En månad med långsamhet

Bättre sent än aldrig var det dags för mig, Herr Minimalist, att berätta om december månads utmaning som går ut på att använda mig av långsamhet, speciellt i arbetslivet.

Jag har fått feedback av en äldre kollega, som jag ser litegrann som en mentor, att jag tenderar att vara väldigt snabb. Jag talar snabbt, jag tänker snabbt, jag agerar snabbt och jag till och med rör mig snabbt. Det kanske låter som något bra men det finns nackdelar, både för mig själv och min omgivning:

  • Att tala snabbt gör att mottagaren måste anstränga sig hårdare för att hänga med och kanske till och med tenderar att bli stressad. Att tala långsammare är behagligare för mottagaren, ger öppningar för andra att bemöta det jag säger och ger dessutom mig själv mer tid att bättre formulera mina tankar och idéer.
  • Att tänka snabbt gör att jag snabbt anser mig kommit fram till en lösning och kan gå vidare, men risken finns att lösningen inte alltid är den bästa. Att ge mig själv tid att tänka ett par extra varv, speciellt kring viktiga eller komplexa beslut eller ämnen gör att jag kan ta fler aspekter i beaktning, ta klokare beslut samt förankra eventuella insikter och kunskap i mig själv innan jag går vidare. Att helt försöka låta bli att tänka och bara lyssna när andra pratar ligger även det i målbilden.
  • Att agera snabbt gör att saker och ting blir gjorda och kan strykas från min att-göra-lista, men kanske inte alltid de högst prioriterade sakerna och mina åtgärder är kanske inte alltid heller tillräckligt förankrade på samtliga håll. Att agera långsammare kommer ge mig möjlighet att identifiera det jag inte borde göra, utföra det jag bör fokusera på bättre, samt förankra det som förankras bör.

Att hela tiden vara snabb tar dock mycket onödig energi. Energi som jag hellre har kvar vid arbetsdagens slut. Samtidigt finns det något tilltalande med känslan av att vara snabb som jag gillar. Det ger en känsla av att komma framåt, av att vara effektiv och ha flow men den kommer jag att ignorera denna månad.

Tanken är med andra ord att fokusera på kvalitet framför kvantitet både i kommunikation, fokus och handling med hjälp av långsamhet. Något som vi ofta förespråkar när det gäller konsumtion men som även går att applicera på många andra områden. Andra exempel är att inte springa för att hinna med tunnelbanan eller att snabbt äta upp maten för att korta ner lunchrasten.

Vad tror du om att vara medvetet långsam, blir allt bättre eller finns det uppenbara nackdelar?

5 reaktion på “En månad med långsamhet

  1. Sophie E

    Tänkvärt inlägg. Särskilt eftersom jag läste det i morgonrusningen på tunnelbanan där folk springer ner för rulltrappor och slänger sig in mellan dörrarna för att hinna med just det tåget. Eller mer eller mindre drar sina barn efter sig i armen för att få dem att pinna på de små benen istället för att se sig omkring och upptäcka världen.

    Mina barn har fått mig att inse hur mycket jag missat genom att alltid skynda på stegen oavsett var jag varit på väg, istället för att gå långsammare, se mig omkring och ta in alla intryck. Jag har nog blivit mer mindful helt enkelt :) Kanske blir du det också under denna månad. Eller så kommer det när du/ni får barn som det gjorde för mig.

    Svara
    1. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Rusningstid är verkligen ett bra exempel en omständighet där folk har något vilt i blicken och lever med minsta möjliga mindfulness. :)

      Det är förhoppningen att jag ska bli mer mindful såklart och precis som du säger så hoppas jag att bebisen fixar det om inget annat hjälper. ;)

  2. Eva

    Så länge ens beteende faktiskt fyller något behov så fortsätter man väl? Om det till slut visar sig vara mer jobbigt än behovsuppfyllande så kanske det ändå är svårt att bryta för att det fortfarande fyller/kompenserar för ännu mer djupliggande behov? Det är svårt att se någon annan orsak till handlingar och beteenden tycker jag. Att bara ”träna bort” saker utan att tillföra det man behöver tror jag inte riktigt fungerar på sikt. Kanske har jag fel. Jag tänker lätt i banor som att man måste tillföra något så att fixeringar eller oönskade beteenden släpper utan kamp för att de helt enkelt inte behövs längre.

    Vet inte om du tycker jag snackar strunt, Herr Minimalist. Du har ju ett helt annan typ av liv än jag. Men tänkte på min pappa som jag tycker liknar dig lite, även om du besitter betydligt mer självinsikt än han. Jag läste någonstans (glömt var) att pappans sinnesstämning är den som har mest påverkan på allas sinnesstämning i en familj. Min egen erfarenhet är att det kan stämma. Mammans sinnestämning påverkade, enligt vad jag läste, familjen allra minst!

    Samtidigt tycker jag inte man ska betona det här med avstressandet för mycket. Vissa har ju gått från ena diket till overksamhetens flummeri istället. Inte ett dugg bättre. Tycker det är i allra högsta grad en manlig sak att prestera och ”utvidga sitt område”, bli så duktig man kan på sin sak. Men inte till vilket pris som helst för då är man en loser i alla fall…kanske inte i sina egna ögon men andra märker det förr eller senare!

    Svara

Kommentera