter över sitt jobb och sin jobbsituation.

    Svara
  17. ekomammaistan

    Vad bra att det löste sig så bra och roligt att du ser fram emot din nya arbetsplats.

    Själv hade jag det lite tufft på jobbet precis innan jul (lite för hög arbetsbelastning och tjafs med en kollega) så motivationen att gå tillbaka efter ledigheten är inte jättehög. Men jag tror att det kommer att ge med sig, jag har jobbat där 1,5 år nu och trivs generellt bra. Det är inte så utmanande/utvecklande, vilket jag tidigare tyckte var viktigt, men samtidigt funkar det väldigt bra med mitt nuvarande småbarnsliv att ha ett jobb som bara ”flyter på” och det är också en väldigt barnvänlig arbetsplats som ligger hyfsat nära mitt hem. Det är svårt att hitta en balans tycker jag, när jag har haft mer utmanande och på ett sätt roligare arbetsuppgifter (även på samma arbetsplats), då har det varit hög arbetsbelastning och svårt att vara borta för t ex vabb vilket skapar en negativ stress. Samtidigt säger jag som du också skrev i en kommentar ovan att jag har gott om tid på mig att ”göra karriär” senare. Men visst kan jag känna lite avundsjuka när jag pratar med vänner som brinner för sitt jobb, men jag kanske hamnar där senare jag med.

    Svara
  18. Louise

    Känner man sig tvingad att jobba är det ju rena slaveriet, ett jobb bör vara tillfredsställande på ett eller annat vis annars kan det ju kvitta kan jag tycka. Kul att det gick vägen för dig iallafall.
    Vill också tillägga att jag ofta besöker er blogg men inte tidigare kommenterat, länkar också er på min sida så fortsätt skriva om er resa, det är väldigt roligt att läsa om!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, vissa dagar var det absolut inte roligt att gå till jobbet under förra året, även om slavar brukar ha det lite sämre ändå. ;)

      Tack för att du länkar till vår blogg, och vi lovar att fortsätta skriva så länge bloggen ger mer energi än den tar! :)

  19. Björn Pettersson

    Jag bytte jobb och stad i våras efter 10 år på samma arbetsplats, det sista året kände jag att jag hade gjort mitt, var ofta trött och irriterad på gästerna och jag kände att det verkligen var dags för något nytt.

    Fick ett jobb över 20 mil bort i en stad där jag inte kände någon och lämnade samtidigt alla mina politiska uppdrag i min gamla kommun. Gick till ett jobb med mer ansvar men ungefär samma lön som jag redan hade och troligen en något sämre löneutveckling.

    Men jag har återfått energin och har kul på jobb igen, träffat nya vänner och fått nya politiska uppdrag. Tagit möjligheten att göra mig av med otroligt mycket onödiga saker jag inte behöver längre. T.ex bilen som jag sålde i måndags

    När jag satt och funderade på om jag skulle byta jobb och stad så gick tankarna hela tiden mot att det är en del av landet där jag inte känner någon, men det var bara att chansa. I värsta fall trivs man inte och får dra vidare igen. Men jag drog vinstlotten denna gången :)

    Svara
  20. Arbetslinjekritiker

    Intressant inlägg!

    För ungefär två år sedan hade jag det väldigt bra, på pappret. Jag bodde i ett hippt område på Södermalm och hade ett välbetalt och förmånligt jobb på ett fint företag vid Stureplan. Som uppväxt i en nedgången bruksort på landsbygden kan man säga att jag hade ”lyckats”.

    Samtidigt har jag aldrig varit olyckligare i mitt liv.
    Min hälsa var usel och jag var sjuk säkert en gång i månaden, samtidigt som jag kämpade med brutal söndagsångest och något jag trodde var min egen nära förestående död (men som jag sen fick reda på var panikångestsyndrom).

    Lägenheten var dessutom både trång, dragig och möglig samtidigt som den var snordyr, och i ett liv som utspelade sig helt och hållet innanför tull så blev det efter ett tag nästan omöjligt att avgöra vilken årstid det var. Det var bara sten och stress, jobbigt för ett naturbarn. Detta satte såklart även sina spår i mitt förhållande.

    En dag mot slutet av semestern fick jag nog. Jag hade varit ledig tillräckligt länge för att återupptäcka min egen person och fick någon typ av uppenbarelse. När hösten kom sökte jag en utbildning inom ett helt annat område, sade upp mig och började gå i terapi för att reda ut min ångest.

    Idag har jag pluggat ett år på förskollärarutbildningen, bor i en naturnära och fruktansvärt ohipp förort långt ut på linjen tillsammans med min sambo som jag aldrig haft det bättre med, jag har rett ut mycket av min ångestproblematik och har knappt varit sjuk senaste året, trots att jag har vistats mycket i förskolemiljö.

    Det har varit ett slags privatekonomiskt självmord, men den bästa mentala investeringen jag någonsin gjort. Minimalismen har liksom kommit på köpet, men det har aldrig känts som att jag saknar något, snarare som att jag har blivit fri från en tung fotboja som har släpat runt foten.

    Framförallt har jag aldrig känt mig friare eller lyckligare!

    Svara
    1. MK

      Inspirerande! Känner igen mig i så mycket av det du skriver, bara det att jag har inte tagit språnget (än?). Har sen högskoleexamen för drygt tio år sedan jobbat för samma arbetsgivare, bra företag med ett syfte som jag står bakom, men min nuvarande tjänst är rätt långtråkig mestadels av tiden fast ser bra ut på pappret. Vill egentligen bryta mig loss från min kontorsvardag och skokartong till lägenhet (väldigt dyra kvadratmeter, tack och lov i bra skick och i ett naturnära område så helt ok för att vara skokartong) men vill också fortsätta jobba med det jag brinner för, bara inte heltid och i stan där jag nu bor (för långt från föräldrar och syskon och fritidshuset). Sen tidigt i höstas håller min arbetsgivare på med nedbemanning (10-20 % beroende på enhet) och nu har ”turen” kommit till oss, de försöker lösa det till stor del med frivilliga avgångar (man får rätt många månadslöner för att sluta om man söker frivilligt och blir accepterad) och det som snurrar i mitt huvud nu är om jag ska söka eller ej, och om jag söker men får nej, ska jag då ta och säga upp mig ändå?

Kommentera