Nostalgi och minnessaker

Vid ett par tillfällen har vi fått frågan om hur du ska hantera minnessaker och prylar du fått eller ärvt som har ett nostalgiskt eller känslomässigt värde snarare än fysiskt sådant. Det är lätt att bli sentimental och fäst vid prylar som påminner oss om vårt förflutna och som får oss att förflytta oss bakåt i tiden. Eller saker som tillhört våra nära och kära och som fyller dig med glada minnen om personen. Förmodligen hör dessa prylar till de svåraste att göra sig av med för väldigt många.

Barnens första klädesplagg, anteckningsblock från skolan, fotbollsbilder från VM 94, en hjärtformad sten från en resa, studentskylten dina föräldrar gjort, nallen från din första stora kärlek, farfars gamla fickur eller kepsen med din idols autograf. Denna typ av nostalgiska minnessaker har stor risk att hamna i en låda i förrådet, källaren eller på vinden, kanske i din nostalgilåda. Men hur kan du tänka kring och vad kan du göra med sakerna som väcker så mycket minnen och känslor?

Visa upp. Att göra sig av med minnessaker betyder inte att alla behöver rensas ut. Fokusera istället på de som betyder mest för dig och som gör dig innerligt glad och låt dessa ta plats i ditt hem. Ibland håller vi fast vid saker i ett försök att hålla fast vid personer som lämnat oss. Hedra istället dessa personer genom att visa upp saker som tillhörde dem och som har en historia. En hel kartong med minnessaker undangömd i källaren känns mer meningslöst än att ha ett fåtal av dem synliga i hemmet, som genererar glädje när du ser dem. Jag har en bägare från Frimurarna och en gammal dalahäst som tillhört min morfar respektive mormor, dessa står i vår bokhylla och skapar en retro touch.

Använd. Låt inte minnessakerna ligga nerpackade eller undangömda utan använd de som går att nyttja. T-shirten från favoritfestivalen, smycken du ärvt av din farmor, eller finbesticken du fick i studentpresent men fortfarande aldrig använt. Kanske kan du träna eller sova i t-shirten istället för att låta den ligga längst ner i byrålådan, och annars är det kanske dags att låta den lämna hemmet. Finbesticken jag samlat och sparat på i tio års tid låg länge nerpackade i en flyttlåda men är nu de enda bestick vi äger och använder. När min mormor gick bort ärvde jag bland annat en glasvas och en glasskål som vi använder regelbundet.

Digitalisera. Om du sparat framkallade fotografier, kvitton och andra dokument, kan det vara aktuellt att digitalisera dessa. Men inte utan en rejäl rensningsomgång först. Beroende på vad det är du sparat kan du scanna eller fota av dem, och sedan organisera dessa digital. Även minnessaker du har svårt att släppa iväg kan vara värda att fotografera och spara digitalt för att sedan lättare kunna låta den fysiska saken lämna hemmet. För några månader sedan slängde jag ett 30-tal diplom som jag sparat genom åren, några av dem ser ni nedan. Det var en skön befrielse och känsla att inse att de inte längre hade något värde för mig. Fina inbjudningskort och tackkort tar jag ett foto på och sparar i en särskild mapp i mobilen som minne men också som inspiration den dag jag själv ska skapa något liknande.

Passar minnessaken inte in på något av ovannämnda och du ändå inte kan göra dig av med den? Det är helt okej, så länge det rör sig om ett fåtal saker. Så känner vi också kring exempelvis våra dagböcker, scrapbook-fotoalbum och studentmössan. Dessa förvaras därför i vår respektive nostalgilådor i källaren och kommer medvetet bara flyttas med vid varje flytt. Kanske blir lådorna lättare med åren eller också tynger vi dem med ytterligare nostalgiska minnessaker. Mer än en varsin flyttlåda med saker blir det dock aldrig.

Vilka minnessaker har du svårt att göra dig av med?

Diplom

11 reaktion på “Nostalgi och minnessaker

  1. Maria

    Jag är en hamster så jag ska inte ens försöka svara på vad jag inte kan göra mig av med, däremot tänkte jag tipsa om rama in babykläder. Jag har en tavla på väggen med en stickad vit babyklänning med tillhörande mössa och sockar som mammas ingifta moster stickade till mig när jag var baby. Tavlan bredvid är en fotografbild där jag har de kläderna.

    Svara
  2. Lisa

    Jag skulle inte kunna mig göra av med foton. De är superorganiserade i fina album och faktiskt tittar jag i dem ibland, och framkallar även digitala bilder fortfarande. Har även sparat dagböcker och brev, fast tror inte jag skulle låta någon annan läsa dagböckerna… Håller med om att det är bättre att använda ärvda, ”fina” saker än att låta bli av rädsla för att de kan gå sönder. Mina föräldrar ärvde en fin, handmålad matservis som var så värdefull och exklusiv att de först knappt vågade peta på den. Sälja den ville de dock inte heller eftersom den var ett arv. Tillslut kom de fram till att det enda rätta var att använda servisen, och hellre ta risken att råka slå sönder en tallrik eller två. Nu har de istället glädje och nytta av den, bättre så :-)

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag tror många med dig skulle ha svårt att göra sig av med foton. Idag går det ju att digitalisera om så önskas, men har man gjort i ordning fina album och kanske till och med skrivit små kommentarer till fotona, så känns det kanske snarare bara som tråkigt merjobb.

  3. Eva

    Tänkte på det här med ”only a fool stores his past in the future.” Det låter som att ”past” här syftar på något man helst vill glömma eller åtminstone något som hämmar goda framtidsmöjligheter. Men om man har massor av fina minnen då? Kan de också hämma möjligheter? Är hämningen just att minnet är kopplat till en fysisk sak man sparar utan att använda? Kanske är det sant. Men då tänker jag att det rör sig om överdrivna mängder. Men kan ju ha fel. Just detta med känslan överförd till föremål är intressant. Jag slängde min första docka för 20 år sedan. Fortfarande om det skulle bli tal om ens tid som väldigt liten så kopplar hjärnan direkt till bilden av denna docka som är central för de första minnena. Utan (inre) bilder undrar jag om det finns kopplingar till känslor överhuvudtaget. Men människor är ju olika på den punkten…eller kanske inte?

    Min yngre halvsyster är mulatt men ser helafrikansk ut, har haft en mindre bra uppväxt i starkt segregerad stockholmsförort. Resultat: Hon har för några år sedan bytt namn, slängt ALLT från barndom upp till 28 års ålder, bytt bostadsområde, helt tränat bort övervikt och fått fast arbete efter sin verkliga kompetens. Hon hade verkligen anledning att slänga alla minnen för att komma någon vart. Men jag som vuxit upp i en by i Norrland med ytterst trygga ekonomiska förhållanden, är vit och smal och aldrig upplevt det förflutna som något att ”slänga bort” upplever inte samma vilja att slänga ut minnessaker. Tvärtom så är det förflutna omgivet av ett vackert skimmer. Jag har svårt att skiljas från dessa minnen som råkar vara fästa i vissa saker (men inte så förfärligt många så det stör). Allt ryms garanterat i två banankartonger. Perhaps I’m still a fool… ? ;)

    Men kom i skrivande stund nu på att BILDMINNET av första dockan ju räcker för minnena från tidigaste barndomen… det kanske gäller även andra positiva minnen? Låter dock det redan skrivna stå kvar…

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Som du själv skriver så räcker det ofta med bilden av något för att minnet ska komma tillbaka, inte själva fysiska saken.

      Tråkigt för din syster att hon känt att hon varit tvungen att slänga alla minnen för att komma någon vart, det är ju inte per automatik något som gör att minnena försvinner eller ändras ändå. Men det kan säkert vara ett skönt steg och kännas som man får börja om lite på nytt. Och åtminstone slippa den fysiska ryggsäcken med saker från det förflutna.

  4. Amanda

    Jag slänger i princip alla minnen från min egen barndom, jag minns allt ändå liksom. Det jag har sparat ryms i en liten tidsskriftsamlare och finns där mest för andras skull. Jag trodde att jag skulle känna likadant inför mina barns föremål oh enbart spara en liten ”portfolio” men varje teckning dottern målat lägger jag i en hög och kan inte med att slänga dem. Däremot vill jag ju använda dem på något sätt. En fundering är att tapetsera en ny vägg med dem.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag kan inte heller påstå att jag har mycket kvar från min barndom och känner inte att så behövs. Jag vet att det ligger en pärm i min evighetslåda med ett par sparade teckningar från mina år på dagis, och hos mina föräldrar finns mitt favorit mjukisdjur kvar i en låda under sängen. Något annat kan jag inte minnas finns kvar utöver foton i mina föräldrars album. :)

      Vi får väl se hur det känns vad gäller vår dotters saker. Kul idé att tapetsera en ny vägg med dem :)

  5. whitemaskgirl

    Foton och papper som förlossningspapper osv slängs aldrig. Har en gedigen fotosamling mina släktingar tagit de senaste hundra åren och mitt mål är det trycks upp och digitaliseras så att min släkt får ta del av det.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Men om fotosamlingen trycks upp och digitaliseras kanske du kan göra dig av med de fysiska fotona med motsvarande motiv? :)

  6. DeQuercus

    Jag fick några brev som jag är glad att min pappa sparat. De var från hans farbror som var född på slutet av 1800-talet, och innehöll berättelser, skisser på släktgården och personporträtt från släkten, vissa tillbaka till 1700-tal. Digitalisera? Ja, det har jag gjort. Men lite häftigt ha kvar originalen… Min poäng är att var och en kan spara några valda saker, kan vara vardagsföremål med tillhörande story, som snarare är intressant för barnbarnen och framåt. Spara foton? Ja, där någon av ”de gamle” skrivit med sin handstil namnen på personerna i bild (ofta på baksidan). Inget värde ha foton av de man inte vet vilka de är. Så se till att inte lämna namnlösa foton vidare…

    Svara

Kommentera