När mammor dör

För tre år sedan gick min mormor bort efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Vi stod varandra väldigt nära och jag hann knappt ta in att hon var sjuk och inte längre bodde i sin lägenhet förrän hon var borta. Vilket samtidigt var skönt eftersom hon slapp bo på hem eller ligga på sjukhus särskilt längre. Nu tre år senare föddes vårt andra barn, Lillebror Minimalist, kring samma datum. Jag kan fortfarande känna en sorg över att hon aldrig fick träffa något av sina barnbarnsbarn. Men så är livet, och när ett ljus släcks tänds ett annat någon annanstans.

Jag läste nyligen en dikt av Göran Tunström:

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Det var först när jag själv fick förmånen att bli mamma till Storasyster Minimalist, som jag insåg hur mycket min mamma måste älska mig. Det är svårt att förstå hur det ska finnas plats för mer kärlek till fler i samma hjärta. Men modershjärtan växer sig större i takt med att familjen växer och fler kärleksfulla individer tar sig in i ens liv. En dag har det plats för både partner, barn, barnbarnsbarn och andra i ens närhet som förtjänar en plats.

Att få egna barn har samtidigt gjort mig mer rädd att förlora min mamma. Hur ska jag kunna navigera mitt liv utan det sista väderstrecket? Hur ska jag lära mig leva med mindre syre? Kommer jag någonsin hitta en glänta där jag kan se det vackra bortom all sly när jag mist den som älskat mig allra mest? Hon som gav mig livet, min mamma.

Men vad har det här med minimalism att göra? Kanske inget. Eller kanske allt. För i grund och botten är familjen det viktigaste många av oss har. Ändå har vi svårt att prioritera och uppskatta den i jakten på en framgångsrik karriär, mer pengar, högre status, fler prylar och ett fullspäckat schema där tid och umgänge med familjen sällan bokas in som en aktivitet. Trots att det kanske är den viktigaste aktiviteten av alla.

30 reaktion på “När mammor dör

  1. Kimberly

    Min mamma hamnade på sjukhus med hjärnhinneinflammation i vintras, när jag var gravid i 3-4de månaden. Grät så otroligt mycket och var så rädd. Jag som aldrig varit speciellt mammig blev helt plötsligt varse om hur svårt allt skulle vara utan henne. Hur sjutton skulle jag ta hand om ett barn utan henne i ryggen?
    Insåg nog helt enkelt hur viktig hon är. Och inte bara hon, utan hela familjen.
    Ligger mer sanning i ”man vet inte vad man har förrän man riskerar att förlora det” än vi vill erkänna.

    Familjen framförallt och ”familj innebär att ingen lämnas bakom”.

    Kram till er och tack för en jättebra blogg!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Det ligger jättemycket i det uttrycket. Jag hoppas verkligen du fick behålla din mamma och att den hemska upplevelsen ändå fick med sig något positivt i värderingar och prioriteringar.

  2. Elin-kristen feminist

    Båda mina föräldrar är döda och min man förlorade sin pappa när vår dotter bara var 14 dagar. Vi fick åka 50 mil när dottern var 10 dagar gammal och hennes farfar hann se henne 3 gånger innan han gick bort.

    Nu är det mindre än en månad kvar till nästa bäbis och minnena kommer upp, både om bäbistiden och längtan efter mamma och pappa. Med dottern hade jag i slutet av graviditeten en fin dröm av att mamma stod i långa vita kläder och höll min bäbis och räckte den sedan till mig. Det var en fin dröm att ha med sig och jag hade den som en mental bild under förlossningen, att varje värk var en rörelse närmare mamma och bäbisen.

    Svara
    1. Eva

      Fru Minimalist: Mycket fint inlägg! Och stort grattis till ytterligare en liten människa i familjen! :)

      Elin: Enligt klassisk drömtolkning skulle bäbisen som räcktes fram till dig snarare vara du själv som du tog emot och integrerade med din vuxna person som därefter gör dig mer lämpad att vara mamma till ditt eget barn. Vem kan bättre identifiera sig sitt barns behov än den som accepterat sin egen svaghet och beroende som litet barn?

      Men din egen tolkning är ju viktigare förstås. Ville bara skriva det för jag själv har drömt om att ta emot en bäbis (jag som absolut inte vill ha barn!) men direkt innan (eller när) jag vaknade efter det så fattade jag att bäbisen vid mottagandet i famnen integrerades omgående i min egen kropp (för ett par sekunder så kände jag hur det var att befinna sig i bäbiskroppen, totalt utlämnad och såg innan det att den lilla kroppen hade på sig min gamla sparkdräkt med hundar på) och att det var mig själv jag tagit emot. Absolut en av de mest stärkande drömmar jag någonsin haft.

      Men vill upprepa att drömtolkaren i första hand är den som själv hade drömmen… Själv är jag faktiskt övertygad om att din mamma faktiskt ”sett” din dotter/”vet” att hon existerar. Döden är, enligt vad jag tror, bara en övergång till en annan tillvaro och blod är sannerligen tjockare än vatten. Att det var din mamma som räckte över bäbisen är verkligen positivt. Själv behövde jag utföra en självövervinnande handling i vakna verkligheten; plötsligt och bokstavligt kasta ut en förtryckande man ur mitt liv för att få ta emot detta barn. (Drömmen visade denna handling i repris som orsak till barnets plötsliga ankomst.)

  3. Onkel Tom

    Trevligt inlägg som berör mycket av det väsentliga.

    För mig har det varit flera steg. Det första steget har varit att komma till den insikt du gjort. Nästa steg var att faktiskt bejaka förändring, liv och död.

    Lika illa som det är att missa det viktigaste vi har, lika illa är det att försöka klamra sig fast i det som finns.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Gillade din sista mening och vill komplettera med att det är lika illa att försöka klamra sig fast i det som INTE längre finns. ;)
      Visst måste man få stanna kvar och sörja under en period, men sedan måste man försöka gå vidare i livet.

  4. K

    Det här inlägget är så vackert & får mig att gråta men av kanske tyvärr annorlunda anledning än de flesta…

    Samma ord som du skriver (fru minimalist) har en av mina närmsta väninnor återgett till mig, hur det egna moderskapet fått henne att inse vidden av mammans kärlek & stärkt relationen till mamman. Det är så vackert, självklart & som det ska vara.

    Ett inlägg som min egen mor behövt läsa under mina barndomsår, eftersom hon inte prioriterade familjebanden, utan ägnade tid, ork & energi åt att vinna andras gillande, leva upp till inbillade ideal av perfektion, status, vackert hem, vacker yta. Målet helgde medlen, som var allt annat än kärleksfulla. Hjärtat var kärleksfullt, men inte handlingarna… Idag, när jag & mina två syskon är vuxna (över 30 alla tre) har vi tyvärr en mycket trasig relation till henne. En av mina syskon har rent av sagt upp all kontakt med henne.

    Så, Fru Minimalist inlägg bär på så stor sanning så ingen större finns. Motsatsen är ren tragedi.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag kan ändå känna igen mig till viss del även i den andra sidan som du beskriver då den finns hos en person i min närhet, eller rättare sagt i hens mamma. En mor som är egoistisk, som aldrig sträckt ut en hjälpande hand och som fortfarande vid 70-års ålder inte gör något för någon annan om hon inte själv ”vinner” på det i slutändan. Även där har det slutat i uppsägning av bekantskapen och mer eller mindre ”trasiga” relationer till mamman. Tyvärr.
      Jag är dock oändligt tacksam att min egen mamma som i blogginlägget. :)

    2. K

      Tack för ditt svar, ville bara klargöra att jag med mitt inlägg ville visa hur viktigt det är med de prioriteringar som du skrev om i ditt inlägg.

      Starka familjeband är inget som uppstår av sig själv, inget självklart & dina ord definitivt inga floskler. Utan de är något man måste avsätta tid för & prioritera framför annat & andra. Annars kan det bli som i min familj el den du beskrev.

      Så ni med trygga, kärleksfulla band till era mödrar & mormödrar, kom ihåg att återskapa detsamma med era egna barn & barnbarn.

    3. L

      Har funderat en hel del över ålder och om det påverkar mor-/farföräldrars intresse för barn/barnbarn sedan jag blev förälder. Min mamma är 72 och enligt mig en ”klassisk” 40-talist som är mycket fokuserad på sina egna behov- helt enkelt en egoist. Själv hade hon dock mycket hjälp av sina föräldrar när jag och mina syskon var små. Jag och mina syskon uppfostrades också hemma till att hjälpa till i hemmet och hjälpa äldre släktingar etc. Därför blev jag lite förvånad över att min mamma, sedan jag själv blev förälder, visar mycket lite vilja att självmant ge mig en hjälpande hand ibland. Jag måste alltid be om hjälp, den uppstår aldrig spontant på samma vis som när hennes egen mamma (min mormor) var på besök, såg högen med tvätt och bara ställde sig och vek ihop den utan att min mamma behövde ens fråga om det. Har dragit slutsatsen att min egen mamma har blivit väl bortskämd. Någon mer som känner igen detta ”fenomen”? ;-)

    4. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Känner igen det där om att inte få spontan hjälp utan att behöva be om hjälp och be om att få besök. Har annars hört från vänner att deras föräldrar/svärföräldrar kan komma förbi med allt från lagad mat/middag och fikabröd vid besök, till precis det du nämner, vika ihop eller stryka tvätt. Kanske får fråga när de här personernas föräldrar är födda nästa gång någon nämner fenomenet. :)

    5. Maria

      L – kan det vara så att din mamma har fått intrycket att dagens småbarnsmammor vill ”klara allt” (kan komma antingen via samtal med hennes väninnor om deras döttrar, media eller något du sagt/gjort för länge sedan)? Jag är envis och vill klara mig själv, så om jag behöver hjälp från mina föräldrar så säger jag till eftersom de förmodligen inte skulle ”vika tvätt” självmant.

  5. Linda

    För mig som förlorat min mamma men därigenom vunnit en sorts stark och fin relation till min mormor och till mina systrar så finns en viss igenkänning. Det känns sorgligt att veta att mina framtida barn kommer gå igenom livet utan en mormor och jag utan en mamma. Men för min del så har det också blivit tydligt vad jag prioriterar och vad som är viktigt, familj går alltid först.

    Svara
  6. Marielle

    Tack för ett tänkvärt inlägg! Förlorade min mamma och äldre generationer innan mina barn föddes. Det går att navigera utan dem men är stundtals tungt.

    Svara
  7. Matilda

    Vilket fint inlägg, Fru Minimalist!

    Min mamma har alltid betytt mycket för mig, men med stigande ålder (både min & hennes), har jag insett livets förgänglighet. Efter tredje barnets födelse jobbar jag bara halvtid och i princip varje vecka går en av de lediga dagarna åt till att umgås med min mamma. Jag ser den utökade föräldraledigheten som ett umgänge i två led; både tid med min yngste son och med min mamma. Mycket mer värdefullt för mig med mer tid till umgänge, än mer pengar till konsumtion. :-)

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Vilket bra och i dagens samhälle får jag även säga ”modigt” val och prioritering som när du beskriver det ju låter så otroligt självklar! Det är garanterat inte något du kommer ångra när du ser tillbaka på den här tiden.

  8. Elin-kristen feminist

    Eva

    Vad kul att du skrev, min mamma och hennes systrar satt alltid och tolkade drömmar och vad de såg i kaffesumpen med hjälp av böcker och deras egna tankar och teorier och det du skrev låter verkligen som dem. Jag tror på att drömmar är någon form av bearbetning av det vi lever men inte att de har bestämda tolkningar. För mig var det nog snarare psalm 139 i bibeln som jag tänkte på, om att gud skapar människan innan den finns och kanske att det finns en kontinuitet mellan födsel och död. Dessutom så delar du namn med just en av mina mostrar.

    Svara
    1. Eva

      Elin: Tror inte heller att drömmar har bestämda tolkningar. Har ofta drömt saker när jag var yngre som varit märkliga men när jag läste om olika drömtolkningar (Freud, Jung) så har tolkingen blivit lättare (vilket inte på något sätt förutsätter att jag tar gubbarna inom parentesen på fullt allvar!) Numera skulle jag sällan konsultera en sådan bok då jag redan förstått hur mycket hänger ihop och inte minst vad jag inte alls godtar… Psalm 139 är jag bekant med, liksom Bibeln överhuvudtaget. Har ofta tänkt på denna psalm då den ju ser på tillvaron och människans ursprung på ett sätt som jag inte kan se att NT gör. Kan ha fel men har inte hittat annat ställe som skulle bekräfta det än Paulus tal till atenarna (Apg 17:28) som inte riktigt säger just att vi fanns till före vi synligt dök upp i jordelivet. Men å andra sidan ska nog NT bekräftas av GT och inte tvärtom. Nu blev det rejält internt snack här men du får gärna skriva ett inlägg om sådant här på din blogg för sådana här saker samtalar jag mer än gärna om! :)

      Vad jag bara vill förtydliga i alla fall är att jag tänkte när jag läste ditt första inlägg att din mamma i drömmen nu ville återföra ansvaret för dina innersta behov från henne som mamma till dig själv, bildligen genom att ge tillbaka ansvaret för dig, bäbisen, till dig själv för att du nu skulle bli mamma själv och att hon dessutom inte fanns med i jordelivet längre. Man kan ju se det som en sund känslomässig separationsprocess där man måste bli vuxen och ta hand om sina egna behov ”lämna sin far och mor och förena sig med sin hustru”/(make?bilda ny familj?) för att tala bibelspråk som du uppenbarligen kan. Men som sagt, jag ser mig verkligen inte som någon med monopol på drömtolkning och jag tror faktiskt att människor som kommer att födas framöver redan finns i någon mening, det behöver man inte ens vara kristen eller jude för att godta. Det räcker med att tolka kvantfysiska rön som pekar på existensen av multipla universum och att vår verklighet i mångt och mycket är en illusion om ”fast” verklighet om än praktiskt för just vårt liv här och nu med de kroppar och sinnen vi skapats med .Om det låter som New Age så är det verkligen inte något sådant flum jag syftar på!

    2. Elin-kristen feminist

      Jag ska fundera på att skriva lite om detta i bloggen. Jag tillhör inte de kristna som fokuserar så mycket på livet efter detta så det är inget jag gör med lätthet men det finns lite att säga där. Som en kort grej så anses ju Jesus ha en preexistens så idén är knappast helt främmande för kristna generellt.

      Det var inte för New Age för mig, jag är bara själv så jordnära av mig att jag sällan går bortom det mest uppenbara.

  9. Jenni

    Fint inlägg. För mig som hastigt förlorade min mamma när hon bara var 43 och själv blev mamma ganska sent finns det en ständig oro att jag inte heller kommer att bli särskilt gammal och därmed inte få se mina barn växa upp. När hon gick bort tänkte jag inte så mycket på hennes sorg utan var mest uppslukad av min egen. Men idag, med egna barn, inser jag att det måste ha varit fruktansvärt smärtsamt att behöva släppa taget innan vi barn var fullvuxna. I dag finns inte heller min pappa kvar och inga far- eller morföräldrar heller och det känns tomt och historielöst att inte ha någon i den äldre generationen som kan berätta hur jag var som liten till exempel. Så alla ni som har släkt kvar. Passa på att fråga allt ni undrar över och träffas så mycket ni kan. När någon går bort eller blir svårt sjuk kan det både gå fort och kännas svårt att börja fråga om sånt.

    Svara
  10. cl

    Fantastiskt bra skrivet och gripande. Min mamma är nog den person jag träffar allra oftast. Jag värdesätter varje stund hon och jag har tillsammans.

    Svara
  11. Louise

    Din mamma har nu förlorat sitt sista väderstreck men är äldre än dig och kanske med mer visdom. Fråga henne och ta till dig av hennes vägledning :) Kram från en annan minimalist

    Svara
  12. Flisan

    Mammor är så viktiga! Min mamma dog i mars, mitt yngsta barn var då 9 månader (äldsta 2år) och som jag saknar henne. Jag bor utomlands och med förlusten av mamma förlorade jag även en del av min svenska anknytning (även im jag har min älskade pappa kvar). Jag saknar henne också för andras räkning, min bror som gifte sig 3 månader efter hennes död, som får ditt första barn i sommar, min pappa som varit tillsammans med min mamma i 50år (de träffades unga), min moster som nu är änka, syskon och föräldralös, samt så klart mina barn som växer upp utan mormor. Jag som hade ett nära band till min egen mormor och hade lyxen att hon levde tills jag var 31år. Just nu är det tungt.

    Svara
  13. Tanja

    Läste dikten på min pappas begravning för ett drygt år sedan, kändes precis lika då. Håller med Fru Minimalist att man inser vidden av hur mycket ens egna föräldrar älskar en när man själv blir förälder. Min pappa sa alltid att barnen föds som fantastiska och blir därefter bättre och bättre. Med dryga tio års erfarenhet av föräldraskapet håller jag med. Har själv inga mor- eller farföräldrar kvar, min farmor var den sista (och närmaste) och hon dog två månader innan vår förste föddes. Hon visste att hon skulle få sitt första barnbarnsbarn men hann aldrig se honom.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Som jag skrev i texten kan jag sörja att min mormor aldrig fick träffa något barnbarnsbarn, men även att hon aldrig fick veta att det var något sådant på väg. Det hade varit en väldigt fin sak att få berätta i slutskedet, men tyvärr vill livet annorlunda ibland. Jag tänker att hon ändå på något vis vet om att något av hennes barnbarn fick barn tillslut. :)

Kommentera