Kan man ge bort vilka saker som helst till vem som helst eller borde man vara lika noga när man skänker bort saker som då man införskaffar nya?
Då vi under de senaste månaderna sålt, skänkt och slängt mycket av det vi inte behöver, så har vi upplevt att många människor runt omkring oss gladeligen tackat ja till nästan vad som helst. Så länge det är gratis blir många jätteglada, oavsett huruvida de behöver sakerna eller inte, och oavsett om det är saker av bra kvalitet eller ej. Det känns naturligt att barn fungerar på det sättet, så i de fall vi ger bort saker till barn måste vi agera med gott omdöme och samvete, men en hel del vuxna tycks baserat på vår erfarenhet agera precis likadant.
Målet med de saker vi inte behöver, men tror har ett värde, är självklart att dessa ska komma till användning och fylla ett konkret behov hos någon annan. Vi vill inte att sakerna bara ska bli liggandes oanvända i någon annans låda eller slängas då mottagaren väl tänker efter. Därför är frågan om vi borde ta ett bredare ansvar än att bara glatt ge bort saker till första bästa person i vår närhet. Tar vi en genväg om vi skänker bort saker till dem som tackar ja till i stort sett allt eller ligger ansvaret helt hos mottagaren?
Vi diskuterade igenom detta och kom fram till att i de fall vi väljer att skänka bort saker till personer i vår bekantskapskrets, till familj eller kollegor så bör vi först ha tänkt igenom vilka som verkligen kan ha nytta av dessa. Inte bara vem som kan tänkas säga ja. Hittar vi ingen lämplig mottagare är det troligen bättre att skänka bort sakerna till en välgörenhetsorganisation som antingen för vidare sakerna till någon som med större sannolikhet behöver dem eller helt enkelt säljer dem. I det senare fallet då det uppstår ett ekonomiskt motstånd, så borde chansen öka att sakerna hamnar hos en mer lämplig ny ägare.
Vad tycker ni? Tänker vi rätt eller gör vi förutfattade antaganden om mottagarens faktiska behov?
Att en person tar hem en sak och sedan efter ett tag upptäcker att den inte fyller någon som helst funktion i deras liv, är lika sannolikt när ni ger bort saker till vänner eller om ni skänker på loppis. Personligen har jag köpt ett antal saker på loppis som jag sedan frågar mig själv hur jag tänkte egentligen. Då skänker jag ju tillbaka sakerna om de inte är i dåligt skick, vilket kanske är skillnaden mot att ge bort sakerna personligen då vissa har en tendens att slänga helt funktionsdugliga saker. Så ni kanske kan ge bort sakerna med förbehållet att tröttnar de och saken är i ett bra/ok skick så måste de antingen sälja den eller skänka bort.
Det kanske stämmer att loppisar är så billiga att priserna inte får köpsugna besökare att tänka till kring konkreta behov innan de slår till. Svårt att säga för min del som nästan aldrig går på loppis men det stämmer rätt bra baserat på iakttagelser av vänner och bekanta. :)
Jag har funderat på om man bör och kan ge bort saker med ”strings attached” typ ”den här grejen är din nu men jag har fortfarande krav på hur den används” och jag tror att det är svårt och inte speciellt uppskattat. Iallafall om jag utgår från min egen erfarenhet då en person i min närhet försökt sig på något liknande vid ett par tillfällen. Däremot kan man såklart alltid framföra önskemål. :)
Hej!
Jag försöker närma mig en mer minimalistisk livsstil och har rensat, sålt, kastat och lämnat till kvinnojouren/Myrorna/Pingstkyrkans second hand osv. Jag blir otroligt störd när folk i min närhet oftast mor eller svärmor, kommer med kassar av sitt utrensade som de vill ”bli av med” dvs genom att ge till oss. Kassar med saker de inte vill ha och som jag absolut inte vill ha. Att vänligen säga; ”Tack, men nej tack”, är inte jättelätt. Därför är jag väldigt försiktig med att komma med en påse utrensat till nån. Frågar hellre innan, så folk har en möjlighet att värja sig. Säga ja eller nej. Fy för den frasen; Jag har rensat lite och tänkte att ni kanske… :(
Bra sagt! Jag känner igen mig på båda sidorna. Dels att jag får lite dålig samvete då jag tackar nej men även att jag flera gånger känt mig pushig då jag kommer med saker jag själv rensat ur och försöker pracka på någon dessa.
Det är ju verkligen ett problem för många att säga nej så du har väldigt rätt i att man bör vara lite försiktig, speciellt med personer som (precis som jag själv) har en släng av ”the disease to please”.
Större delen av det jag har rensat ut (förutom kläder) är sådant som kompisar har rensat ut och gett till mig när de har flyttat. Puh, det var inte så smart att vara nostalgisk där! Jag tror jag tänkte att jag skulle få behålla min kompis i Sverige när jag behöll vissa av hennes möbler/större grejer men det funkar ju inte riktigt så… jag kan hälsa på henne i England om jag saknar henne och visst, jag har stor glädje av hennes vattenkokare och vissa andra saker men det blev helt klart för mycket jag tackade ja till.
Jag har däremot inga problem med att pracka på kompisar bebisgrejer. En kompis tar gladeligen emot mycket och så har jag börjat få tillbaka en del när hennes bebis har vuxit ur det. Nu får vi ta och skaffa fler barn så grejerna kommer till användning här hemma igen… Det känns lättare att rensa ut barngrejer när man får stora kassar med second hand-grejer, det är värre med sådant som har köpts nytt till barnet. Jag hörde att min kusins andra barn fått flera uppsättningar med barnserviser på sitt dop i helgen, gissningsvis har de redan tillräckligt med grejer men folk kan inte låta bli att köpa sådant ändå. Svårt! Just presenter tycker jag är svårt att rensa ut, det är värre att göra sig av med än sådant som ändå är begagnat. Jag har trots det rensat ut muggar o koppar som svärmor prackat på oss från sina resor, tänk vilken mardröm att ha ett skåp fullt med fula souvenirer från andras resor… ;)
Nostalgi är en ”farlig” känsla som gör att man enkelt sparar lite för mycket i olika sammanhang :)
Bebiskläder och barnsaker har ju fördelen att de bara kan användas under en begränsad period och att alla inblandade är medvetna om det.
Jag håller med dig om att det är lättare att rensa ur second hand-grejer jämfört med nya saker och presenter. Jag började samla på diverse porslin och bra-att-ha-i-hemmet-saker redan som 15-åring. Dessa saker var för fina för studentlägenheten och började därför användas först tio senare när jag köpte min första lägenhet. På de tio åren hinner det hända mycket med vanor, stil och teknisk utveckling vilket gjort att hälften av helt oanvända prylar fortfarande ligger ouppackade i kartonger. Hemskt och något jag kommer ta tag i framöver på bästa möjliga sätt!
Jag håller helt med om det där att få kassar med avlagda barnkläder. Då har jag inga problem att rensa ut och spara det jag vill ha kvar.
Men det där som folk köper nytt…. Och som man inte tycker att man kan göra sig av med för att man fått det av kusin X eller moster Y. När vi flyttade hittade vi en kartong på vinden med texten; ”Nya, fula barnkläder” och där låg det samlat. Det vi fått till barnen och inte gillat, men ändå sparat. I åratal.
Haha, det var väldigt duktigt och modigt av er att våga märka kartongen så tydligt :)
Även om vi inte har barn ännu så kan jag hålla med om att det skulle kännas lättare och mer accepterat att rensa ut och bara ta det bästa när det kommer en hel kasse med begagnade barnkläder. Jag kan redan bäva lite för barnkalas eller dop där familj och vänner ger kläder, saker och prylar. Framför allt om man skaffar fler barn då man förmodligen redan har det mesta man behöver men ändå plikttroget kommer spara det man får. Minimalism och barn blir en ny utmaning för oss en vacker dag! :)