Från man-man-försvar till zonförsvar?

Vill och vågar man gå från man-man-försvar till zonförsvar? Det vill säga från två barn där ni kan dela ansvaret och hålla koll på varsin, till tre barn där ni måste agera på ett annat och mer avancerat sätt för att hålla koll på alla småttingar. :)

Vi gillar tanken på tre barn. En lite större familj där barnen har fler personer i sin närhet som ”alltid kommer finnas där”. Våra barn har inga kusiner i samma ålder eller som bor så pass nära att de träffas ofta, vilket gör att vi för barnens skull gärna skulle ge dem fler syskon.

Jag läste någonstans att det blir så många barn i en familj som mamman har syskon. Jag har bara två halvsyskon, som dessutom är väldigt mycket äldre än mig, så jag vet inte riktigt hur det ska räknas. Jag kan snarare känna att jag vill ge barnen flera syskon just för att jag själv aldrig haft det, utan alltid varit enda barnet med på resor och semestrar. Herr Minimalist har en bror som är 1,5 år yngre så ungefär lika tätt som vi har mellan våra barn (16 månader).

Samtidigt gillar vi enkelheten som två barn innebär. Om man nu kan kalla det enkelt med två små barn som inte sover hela nätter, en 2-åring som trotsar och en snart 1-åring som skriker så högt han kan för att få sin ofta oklara vilja igenom.

Här är några fördelar vi ser med två barn istället för tre eller fler:

  • Du klarar dig med en vanlig bil. Har du hyfsat långt mellan barnen så inte alla tre behöver bilbarnstol kan du nog klara dig med en vanlig bil ändå.
  • Ni kan dela upp ansvaret och ta ett barn vardera och på så vis lösa även de jobbigaste situationerna som kan uppstå med två småbarn.
  • Många radhus och villor har tre sovrum.
  • Det räcker med att bo i en fyra för att alla ska få ett eget rum.
  • Förmodligen är det lättare att få barnvakt till två barn än tre.
  • Har du bara något eller ett par år mellan barnen kan de börja med familjeaktiviteter som skidåkning, skridskor etc i samma veva och uppskatta samma typ av semesterresmål. Detta gäller såklart också om du har tre barn tätt, men det är mer ovanligt.
  • Du kan se slutet på alla blöjbyten och den enorma sömnbristen.
  • Billigare rent ekonomiskt, både i vardagen med mat, kläder, fritidsintressen etc men också i vid mer sällanaktiviteter som resor, semestrar, restaurangbesök.
  • Ibland känns det svårt att räcka till avseende tid, energi, engagemang med två barn, hur skulle det då inte kännas med tre?!

I dagsläget med 10 månader med riktigt dålig sömn, känns ett tredje barn inte alls lockande. Dessutom har båda våra barn haft ont i magen, storasyster kolik och lillebror mjölkprotein-allergi, så vi har mycket skrik och vaknätter i bagaget. Men vi har inte blivit tillräckligt avskräckta för att göra oss av med samtliga bebiskläder eller saker. Om än en stor del av det.

Det känns lite sorgligt att vissa livsfaser aldrig mer kommer upplevas. Som att få känna den overkliga men fantastiska känslan av att ha en bebis växande i magen, eller ha en minibebis som somnar i ens famn, eller att se ytterligare en individ utvecklas och växa alldeles för fort.

Storasyster Minimalist sovandes i knät under sin första tågresa.

Vi lever i ett samhälle som blir allt tuffare på många sätt. Å ena sidan kan jag känna att barnen därför kan behöva fler syskon eller motsvarande runt omkring sig. Å andra sidan kan det kännas fel att sätta fler barn till denna hårda värld.

Självklart är vi fullt medvetna om att barn inte bara är något man skaffar eller önskar och så kommer det som ett brev på posten. Det är en ynnest att få möjligheten att bli föräldrar och vi är enormt tacksamma för de två barn vi har. Men vi är förmodligen inte ensamma om att gå i de här tankarna, eller att tidigare ha gått i dem, så;

Hur tänkte eller tänker du när det gäller antalet barn i familjen? :)

Syskonkärlek är att hålla handen när man ska sova.

68 tankar kring ”Från man-man-försvar till zonförsvar?

  1. Therése

    Vi funderade också mycket på detta med två eller tre barn med samma typer av argument som ni men bestämde oss till slut för att tre barn var det vi ville ha. Vi har tätt mellan våra, 16 månader mellan pojkarna och sedan 2,5 år till vår tjej. Totalt 3 år och 10 månader mellan äldsta och yngsta. En kort stund hade vi tre blöjbarn.
    Det har varit intensivt men jag är tacksam att vi skaffade dem tätt. Vi har en vanlig personbil, alla bilstolarna fick plats i baksätet. Bor i radhus där alla har var sitt rum. De började åka skidor nästan samtidigt.
    Idag är barnen 9, 11 och snart 13 och livet rullar på för fullt med aktiviteter. Det som är jobbigast just nu är om vi ska göra en miniweekend med hotellövernattning. Då krävs det två rum. Annars tycker jag att de flesta barnresemål som badhus mm börjar anpassa sig till att en familj består av tre barn.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Oj, vad hade ni då för bilbarnstolar eller kanske snarare bil? ;)

      Vi skulle å ena sidan vilja ha hyfsat tätt mellan syskonen OM vi bestämmer oss för ytterligare ett barn. Men å andra sidan har vi haft det så kämpigt nu att vi överväger att vänta ett par år för att kunna njuta mer av tiden med nästa bebis. We’ll see…

  2. Maria

    Förstår era tankar! Vi har tre barn och många i vår umgängeskrets har också 3 barn. Våra är födda 2010,2012 och 2014 (exakt 2 år och 3 mån mellan varje barn). Tredje barnet var inte så planerat och det underlättade väl beslutet. Jag har tre syskon och min man två och vi tyckte nog båda att tre barn verkade härligt och ”dynamiskt”. Och jo, det är dynamiskt ;) fullt av kärlek såklart men också ganska kämpigt ibland, som det kanske är för alla föräldrar oavsett antal barn. Som ni skriver är det svårare att få barnvakt och det är inte lika lätt med resor osv men vi gillar att vara mkt på hemmaplan så det är inget större bekymmer för oss. Vi har inte heller behövt byta bil, utan har en vanlig.. Vi märker att barnen har stor behållning av varandra, även om de förstås bråkar mkt också, och det värmer i hjärtat. Jag tyckte att det var en stor omställning från 1 till 2 barn men ännu större från 2 till 3. Ångrar förstås inget men med facit i hand och om vi kunde planera skulle vi nog ha väntat med barn nr 3,( Men det känns förstås hemskt att tänka så, ångrar ju inte vår underbara trea) både för min egen skull då kroppen tog mkt stryk av graviditeter men också för att orka finnas till för de äldre barnen och vara mer närvarande med dem när lillasyster var bebis. Nu när lillasyster är snart tre börjar jag nästan vilja ha en 4:a men tror jag ska hejda mig lite :)

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Vad härligt och ärligt beskrivet! Det är verkligen en avvägning det där med tid mellan barnen så de har mycket ”nytta” av varandra, kan göra liknande saker på samma nivå tillsammans etc, men att räcka till och orka med som förälder. Och inte minst som du är inne på, även kroppsligt med graviditet och förlossning med allt vad det innebär. Finns många aspekter att ta i beaktning och det är ju först i efterhand man har facit, samtidigt som man ändå inte vet hur det hade blivit om man gjort annorlunda. :)

  3. Theresia

    Jag hade gärna fått fler barn (har två). Har själv fyra syskon och hade varit underbart att ge det till mina barn också. Men min hälsa håller inte för fler barn, så jag får glädja mig över alla fördelar med ”bara” två barn. ?

    Svara
  4. Ida

    Vi har tre som är 1,5,8 år gamla. Att vänta lite med trean rekommenderas varmt! Då är hela familjen med i glädjen och förväntan över det nya livet! Det är också väldigt praktiskt att de stora kan underhålla den lilla så att man kan gå på toaletten eller ta en snabb dusch helt ifred! De stora delade frivilligt rum tills de var 4 och 7 trots att vi har stort hus, för de sov bättre så. Man är även så mycket mer rutinerad och trygg som förälder så för mig har trean känts som en räkmacka i jämförelse. Vad gäller semestrar och aktiviteter så ser jag bara positivt med åldersskillnaden. Vi fjällvandrare i somras med 6månaders på ryggen och de stora var tillräckligt stora för att orka gå riktigt långa turer, skidor kan de åka nu så när det blir dags för minsta är vi fyra som kan hjälpas åt… Lycka till med era funderingar!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Det har helt klart sina fördelar att vänta med 3:an. Toalettbesök ifred och en dusch som föräldraledig är onekligen lyx. Har nog aldrig tvättat håret så sällan som under min senaste föräldraledighet med lillebror, haha. :)

  5. Sophia

    För min del har jag varit så överrumplad av ett barn att tanken på tre känns övermäktigt. Vi har ett ettåring och bor i Stockholm utan närmsta familjen här viket gör att vi är utan avlastning i vardagen. Saker som antalet rum i boendet, bilbekymmer osv känns ganska sekundär. Däremot ser jag inte hur livspusslet ska gå ihop med tre barn, och helt ärligt, hur vår relation ska mäkta med tre barn utan att vi får mer hjälp och avlastning. Det är ju konstant fysiskt underläge. Klart att det vore mysigt och härligt men realisten i mig säger tyvärr nej. Hoppas ni landar i ett beslut som ni trivs med. Vänligen Sophia

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Förstår precis vad du talar om! Vi har inte heller avlastning av mor- och farföräldrar i vardagen. Sedan lillebror kom har vi inte haft barnvakt en enda gång än, känns nästan lite sorgligt då vi ju även vill ha en parrelation, kunna äta en lunch eller middag ihop utan barnskrik eller avbrott. :) Jag kan känna igen mig i reflektionen att inte få ihop vardagen med ytterligare barn, även om vi båda har planer på att jobba deltid nu när barnen är små.

  6. Hanna

    VI har två barn på 2,5 och 6 år och jag börjar känna att jag nog hade kunnat tänka mig ett tredje barn men min man säger bestämt nej och tycker det räcker gott och väl med två. Jag älskade att vara gravid och det är ju helt underbart att få följa en liten bebis från start och se den växa och utvecklas. Något som lockar lite också är att få vara mammaledig under en längre period igen och kunna ha tid att umgås mer med barnen. När man jobbar heltid så går dagarna i ett och det känns som att det aldrig finns tillräckligt med tid till allt som ska göras. Nu när barnen börjar bli större och mer självständiga så känns det som att man bara minns det som är mysigt och härligt med att få barn, man glömmer bort allt det ”jobbiga” med sömnbrist, skrik och känslan av att inte riktigt räcka till. Men vi får se, vi är fortfarande ganska så unga så kanske kommer det en liten om några år=) Jag vill ju också egentligen att det är något min man ska vilja på egen hand och inte bara ställer upp på för att jag vill…

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, jag gillade också att vara gravid!
      Haha, just nu när vi är inne på 10e månaden av sömnbrist och skrik så har vi inte glömt allt det jobbiga. Däremot har jag förträngt stor del av hur jobbig och läskig jag tyckte förlossningen var ;) och jag gissar att allt det andra jobbiga med bebis kommer glömmas bort också så småningom. Och tur är väl det, för annars skulle det väl aldrig bli några syskon, haha. :)

  7. Eva

    Maken och jag har ett syskon var som inte så nära i ålder, så vi hade samma tanke om 3 barn som var närmare i ålder. Blev 3 flickor inom 5 år.
    Vi klarade oss med 1 bil, lite större avstånd mellan baksäte och framsäte är bra, då en förälder behövde ta sig in till mittplatsen bak (gå förbi framåtvänt barn). När alla var i bilen hade man bra uppsikt och satt alltid en förälder nära till hands. Minimalister har också fördelen av att inte packa med så mycket, vilket gör det lättare att klara sig med en vanlig bil.
    Dela upp ansvar blev mer att en förälder tog ett barn själv och den andra fick 2. Men man kan ju ibland fråga om hjälp alternativt köpa hjälp, så att alla barnen få någon vuxen själv att vara med. T ex hitta en äldre person i närheten som kanske bor långt ifrån egna barnbarn, som gärna vill ställa upp.
    Vi hade väldet länge 2 rum till barnen, ett de sov i alla tre och ett som lekrum/dagrum. Sen är det ju så att barnen hellre är där föräldrarna/syskonen är. Vi har öppet kök vardagsrums lösning, där köket, matplats och soffplats är i var sin hörna, återstående hörna har var vikt för barnen i form av lek-, pyssel-, bygg- och läxhörna genom åren. Tycker mer att om barnen är introverta eller extroverta har betydelse för om de vill vara på sitt rum själva eller hellre vara i allmänutrymmena. Tips, läs boken Introvert av Linus Jonkman. Lite läsning om att barn delar rum finns på bloggen ”Onkel Toms stuga”. Vi hade läge ett extra bord (pyssel-, bygg-, läxbord) i barnens höra som vi kunde förlänga matbordet med när vi träffade andra familjer och åt mat tillsammans.
    Familjeaktivitet som skidåkning, löste vi genom att första gången fick inte yngsta dottern vara med, hon var hem med farmor som fick rå om henne helt själv (ingen konkurrens med stora syskon). Så lärde vi de två andra åka skidor och lift. Nästa skidresa var hela familjen med. Vi vara alla åren med i friluftsfrämjandet, vilket vara enkel aktivitet att ha tre bara med i. Samt att de lärde sig uppskatta naturen, vilken vi tillbringat mycket fritid i utanför friluftsfrämjandets regi. Vilket också fick till följd att barnen gärna var utomhus, vilket i vardagen kan bli ytterligare ett ”rum” att vara i.
    Säkert billigare med färre barn, men roligare och mer mänskliga kontakter och barnen får lära sig ta hänsyn mer. Även nu som unga vuxna har de stor glädje av varandra.
    Sömn är dock ett svårt kapitel. Man vet aldrig hur barnen sover. Våra barn hade också kolik i början men senare gick det mycket bra. Att fråga om hjälp, eller som ni bo på hotell eller på annat sätt få sova ut emellan åt är bra. Lite uppfinningsrikedom är bra där.

    Svara
  8. karin

    vill inte ha barn alls pga grym värld och ond mänsklighet men OM jag hade råkat få ett barn skulle jag försökt få minst två till. Har många syskon och är väldigt glad för det. Skulle verkligen glatt bytt bort eget rum, dyra grejer, semesterresor för deras skull. Det är som ni skriver, en buffert. Vi är fler som kan hantera olika kriser i släkten och familjen socialt och ekonomiskt. Och framför allt är det en fantastisk relation, det finns ingen relation jag är så trygg med som den med mina familjemedlemmar.
    Kan dock absolut förstå att man inte vill om man är mentalt och fysiskt slut, som sagt själv har jag ju inte ens skaffat ett barn :) Det är de ekonomiska argumenten jag menar inte håller, hade kunnat ge vad som helst för mina syskon.

    Svara
  9. Bea

    Fick det bästa rådet från en 3-barns far när våra barn var 2 å 4. Skaffa inte nr 3. Vi fundera på 3. Nu är jag tacksam för rådet. För oss var det väldigt intensivt från den yngste var 6 till 18. Två barn m många fritidsaktiviteter å två heltidsarbetande egen företagare. Näsan i väggen många ggr. Men en kul tid. Nu är de 20 å 22 och de finaste. Tyvärr har jag dålig erfarenhet av syskon m 3. Ska man ha flera barn är 4 eller fler att rekommendera. De syskongrupper jag känner m 3. Har inte funkat helt, en blir lätt utanför. Vänta hellre till era 2 är större och skaffa 2 till senare. Min man och svägerska är uppväxta i syskongrupp m 3 i båda fallen är nr 3 utanför å upphov till bråk även i vuxen ålder.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag tror det beror mer på familjerna i sig, personligheter eller saker man går igenom som gör att det inte funkar bra mellan syskon. Snarare än att det är just 3 syskon. Men vore intressant att se forskning på det där med antalet barn och lycka och vänskap inom familjer, mellan syskonen etc. :)

      Lite som att många tror att bara för att barnen kommer tätt så kommer de bli jättebra vänner resten av livet. Vilket inte alls behöver vara fallet, beroende på hur de är som person, vilka livsval de gör och var de bosätter sig. Likväl som barn med flera år emellan kan få jättetajt relation. Jag har idag bättre relation med min halvsyster som är 11 år äldre, än min bror som är 6 år äldre, trots att jag växt upp med min bror men inte med min syster. :)

    2. Bea

      Håller med dig om att relationer och plats i syskonskara är intressant. I våra kvarter är det vanligt m 3 elr 4 barn bl a därför som jag gillar tanken p minst 3. Föräldrarsksp är inte alltid lätt men givande samt den bästa ledarskapsutbildningen;) För min arbetskamrat blev nr 3 tvillingar;) Viktigast göra det man själv tycker är rätt men det gäller ju i alla sammanhang.

      Vi känner också två familjer som har fått barn m funktionshinder där skulle jag nog rekommendera flera syskon. I den första familjen har nr 2 funktionshinder i skara på 2. De är idag runt 20. I den andra har nr 1 funktionshinder i en skara på 3 som alla idag är runt 10.
      I familj 2 kan syskonen hjälpas åt och dela ansvar om sitt syskon i familj 1 känns det ensamma syskonet väldigt ensamt och den ensamheten verkar öka m åldern. När föräldrarna inte finns mer blir ansvaret på det enda syskonet väldigt stort.

      En annan sak som vi varit med om och som gjorde att vi var tacksamma för att det var 3 syskon. Var när ett syskon blev allvarligt sjuk och en stamcellstransplantation behövdes. Det första syskonet som testades matchade inte men när det andra matchade drog vi alla en stor suck av lättnad. Det är fyra år sedan och den som var sjuk lever idag och är helt återställd och lever ett gott liv!

  10. Malena

    Vi fick tre barn under fyra år och som någon annan skrev så är ju tredje en räkmacka även om jag fick trean tätt inpå nr två. Vi har en vanlig bil , kanske den vanligaste familjebilen som finns ? det är körigt nu när de är små med allt bärande, tvättande , blöjbyten osv men redan nu börjar vi också få ”betalt” för slitet ; de stora leker mer och mer med varandra (de löser även sina konflikter bättre och bättre) och i äldsta barnet underhåller yngsta när jag behöver duscha eller laga mat osv. Äldsta är 4,5 och yngsta är 6 mån. Jag har tre syskon , märkligt att det där så ofta stämmer!

    Svara
  11. Jenni

    Känner igen mig så väl i era tankar kring 2 eller 3. Hade jag varit yngre hade jag gärna skaffat en sladdis men nu är det nog ett gränsfall om det ens skulle gå att få till en trea om vi försökte på en gång. Vilket förstås stressar på. Våra barn är 4 och 2,5. Det som talar emot är att jag tycker det redan nu är svårt att hinna med att ge barnen den tid de behöver med oss föräldrar. Våra vänner som har tre barn verkar ha det ännu tuffare. Dessutom vill jag som förälder också ha ett liv med ett utvecklande jobb (är egenföretagare), vänner och lite tid för något fritidsintresse. Inte bara för min skull utan för att föregå med gott exempel för barnen. Min egen mamma var hemmafru och det var naturligtvis en trygghet när jag var liten men inte lika ”givande” när jag blev äldre. Jag vill inte ”bara” vara mamma liksom. Och ju fler barn desto mindre tid. Det måste man vara medveten om. Men visst längtar man ändå…

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Håller helt klart med dig gällande att ha ett utvecklande jobb, även om jag känner att det prioriterats ned sedan barnen kom, nu ska det mer bara ”fungera” med livsbalansen i några år tills barnen blir lite mer självständiga. Men både jag och Herr Minimalist älskar att träna och sen vill vi gärna ha lite tid och ork att vårda parrelationen också. Inte bara vara mamma och pappa dygnet runt de närmsta 10-åren. Än så länge har vi inte haft möjlighet till barnvakt en enda gång sedan lillebror föddes, och nu börjar vi verkligen sakna att bara göra något tillsammans vi två. Typ äta en lunch eller middag, eller köra ett träningspass. Men har man inte mor- och farföräldrar så nära är det inte lätt att få till i praktiken.

  12. surfjoan

    Tre är det nya två sägs det. Vi har två barn, 5 och 7 och har funderat på en till. Vi har till och med haft en på gång men det blev missfall. Jag tycker att man får tänka till om hur jobbigt det har varit hittills, och hur mycket tid man har att avsätta med tanke på jobb och hemmasysslor. I vårt fall har det tidvis varit ganska besvärligt för min fru som haft problem med utbrändhet och yrsel. Jag är av den tanken, rent allmänt, att man ska ha få ”saker” och vårda dem väl.. Men ibland saknar jag bebisåren, det hade jag inte kunnat tro för några år sen!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Håller helt klart med om att man måste tänka in många aspekter, och där det ju olika vad som påverkat och vad man kommer med i bagaget. Jag håller å ena sidan med om att tänka på att ha ”få” saker och ta hand om dem väl, samtidigt som jag tänker att är det något man ska vårda och lägga tid och energi på, så är det relationer med andra och varandra. Vilket talar för en utökning av familjen. Men man ska ju känna att man mäktar med att lägga den där tiden och energin också. För man får ju inte mer av dessa, snarare tvärtom, om det kommer ett till barn. ;)

  13. Lisa

    Vi har två barn. Hade tänkt oss tre från början, men har insett att det skulle vara svårt att hinna med alla tre på ett bra sätt. Dessutom tror jag inte att jag skulle orka med ytterligare en graviditet/förlossning, lillasyster är två år och jag återhämtar mig fortfarande. Det är lite mer än två år mellan våra barn, och det har varit tufft stundtals med sömnbrist, syskonbråk och trotsperioder. Dock leker de numera fint med varandra, vilket värmer i hjärtat.

    Apropå antal barn så bodde vi tidigare i en universitetsstad, och inom den akademiska världen upplevde jag att det ofta gav högre status ju fler antal barn man hade ?

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag håller helt klart med om att fler barn är högre status i vissa kretsar, så kan jag uppleva det i Stockholm ibland. Som flera kommenterat, 3 är det nya 2. ;)

  14. K.L

    Har inga barn själv, sjukdom hos först maken sen mig har inte tillåtit det (ej fertilitetsrelaterat utan annat men mellanallvarligt till allvarligt). Vi är 37 & 40 så än har jag inte mist hoppet. Väntar just nu på en operation i maj/juni & om de lyckas bota mig då & kroppen klarar av en graviditet hoppas vi kunna ge det ett försök. Jag har alltid önskat mig två barn, samma med min man, men nu är vi inne på att ens ett (friskt barn) vore en välsignelse.

    Jag kommer själv från en 3-kull men upplevde som någon skrev konflikter i att vara 3 syskon. Lillebror hamnade ofta utanför. Jag & storebror var väldigt tajta med knappt ett år mellan oss. Sen när vi blev äldre kände jag att de ”grabbade” ihop sig & att jag som tjej/kvinna istället hamnade utanför. Kanske dessa tankar som gör att jag tyckt 2 (hyfsat nära i ålder) verkar mer harmoniskt? Min man kommer från en två-kull men där de var en bit ifrån varandra i ålder (5år).

    Både min mor och far kommer från en kull om 10 syskon & min mans mor från en 4-kullsfamilj & hans far från en 2-kulls. Min mans bror har två döttrar & hans fru kommer från en 4-kullsfamilj. Så vet inte vad jag anser om den där undersökningen som nämns… ;) Har inte stämmt i några generationsled i någon av våra familjer :) Eller vänners när jag tänker efter…

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Hoppas operationen går bra och att ni kan få ett barn!
      Jag kan bli väldigt ledsen för orättvisan att alla inte kan få barn om de önskar. Att barn liksom inte är en rättighet. Sen kan jag även tycka att det borde finnas ”körkort” då andra som får barn inte borde ha det. Orättvist helt enkelt. Men så är det ju genom hela livet.
      Håll hoppet vid liv så håller vi tummarna att ni får bli äran att bli föräldrar en dag.

  15. Stina

    Är ensambarn med tre barn(två tonåringar och en åttaåring). Den glädje och trygghet barnen har av varandra är värt allt slit.

    Svara
  16. Carro

    hej! Vi har två täta barn, 6 och 7 år nu, skiljer 18 månader. Från början var planen att det skulle bli två barn och täta, som vi fick. Nu på sistone har vi känt att en trea vore mysigt men samtidigt har vi ”äntligen” efter år av kaos börjat få ihop ett fungerande liv. Detta känns hemskt att säga men hade vi vetat innan hur intensivt det skulle vara med täta barn hade vi inte gjort på det sättet, vi är helt slut. Om man vill ha tre är det nog smart att sprida dem lite?

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Haha, förstår precis vad du menar med två barn tätt – kämpigt! Även i vårt all var det planen och önskan, men risken är nog stor att vi känner samma lika som du beskriver att när vi äntligen är ute på andra sidan kaoset, så vet vi inte om vi vill utsätta oss för att dras in igen. :)

      Jag hade tänkt mig att det skulle vara ett års rejält kämpande med två små, sedan skulle vi vara ute på andra sidan sömnbristen och den kämpigaste bebistiden. Men med en son på 10 månader som fortfarande kan vakna varje timme från att han somnar för natten, känns det avlägset att sömnbristen skulle vara ett minne blott om 2 månader… Nåväl, plötsligt händer det! :)

  17. Johanna

    Min första kommentar här….
    Först och främst vill jag tacka för en bra och inspirerande blogg?. Efter en flytt som ledde till nystart med att ha ordning och struktur i skåp och lådor har vi anammat det minimalistiska tänket, så numera har vi alltid en påse/låda med utrensade saker på väg till Myrorna.
    Ang att ha två eller tre barn så drömde vi om 2 barn, 3 känns helt övermäktigt. Vi har dock landat i att det blir ett barn då vi fick hjälp att få till det första. Det passar oss ändå perfekt, vi hinner ge dottern 100% uppmärksamhet och mitt stor intresse löpning hinns ändå med.
    Eftersom vi drömde om syskon finns alla bebissaker kvar, så projekt utrensning av bebis saker ska snart påbörjas?.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Åh, tack så mycket, kul att du hittat hit och finner inspiration! :)

      Skönt att ni tycks vara överrens och nöjda med ett barn. Jag känner mig som ensambarn med två betydligt äldre halvsyskon, det blir bra folk av ensambarn också, kanske bättre med tanke på att de får 100% uppmärksamhet. :)

      Och det låter som du har stor rensningspotential, lycka till!

  18. Marina

    Har tre tjejer. Första och andra kom tätt. 1 år och 10 mån mellan. De stora fyller 8 och tio i år. Ligger just nu och vilar med lillasyster på 6 mån. Hon är min lilla efterrätt. Så underbart. Jag är mkt lugnare och äldre nu och njuter varje minut. Det bästa vi har gjort men svårt att hinna med de stora då lilla tar och har tagit mycket tid. Läxläsning nattning sagoläsning är svårt när en bebis skriker….,
    Tänk de som har tio barn….

    Svara
  19. Birgitta

    Fick tvillingar – två för tidigt födda grabbar – vilket var svinjobbigt. I ett antal år fanns inte en tanke på något annat än att få runt vardagen med pojkarna men sen började maken drömma om en dotter och jag ville så gärna uppleva känslan att fokusera på en bebis. När pojkarna var drygt åtta kom en efterlängtad lillasyster (vilken chansning, det kunde ju bli tvillingar igen, eller ännu en pojke).
    Är oerhört glad för att vi vågade!

    Svara
    1. Matilda

      Word på den, Birgitta, fast tvillinggrabbarna i vår familj var 5.5 år när de fick en lillebror. :-) Vi är också galet glada över att vi vågade steget en gång till!

  20. Ida

    Både jag och min man kommer från rätt stora familjer och jag hade väl tänkt att färre än tre är fjuttigt. Maken däremot har från början varit tydlig med att han vill ha max två eftersom han som liten känt att han inte fått den uppmärksamheten och det stödet han skulle ha behövt. Vi var väldigt unga när vi hade ynnesten att få våra två tjejer (2 år 2 månaders åldersskillnad). Jag trodde maken skulle ångra sig och också längta efter en sladdis. Men så blev det inte och jag både var och är ok med det. Nu är barnen i tonåren och jag njuter av att för första gången i mitt vuxna liv kunna ägna mig åt annat än barnskötsel. Både jag och min man var länge hemma med ungarna och jag känner verkligen att vi har tagit ut allt av småbarnstiden. Jag tycker om att omge mig med barn och tar tillfällen i akt att vara barnvakt hos syskonbarn och bekantas barn. Men sedan är jag nöjd att återgå till mitt liv som mor till äldre ungar. För oss har två guldklimpar varit perfekt, livet är ju så mycket mer än bara barn.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Vad fint skrivet att ni tagit ut allt av småbarnstiden, precis så vill man ju känna i efterhand! Det kan nog vara svårt för många att förstå att den tiden är unik och hur värdefull den är mitt i allt kaos med sömnbrist, blöjbyten och trotsiga barn. Framför allt tror jag många pappor går miste om otroligt mycket när de inte prioriterar att vara hemma mer med sina barn mer, inte minst gällande uttag av föräldraledighet, vab och hämta tidigt på förskolan.

  21. Elin Hagberg

    Jag kommer från en familj med 5 barn och min man är ensambarn. Behöver jag säga att jag håller på att dö av uttråkning när vi besöker hans mamma och han håller på att dö när alla mina syskon är samlade för vi är inte bara många utan också fertila och högljudda. Vi har sammanlagt 13 barn alla syskon och de äldsta syskonbarnen har börjat få egna barn så det finns 5 barn och ett på väg bland mina syskonbarn också. Jag är yngst och mina barn är små så de får leka med kusinbarnen snarare än kusinerna som är mer i mammas och pappas ålder.

    Vi har två barn och min man är nöjd med det. Han har själv alltid velat ha ett syskon medan jag antingen velat ha 1 eller 3-4 barn. Två av någon konstig anledning känns som ett konstigt nummer. Jag tror jag skulle vilja ha en trea men jag tror också jag kan leva med bara två barn. Jag tyckte det var väldigt jobbigt med dottern och var länge inställd på inga fler men när hon var kring 3 år blev jag sugen och lillebror är född samma månad hon fyllde fyra år. Med lillebror som är lite mer lätt än sin syster så blev jag sugen på fler barn nästan direkt. Nu är jag nog ändå inte kvinnan som klarar barn tätt så blir det en till tror jag att det blir minst 2, mer troligt 3 år emellan.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Vad intressant och vad kul att du delade med dig av era helt skilda familjer! :)
      Jag älskar på något sätt det där härligt kaoset du beskriver när alla är samlade med syskon och barn (och barnbarn). Vid jul brukar vi tre syskon som tillsammans nu har fem barn vara samlade hos mina föräldrar, med tillägg av moster och min kusins familj blir vi ett ganska stort gäng och det är klart det är högljutt och kaosartat, men också otroligt härligt, mysigt och familjärt. :)

  22. Jenny Henniger

    Min man o jag har 3 barn; 13,10 o 5 år. Jag är jätte glad att vi har 3,5 resp 5 år emellan dem. Vi har kunnat njuta av allas bebis tid, har bara haft ett blöjbarn i taget, jag har hunnit komma i bra fysisk form mellan graviditeterna o det är ingen konkurrens mellan dem. Trots åldersskillnaden så har det otroligt kul tillsammans o våra killar (den äldsta o den yngsta) delar frivilligt rum. Tror att personkemin är viktigare än åldersskillnaden när det gäller hur bra syskon går ihop.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag tror precis som du att personkemin och familjen i sig spelar större roll än åldern på om barnen går bra ihop. Med familjen menar jag att man gör saker tillsammans som ”får ihop” familjen, allt från semestrar och aktiviteter där alla är med och engagerade till att äta middag och frukost tillammans etc.

  23. Vanna

    Intressanta resonemang! Det finns ju fler bitar att ta hänsyn till gällande antal barn än de praktiska. Man ska ju ha möjlighet och ork att vara där känslomässigt och med engagemang också! Funderar också på tre då jag har två systrar själv och min sambo också. Vi har ett litet barn nu så allt det där ligger framför oss.. ett barn till blir det i alla fall om vi får som vi vill!

    Svara
  24. Lotten

    Vi har två söner med 1år och tio månaders mellanrum, den yngsta fyllde precis 1år så vi har barn i närliggande ålder. Både jag och min man vill ha fler barn inom en snar framtid.

    Efter gymnasietiden flyttade mitt enda syskon, lillasyster, till Australien och stannade där i flera år. För mig var detta fruktansvärt! Även om jag hade en fin vänskapskrets så var saknaden väldigt stor och endamheten ännu större. Då bestämde jag mig för att tre barn skulle bli ett minimum.

    Hoppas ni hittar vad som är bäst för er.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, idag är det ju inte sällsynt att flytta och bosätta sig utomlands. Jag har vänner som gjort det och vänner där både ett och två syskon jobbar och bosatt sig utomlands. Det måste ändå kännas lite tråkigt som förälder att inte träffa barnen mer än ett par gånger per år. Även om det såklart kan vara så även när man bor i Sveriges avlånga land, så blir det mer påtagligt när någon väljer att bosätta sig utomlands.

  25. Maria Rosén

    Kan bara säga att ju fler barn desto roligare!
    Har tre tonåringar med 2,5 resp 3,5 år emellan. Två killar och en tjej. Så kul de har med varandra nu och det finns alltid någon att vara med. Är den ena sur kan man gå till den andra. Och vilken stöttning man har med två som kan trösta!
    Längre fram i livet är det skönt att vara tre som kan bära tyngden med föräldrar etc (vet jag själv av egen erfarenhet med två storebrossor). Kram!

    Svara
  26. Malin

    Vill bara ge er lite pepp ang den lilla som sover korta pass. Vår äldsta var likadan, så fort han skulle gå mellan sömncyklerna (ex drömsömn till djupsömn) så vaknade han med ett illvrål och således aldrig sov mer än 30-90min i stöten. MEN det blir bättre och det kommer gå över!! Vår första 23-7 natt kom när han var ca 18mån och jag kommer fortfarande ihåg den känslan när jag vaknade på morgonen och insåg att jag sovit hela natten!! Nu är han 3,5år och sover typ hela nätter (han springer in till oss någon gång under natten och sover resten av natten där). Vad vi gjorde var att köpa en 210cm bred säng och så får han somna i sin egen säng och sen sova mellan oss. Hursomhelst allt pepp och styrkekramar till er, det kommer bli bättre!!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Åh, vad skönt att läsa din kommentar Malin! :) Har inte reflekterat över det, men det är säkert som du säger mellan sömncyklar han vaknar, för han vaknar ju varje timme, även på lunchvilan.

      Jag längtar verkligen efter den där natten. Jag minns så väl när den inträffade med Storasyster, då var hon ganska precis 3 månader (!) och Herr Minimalist var bortrest för första gången. Visserligen dröjde det flera månader tills det hände igen, men hon har alltid sovit bra jämfört med lillebror.

      Så snart vi bor större ska vi också köpa en 210 säng. :) Vi har varit och kikat på det men insåg när vi mätte att det inte får plats i vårt nuvarande sovrum på något bra sätt, så det får avvakta tills vidare.

      Tack för att du tog dig tid att skriva, det gav verkligen både hopp och lite styrka. :)

  27. Sofia

    Hej!

    Jag känner såväl igen mig i era tankar. Innan vi fick vårt första barn var vi helt inställda på att vi ville ha 3-4stycken.
    Vi har tre barn, Storasyster 5,5år, Mellanbror drygt 4 och Lillasyster 7mån. Det är knappt 15mån mellan de två stora och efter dem var jag väldigt färdig med barn :-). Det dröjde tills mellanbrorsan var 2,5 år innan jag började känna att jo men det ska nog vara tre ändå.

    Det där med att trean bara hänger med förstår jag dock inte. Så har det inte varit för oss. Lillasyster är helt klart den lugnaste av dem tre, en riktig mönsterbebis som alltid är på strålande humör. Hon är trygg, medgörlig, och går med på det mesta.
    Det är trots bästa tänkbara förutsättningar en logistisk utmaning att ta sig iväg med tre. Lämna 9 på fsk, hämta 14, det är ett projekt. Särskilt vinterhalvåret med alla kläder som ska på och av.

    Vi har pott och sömntränat våra stora barn tidigt så vi var så vana vid att ha två självgående barn. God nattsömn, inga blöjor, inga nappar, ingen välling, inget vagnåkande. Det är frihet!
    Att sedan få en bebis är lite som
    Tillbaka på ruta 1 igen.

    Vi har en vanlig kombi, det funkar fint i vardagen men har inte provat bilsemester sedan Lillasyster kom.

    Vi har båda våra uppsättningar föräldrar inom 15minuters bilavstånd. Vi är otroligt lyckligt lottade vad gäller avlastning och stöd. Men det är inte främst lämna barnen för att underhålla parrelationen jag tänker på utan snarare den här vardagsstöttningen. Att droppa av 3 barn hos mormor och morfar en tisdagsförmiddag för att kunna åka och storhandla själv utan att trängas med resten av Sverige.
    Att lämna 1-2 barn för att gå på ett läkarbesök/BVC/utvecklingssamtal/ med ett barn i taget. Ovärderligt!??

    Det är underbart med tre barn, och funderar man på det så ska man köra! Det praktiska löser sig

    Svara
  28. Sara

    Vi fick 3 barn inom loppet av 2,5 år. Något intensivt kan man säga :). Men åh! Det är härligt också! Våra är fortfarande väldigt små men det blir en fin dynamik (och fina konflikter däremellan..). I lek så kan de alltid vända sig mer mot någon när den andra leken har blivit för intensiv. Det finns inte bara en för gräl, lek, kramar utan det jämnas ut lite mer (hoppas ni förstår vad jag försöker säga). Vi har inte heller någon nära men största har fått egensemester med morföräldrar och farföräldrar några dagar själv sedan 1,5 års ålder och det har fungerat fint. Vi har också åkt på weekends med bara ett barn till kompisar. Det har känts som värsta lyxen samtidigt som den som är hemma med två har det helt ok. Sen så känns föräldraskapet faktiskt lite lättare med fler än när vi bara hade en. De leker själva mer och behöver inte ”underhållas”.

    Tyvärr har vi fått stå bredvid när en av våra närmsta förlorade sitt enda syskon i alldeles för ung förälder och det är inristat i mig att få se henne förlora sitt enda syskon. En annan nära väns syskon har haft långa allvarliga depressioner. Vi som föräldrar kommer också någon gång bli gamla och sjuka. Vad för något skit livet kommer bjuda på vet vi tacksamt nog inte. Vilka relationer våra barn kommer få i vuxen ålder vet vi inte, men jag hoppas att de kommer stå varandra nära och hjälpa varandra utan att stå ensam. Jag tillhör en syskonskara om 3 och när vår bror förlorade sin fru var jag oerhört tacksam att dela min oro och sorg med min syster.

    Den första småbarnstiden är väldigt intensiv, men tack gode Gud varar inte sömnstörningen för evigt ;)

    Svara
  29. Madeleine

    Jag har alltid tyckt 3 barn låter som ett bra nummer på en syskonskara. De har varandra, man ryms fortfarande i en bil och min erfarenhet är att det är först i tonåren barn vill ha egna rum. Jag själv har 5 bröder och 3 systrar och älskar att vi är många. Det underlättar vardagen även om jag som äldst fått mycket ansvar ibland. Men min son har alltid någon att leka med, alltid någon som kan vara barnvakt och många som tycker om honom. Det är så bra

    Svara
  30. AK

    Vi har tre barn födda 2009, 2012 och 2014. Mellan 2an och 3an är det 17 månader vilket såklart varit kämpigt men också härligt. Vi kände oss inte färdiga, familjen var inte hel efter nr 2 varför vi tänkte att blir det nr 3 så blir det och det gick ju fortare än kvickt;) Jag har gillat att vara gravid och haft lätta förlossningar så det var aldrig något jag funderade över. Eftersom vi började förhållandevis sent och inte ville vara för gamla när barnen kom kändes det bra att få nr 3 tätt inpå.

    Visst, som föräldrar är vi alltid en man kort men våra barn har alltid sovit hyggligt bra så vi är lyckligt lottade på så vis. Nr tre (flicka) är självständig (treorna tenderar att bli det) och blev blöjfri vid 2 år och 3 mån, hon klär på sig själv och är väldigt kavat. Barnen bråkar förstås men de leker också väldigt bra och den stora kan hjälpa de yngre. Jag ser och hör en enorm kärlek dem emellan vilket värmer. Vi har V70 vilket funkar, speciellt nu när vi bara behöver packa en enkelvagn. Vi har inte varit på semester utomlands ännu utan tycker semester i närmiljön är minst lika härligt. Tycker mig se många familjer med tre barn varför stora familjerum bör bli vanligare på hotell framgent, åtminstone i norden. Lycka till med ert beslut!

    Svara
  31. ingrid

    Åh, hvordan kan man la være å få et tredje barn hvis man først har begynt å drømme om det. Det må være vanskelig. Mine tips basert på egen erfaring: la det være minst 3 år mellom de siste og tenk at de første to årene blir veldig krevende, men etter det blir alt enklere.

    Svara
  32. SN

    Å, så intressant att läsa alla historier! Vilka olika situationer vi alla befinner sig i, varje familj är unik. Vi var på det klara att vi skulle ha många barn och vi skulle ha dem tätt. Därför skaffade vi barn när vi var relativt unga. Blev gravid med vårt äldsta barn efter ett par månaders försök och tänkte att så här enkelt är det att bli gravid. Men det skulle ta nio år och många provrörsförsök innan lillebror kom. Så livet blir inte alltid som man tänkt sig. Efter att lillebror kom, väcktes tankarna på en till och vi önskade att i alla fall försöka med de frysta embryon som fanns kvar i frysen, och gick igenom ett försök, men upplevelsen den gången var så obehaglig at jag kände att jag inte skulle orka gå igenom det igen. Jag fick sätta punkt. Det var skönt. Att släppa denna strävan, längtan. Vara nöjd. Röja ut bebissakerna. Med ett barn såg vi ju såklart fördelarna med att bara ha ett barn, och vi tacksamma för att vi hade honom, men ville så gärna att han skulle få ett syskon. Och nu har vi valt att se det ur det perspektivet att se alla fördelarna med att ”bara” ha två. Vi har en vanlig kombi, tillräckligt med sovrum i huset, resorna är tillräckligt dyra med en 12-åring i huset, det hade ju blivit jättedyrt med flera barn, en förälder per barn – väldigt praktiskt när det är så stor åldersskillnad och de har så olika behov och intressen!
    De har i alla fall ett syskon var. Vi har två pojkar som älskar varandra och har stor glädje av varandra (och i tillägg älskar att provocera varandra…), men på ett annat sätt som om de hade varit nära varandra i ålder. Vi fick nio fina år med storebror där han fick allt fokus. Så båda kommer/är på sätt och vis ensambarn, eftersom dynamiken blir annorlunda med stor ålderskillnad, samtidigt som de har varandra.
    Själv har jag två syskon och jag upplevde at det var lätt att en blir utanför, i alla fall i uppväxten, hos oss var det jag, då det är 4,5 år mellan mig och nr 2, mellan nr 2 och 3 var det under två år, så de var alltid närmare när vi var små. Och mellanbarnet gav många gånger uttryck för at hon upplevde att hon var i kläm i mitten och inte fick tillräckligt med uppmärksamhet. Därför tänkte jag nog tidigare att fyra barn hade varit ett perfekt antal:-)
    Till slut: tack för en otroligt inspirerande blogg!!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag håller med dig om att det var jätteintressant att läsa allas olika liv, beslut och tankar kring ämnet barn och syskon. Och härligt att det var så blandat med allt från att det känns lagom med ett barn till fyra barn. :) Och det är ju som du skriver, inte alltid något man själv kan påverka.

  33. Ellie

    Ja själv har vi tre döttrar födda 2010, 2012, 2014. Vi är så glada att vi bestämde oss för tre. Det som avgjorde för oss var nog främst att vi ville ha tre. Det kändes lite ”fjuttigt” med ”bara” två och mer familj om man hade tre. Eftersom vi funderade så mycket på det så kände vi att vi trodde vi skulle ångra oss om vi inte försökte med tre. Jag har själv två systrar i nära ålder och jag tycker det är fler fördelar än nackdelar att ha barn tätt. Ja kanske lite mer bekvämt att ha mer spridning men jag tycker barnen har så stor behållning när de är på någorlunda samma nivå och vi kommer framöver kunna åka på semesterresemål som alla kommer tycka är roligt samtidigt, te.x Legoland och sånt. Och om man väntar med att skaffa nr 3 så hinner man ju komma in i ”normalt” liv igen och då blir det rätt tungt att va tillbaka på ruta ett igen.

    Ja det är intensivt med tre men det är ju (relativt sett) en kort tid i livet det är på det viset. Om man har en stark parrelation och inte tvivlar på att man kommer hålla ihop så ser jag inga problem med tre barn.

    Just nu delar äldsta och yngsta rum eftersom den äldsta inte vill vara ensam men det vill den mellersta. Så sånt löser sig alltid. Jag tycker inte det är ett krav att alla barn måste ha eget rum. Men när de blir större så får man lösa saken då.

    Vi har möjlighet till avlastning från mina föräldrar men även om vi inte hade haft det så hade vi ändå valt tre barn. Barn är ju underbara! Och även om jag haft tre små knoddar i min famn så känns det lite vemodigt att den tiden ändå är över även om det känns väldigt skönt nu när barnen börjar blir lite mer självständiga. Nu är det bara 2-åringen som kan vara riktigt krävande, de andra klarar sig mycket själva redan. Och när det gäller våra barn så har det typ aldrig varit så att alla har gått bananas samtidigt utan oftast har vi känt oss tillräckliga fastän vi är ”två mot tre”. Den äldsta är väldigt mycket storasyskon och klok och lyssnar vilket underlättar!

    Toyota Verso är bästa familjebilen! Den har tre individuella hela säten bak och vi har plats med tre barnstolar jämte varann. I skuffen kan man fälla upp ytterligare två säten vilket är perfekt om farmor/morfar/vänner kommer och hälsar på för då kan man sätta ett eller två barn där barn :-)

    Ja småbarnsåren är intensiva men det är ju en rätt kort tid av ens livstid ändå. Och det är så värt allt! Det viktigaste är att låta hjärtat välja, annars tror jag att man ångrar sig. Men om man ska se det lite mer logiskt/konkret så finns det många aspekter att väga in som sagt. Ett rätt ”brutalt” sett att analysera saken på är att också fundera kring om det värsta av allt händer, dvs att ett barn dör, då har kvarvarande barn ändå ett syskon kvar i livet.

    Vi var på en långresa när vi hade två barn men sedan har vi haft paus och kommer nog vänta några år till innan vi gör något stort igen. Vi är inte så mycket för att ligga vid en pool en vecka…

    Men när det gäller sömn, trots och annat påfrestande så kan jag bara säga: Allt har sin tid, det blir bättre =)

    Lycka till med valet, och välj med hjärtat <3

    Svara
  34. CJH

    Intressant frågeställning.

    När jag var barn saknade jag tre saker: Syskon, att vara precis som alla andra barn (tyckte att mina föräldrar var för gamla t ex, de var runt 30 när de gjorde mig, de flesta barn i mitt område hade unga föräldrar) och hemmavarande pappa. Därför bestämde jag mig för att i) antingen inte skaffa några barn alls eller minst tre, ii) i så fall börja med första ungen när jag var 20-25 och iii) se till att det var ett bra förhållande som inte bröts. Sen önskade man sig ju lite annat också. En pappa som var bra på tekniska grejer och kunde lära en (min hade ett riktigt tråkjobb på kontor, ekonom av nåt slag). Bo i villa eller på landet så att man hade plats att göra kul grejer, snickra och sånt. Vi bodde i skitliten lägenhet och morsan tyckte bara det fanns plats för böcker, alla gamla maskindelar och elprylar jag hittade och släpade hem var ”skräp” tyckte hon. Hon jobbade som lärare, så då var det viktigt att vara plugghäst fastän jag kanske hellre hade blivit något praktiskt, mekaniker eller så.

    Det fick bli alternativet barnfritt, dels beroende på att jag (rätt motvilligt) pluggade och inte var klar förrän jag var 26, dels på grund av att jag inte fått det att klicka med någon vettig kvinna.

    Och det är inget jag egentligen ångrar. Då har jag kunnat förverkliga allt det där jag önskade mig som barn och tonåring, plus att barn tar jättemycket tid. Den där högskoleutbildningen blev till civilingenjör förstås, eftersom jag lovat mig själv att inte bli en töntfarsa som bara kunde säga ”Det är mer än jag kan svara på” när min eventuelle son ställde en begåvad fråga. Och så lärde jag mig en massa praktiska grejer om teknik vid sidan om. När jag var 35 släpade jag hem den gamla amerikanaren som jag alltid drömt om. Kanske var den en kompensation för lådbilen jag aldrig byggde och mopeden jag aldrig fick.

    Men visst, om jag dagtingar med punkt ii) och träffar någon 25-åring som kan tänka sig att föda tre barn och vara hemma med dem skulle jag kanske eventuellt möjligen kunna tänka mig det.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Haha, vad ovanligt med en kille som har sådan bestämd tidslinje, det brukar vara tjejer som gjort sin road map och hakat upp sig på hur gammal man ska vara etc. Mina föräldrar var runt 40 när jag föddes, så jag förstår vad du menar med gamla föräldrar, men mina var ju gamla på ”riktigt” till skillnad från dina. ;)

      Du kan ju gå på second line och hitta någon som redan har barn men som av olika anledningar inte längre lever ihop med pappan. :)

      Och gällande att inte vilja vara hemma med sina barn, där missar många män något underbart och unikt. Du vet väl vad de flesta män ångrar på sin dödsbädd? Att de inte spenderade mer tid med barnen…och att de inte jobbat så mycket. Bli inte en av dem.

  35. CJH

    Ånä, någon second line blir det _inte_. Om en kvinna inte lever ihop med barnens pappa gör hon det av en anledning. Vilken anledning? Det får varningsklockor att ringa. Dessutom vill jag inte ha barn som inte biologiskt är mina. Jag tycker inte om barn, men skulle eventuellt kunna göra ett undantag om de var mina egna. (Det här är inget jag bara tycker utan jag talar av egen erfarenhet här. Jag var en kortare tid ihop med en kvinna som hade barn innan. Aldrig mer.)

    Så det får i så fall bli en yngre fru, i så fall gärna från något land med mer traditionella värderingar än de bortskämda svenska, kanske Ryssland eller Thailand, som är lojal och förstår att uppskatta t ex materiell trygghet. Jag ser inget fel i stor åldersskillnad i ett förhållande.

    Fast jag är nog ännu hellre singel – eller träffar någon kvinna som inte vill ha barn och som delar mina intressen (smart, gillar bilar och uteätande, snygg). Men jag har svårt att se några fördelar i sig med en relation utom det sexuella och att man kan få ner vissa utgifter, t ex för boende, genom att dela på dem. Nä visst nä, vi skulle ju bo isär för att inte nöta på varann eller behöva kompromissa kring inredningssmak, där rök den fördelen också…

    Jag tror att det där dödsbäddssnacket ofta är just snack. Män som inte velat ha barn, ångrar de att de inte skaffade några? Tror inte det. Men jag kan hålla med om att jag jobbar för mycket. Jag skulle hellre vara ekonomiskt oberoende och ägna mig på heltid åt sådant som intresserar mig, men det skulle nog de flesta.

    Svara
    1. Jonas

      Det är ju en väldig ”barnnorm” i det här landet. Det förutsätts att alla som inte har barn skulle vilja ha. Det finns såklart många som velat ha barn men inte kunnat få, men det känns lätt nedvärderande mot alla som lever lyckligt utan barn att tro att det inte går att leva meningsfullt utan barn.

      Däremot, att reducera en relation till ekonomi och sex känns ganska cyniskt. Tråkigt om det är ens bild av relationer.

    2. CJH

      Jonas: Jaha. Vad ska relationer annars vara bra för, om man inte vill skaffa barn alltså?

  36. Marias bokhylla

    Vår son fyller 2 nu i april och när vi köpte och flyttade från en tvåa till ett hus vid årsskiftet kände vi att det fanns plats med ett till barn. Men ingen stress och press, sånt kan ju ta tid. Jo tjena. 10 dagar in i det nya boendet så var det plus på stickan. Och tack och lov för huset, för i september kommer det tvillingar. ?

    Svara
  37. Elin

    Noterar att barnnormen är väldigt stark. Man utgår från att ”alla” vill ha barn. Ett, två eller tre. Jag har, eller har aldrig haft, minsta lust att ha några egna barn. Det finns ett enda skäl till det, ingen barnlängtan. Men utifrån hur föräldrar runt om mig pratar om kostnader, hur jobbigt det är, hur de älskar sin ”egentid” och verkar tappa engagemanget för barnen ju äldre de blir ser jag många bonusar med det. Man kan också fundera lite på det här med den utbredda stressen och utbrändheten. Det relateras ofta till jobbet, att det är jobbets fel. Men, tänk om det är valet av ett för stort och hektiskt familjeliv? Dessutom, miljöaspekten. Hur många fler barn behöver vi? Egentligen.

    Svara
    1. olf

      håller helt med. För övrigt kan jag tycka att en blogg om minimalism står i rak motsats till fler än ett barn? vill man hålla nere konsumtionen i samhället så kan väl knappast just att skapa nya konsumenter vara en så klok lösning. Hyckleri rent av? Men, så klart, huvudsaken ”jag” får förverkliga mitt liv så kan väl någon annan offra sig istället.

    2. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Gällande Olf:s kommentar så å ena sidan Ja, av bland annat de anledningar du anger så borde minimalister inte skaffa fler barn. Men också för att ytterligare barn innebär ytterligare åtaganden. Och å andra sidan Nej, vi borde skaffa fler barn eftersom vi vill lägga vår tid och pengar på just relationer, att umgås och vara med familjen. Och om fler kloka människor skaffar fler barn och uppfostrar dem väl så kanske jordens befolkning kan bli lite klokare och inte konsumerar på samma sätt som idag. :)

  38. Johanna

    Vi har två barn med 2.5 år emellan. Länge kände jag att jag var helt färdig med bebisar, men nu när barnen är 8 och 10 börjar det smyga sig på en längtan iaf. Så kan det också bli!

    Svara
  39. Eva

    Vi har valt att bara ha ett barn. Känns som det enda rätta för oss. Vårt liv och vår familj känns komplett. För att orka vara de bästa föräldrar vi bara kan vara, underlättar ekonomiskt, vi vill fortsätta bo litet, miljömässigt, relationsmässigt. Hon kommer säkert sakna syskon som äldre men hon är omgiven av djur i alla fall. Slipper syskonbråk, avundsjuka, snedfördelning av uppmärksamhet på något barn (från släkt, vid sjukdom eller livslångt om småsyskon föds med funktionsvariation). Är väldigt lättad över att vårt barn är extrovert, modig och har inga problem att hitta kompisar var vi än är.

    Jag har en äldre bror och ett par mkt äldre halvsyskon. För mig är ändå den valda familjen viktigast, våra bästisar. Och det hoppas jag mitt barn också kommer ha. Vänner som finns där i vått och torrt.

    Ville bara ge en liten motpol till två och trebarnsnormen ?

    Svara
  40. Ann

    Jag önskade mig tre barn och min man ville ha ett så vi kompromissade och det fick bli två. Sedan har diskussionen kommit upp med jämna mellanrum från båda håll. I juni 2017 hade vi den slutgiltiga diskussionen då vi bestämde att vi var klara och att vi båda var nöjda. I juli kom inte mensen som den skulle och ett test visade att en trea växte i mig. Vi diskuterade länge hur vi skulle göra men bestämde oss för att behålla vårt lilla underverk. 2 månader gick och jag fick kraftiga blödningar och vi var säkra på att det var kört och då insåg vi att det redan var en del av vår familj. Det lilla livet kämpade på och nu är det en månad till BF.
    Alla kommer att få ge upp saker som mindre sparpengar, färre utlandsresor etc men vi vinner så mycket mer. Vi och barnen längtar. Barnen kommer att vara 5 år och 3 år när nr 3 kommer så det blir ganska tätt men inte supertätt.

    Svara

Lämna ett svar