Minnet sitter inte i prylen

Det var natten till den 16 juni 2012. Det var mörkt och lite småkyligt men jag var taggad. Jag lämnade Herr Minimalist vinkandes glatt bakom mig, tog mina första tramptag och följde det pärlband av lampor som lyste upp den annars mörka vägen. Strax efter den första pausen började eländet.

Regnet började lite trevande men inom kort stod det som spön i backen. Ett par mil senare var jag genomblöt in till underkläderna. Som ett brev på posten började kroppsdel för kroppsdel att domna bort av kombinationen kyla, väta och vind. Kroppen blev en stelfrusen klump, händerna kunde inte längre växla och skulle jag behövt panikbromsa hade det kunnat sluta illa. Jag hackade tänder i takt med det smattrande regnet.

Jag ringde Herr Minimalist som låg och sov i vår lånade bil med modell större bagageutrymme. ”Jag åker 4 mil till, där finns ett värmetält, jag stannar där tills du kommer och hämtar mig, jag återkommer med besked när jag är där”. Jag drog på mig ett par torra strumpor jag haft i en påse i jackfickan och trampade vidare i regnet.

Jag återkom inte till Herr Minimalist förrän det var någon mil kvar till Motala och genomförandet var ett faktum. Någonstans mellan de torra strumporna och värmetältet började regnet sina och solen kika fram. Med några extra vaniljbullar och Snickers i fickorna motiverade jag mig att fortsätta och låta de värkande benen gå som i trans. Efter 30 mil rullade jag över mållinjen på Vätternrundan 2012.

Vätternrundan ska tydligen kunna vara vacker. Se soluppgången i Gränna eller Jönköping och det böljande gröna landskapet med utsikt över Vättern och Visingsö. Jag skulle verkligen vilja säga något vackert om landskapet, men jag minns inget, eller snarare såg inget. Huvudet var oftast nerborrat och smärtan i stora delar av kroppen hade tagit över.

Cykeln som jag genomförde Vätternrundan med har idag sålts och får nu göra en ny ägare glad och kommer åter att användas för sitt rätta ändamål. Den har gått ynka 100 mil, inklusive Vätternrundans 30 mil, och stått oanvänd i mina föräldrars villa i snart tre års tid. Det var dags att inse att det inom överskådlig framtid inte blir någon revansch med bättre förberedelser, förutsättningar och sluttid. Livet är inne i en ny livsfas och där ingår inte flera timmar på cykeln.

Men vi har ett minne för livet tillsammans jag och racern. Vi trotsade vädret och alldeles för få mil i benen och tog oss i mål på den Vätternrunda som flest deltagare någonsin brutit. Minnet och känslorna kring upplevelsen sitter inte i den fysiska cykeln eller i medaljen. Det sitter i huvudet. Och det är inte till salu eller på väg att rensas ut. :)

Har du något starkt minne förknippat till en pryl som du krampaktigt håller fast vid?

8 tankar kring ”Minnet sitter inte i prylen

  1. spartankar.com

    Hej!
    Vissa prylar har ett viktigt minne för framtiden. För att komma ihåg att vissa saker har hänt och vad våra av vissa förfader har gjort. Saker som kan glömmas om man inte kan påminna folk rent materiellt att det har funnit. Att se krigsknivet, sabeln och käppi från en av mina förfader påminner mig att miljoner har dött under första världskriget; att de har gjort två krig, blivit skadat eller dödat. Dessa minne försvinner från ganska många och dessa prylar har ett värde. Påminna att kriget är verkligt och att vi ska kämpa mot det.
    Det är dock ingen objekt som jag har framme men att den finns är viktigt för mig. Jag vill kunna ta fram det och berätta historia om det till nästa generation så att det inte händer på nytt. Och jag vill inte blir av med den.

    Svara
  2. Anna

    Faktiskt inte. Prylar har jag inte problem med – allt kan försvinna när som. Faktum är att jag någon gång har tänkt det att när jag lämnar mitt boende med min telefon (typ 6 år gammal – ej smartphone), plånbok, papperskalender och min gamla ipod med någon talbok i lurarna tänker jag att – jag har allt nu, det gör inget om någon skulle göra inbrott och sno allt jag har.
    Vi har alla våra issues, men prylar är inte min (född minimalist)

    Tack för en nice blogg =)

    Svara
    1. Monika

      Anna; så tänker jag när det gäller mitt källarförråd. Har inte riktigt kommit dit än när det gäller vad jag har i lägenheten. Men det mesta i lägenheten klarar jag mig utan och jag tänker att vem vill sno mina foton? Om det skulle bli inbrott. Det är mina foton och en del papper som jag inte vill bli av med. För övrigt skulle jag nog klara mig ändå, utan det jag har.

  3. Zentrerad

    Fint skrivet! Vilken pärs… Bra gjort att klara det! Jag köpte för några år sedan just en cykel som jag var lite överdrivet förtjust i… Jag vet att jag inte borde ha fäst mig så mkt vid den och det fick jag bekräftat ganska snabbt när den blev stulen :-D Haha, snacka om att bli tillrättavisad…

    Svara
  4. Anja Tidman-Fuchs

    Wow! Vilken feeling man får av detta inlägg, jag står för min första ”riktiga” vätternrunda i år (har kört tjej och halvvarianten innan) och jag kom ihåg 2012 – det var väl den natten då det var regn, blåst och iskallt? Fler brutna än någonsin?

    Själv har jag i år investerat i en ny racer, har haft en gammal 90tals racer och blev erbjuden att köpa en ny begagnad som jag slog till på, strax ligger min gamla cykel ute till försäljning. Jag håller med om att vissa minnen inte behöver ligga i en pryl, utan finns inombords med så starka känslor att det är helt galet! (Känner så när jag tänker på årets Öppet spår – den känslan kommer jag bära med mig i all evighet inombords, behöver inte ha några skidor för det inte!)

    Svara
  5. Monika

    Som den cyklist jag är så minns jag mina cyklar. Har blivit bestulen på två, min dotters och min egen. Några har slutat fungera p g a långt och troget liv tillsammans med mig och har då fått komma vidare till cykelhimlen ;) Jag är faktiskt oändligt tacksam för den cykel jag har nu och de jag har haft för de har liksom räddat livet på mig känns det som och då menar jag i psykiskt hänseende. Det tillför mig så mycket, en slags livskvalitet kanske man kan säga?
    Jag brukar helt enkelt säga till min cykel ibland att jag älskar den! För cykeln och mina förutvarande cyklar har tillfört och tillför mig SÅ mycket.Så saker har också ett värde och det tycker jag är viktigt att framhålla även/fastän man är / försöker vara minimalist.

    Hur var det igår då släcktes det lampor? Earth Hour var ju då, en viktig symbolisk handling tycker jag. Jag släckte min lampa ( har väldigt få lampor som den minimalist jag försöker vara) Jag vill gärna slå ett slag för följande websida och hoppas det går bra att göra här då ämnet tangerar minimalism. För att leva enkelt möjliggör ju att andra kan leva, så tänker jag. http://www.wwf.se

    Svara
  6. Natalie

    Jag har just nu en hel släpvagn med prylar å minnen ståendes utanför dörren, jag vill att allt försvinner samtidigt som jag dras för att göra mig av med det. Inne i mitt hem är det nu jätte fint, organiserat och jag har inte tidigare trivts så bra hemma som jag gör nu. Jag fick nog, nog av att städa nog av att leta allt kändes rörigt ingen balans lr harmoni. Jag inspirerades av hur bra jag trivs på resande fot med en ryggsäck med det nödvändigaste och det grunderna som ett hotellrum erbjuder, så vill jag alltid ha det.
    Nu ska jag gå igenom mina ägodelar en gång till och se om jag kan göra mig av med mer. När man väl kommit igång går det jäkligt bra, de bara flyger ut grejer genom dörren! Och för varje sak jag bestämmer ska bort så känns tillvaron lite lättare!
    Jag kommer kasta allt på återvinningen, känner att energin finns inte för att lägga ut annonser lr åka till någon insamling, då skulle jag inte få det här gjort. Kläder har jag dock gett till behövande.

    Läste ett tidigare inlägg om att leva utan tv och kan berätta att de har jag gjort i 6 månader. Och det ledde till att jag åkte till vänner/grannar för att se mitt favorit program och träffade deras vänner och bekanta och på så vis hittade jag kärleken! Haha! förr ägnade jag mer än halva min lediga tid framför tvn. Nu gör jag inte mer saker men jag låter de saker jag gör ta mer tid, lungt å skönt :-)

    Tack för en inspirerande blogg och stöd så jag klarar att tömma den där släpvagnen utan att hålla kvar i nått.
    /Hivarn

    Svara
    1. Monika

      Jag har hittat http://www.bortskankes.se/ och nu väntar jag på en tjej som ska hämta en symaskin som jag ska skänka bort. Satt in en annons i går och efter typ tre minuter så började det ringa på min telefon.
      Köpte den för snart två år sedan och har nästan aldrig använt den. Känns ju jättebra att någon annan kan använda den. Jag har slängt mycket, ställt på återvinningshyllan där jag bor och även gått fram och tillbaka till Myrorna med stora kassar. Men vissa saker känns det liksom lite bra att man får ett ansikte på den som tar över saken.
      Min känsla nu när jag väntar på att få bli av med min symaskin är mycket starkare än när jag köpte den. Då hade jag någon diffus tanke att det var ju bra att ha en symaskin. Men ju mer jag har tänkt på den ju mer har den känts som en belastning. Glädjen är större nu när jag ska få skänka bort den.

Lämna ett svar