Etikettarkiv: medalj

EcoTrail Stockholm – Lopprapport

Igår sprang jag loppet EcoTrail Stockholm, ett traillopp med en utpräglad hållbarhetsprofil och med natur och kultur i fokus. En av grundtankarna kring EcoTrail är att visa hur mycket fin natur och fina stigar det finns nära staden och skapa en upplevelsebaserad gemenskap där löpningen är mer prestigelös och mindre prestationsinriktad än på andra lopp.

Hur gör man då ett lopp hållbart? Jo, inga engångsartiklar används, alla löpare måste ha med egen mugg, flaska eller motsvarande till vätskestationerna. Man lägger start och mål nära allmänna kommunikationer. Likaså sorteras soporna, något vi i Sverige är vana vid, men EcoTrail-konceptet finns i nio europeiska städer där det inte alltid är lika självklart. 85% av ett EcoTrail-lopp ska gå utanför asfalten. Jag upplevde att EcoTrail Stockholms populäraste distans 16 km som jag sprang, hade ändå större andel utanför asfalt, kanske 90-95 %.

Jag sprang alltså distansen 16 km, det finns från 8 km till 8 mil (!) och ingen springer flera varv utan det är olika sträckning av banan beroende på distans. Min sträckning startade vid Stora Skuggan och Lill-Jansskogen, gick förbi Gärdet och Kaknästornet, vidare över till Djurgården och dess ängar och bokskogar, för att sedan avslutas i Galärparken, nära Vasamuseet och Junibacken. De längre sträckorna sprang ända uppe i Sollentuna, Kista och Sundbyberg.

Loppet var riktigt jobbigt! Nu gjorde värmen med 25-27 grader och strålande sol från klarblå himmel sitt till, men även terrängen var tung. Mycket uppför och nerför tog på krafterna, framför allt det förstnämnda som du ser exempel på i bilden ovan. Strax under 2 h tog det för mig att ta mig runt de 16 km, visserligen stannade jag och fotade en del, men det var ändå längre tid än väntat. Men det säger kanske mer om min form än om loppet. ;) Kan ändå nämna att jag sprungit halvmarathon (21 km) på 1 h 45 min för ett par år sedan och Stockholm Marathon på dryga 4 h. Sambon påstår att det går långsammare med åldern. ;)

När man kom i mål fick man en medalj i trä och en efterlängtad lunch i form av vegansk tacos. Och inte på papptallrik utan porslinstallrik som sedan samlades in. Ju mer jag tänker på det desto mer naturligt känns det att man borde ha med sig egen mugg, flaska, vätskebälte etc för vätska även på andra lopp. Hur många sopsäckar blir det inte med mugg-sopor vid varje vätskestation? Kanske blir detta vanligare nu när engångsartiklar i plast ska minska…? Här var det i alla fall inget problem att springa med en mugg i fickan eller innanför byxlinningen.

Summa summarum var EcoTrail Stockholm ett trevligt lopp med vänlig och hjälpsam stämning bland löparna, på en väldigt fin bana. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att springa loppet igen, men då önska något svalare väder. Igår var det jobbigt varmt! Och att jag själv är i lite bättre löparform, jag har mestadels haft fokus på styrketräning som vi kört med andra grann-mammor i bostadsområdet under såväl vinter som vår detta år.

Har du något favoritlopp du vill eller har sprungit? Vad skulle du tycka om att fler lopp började minimera engångsartiklar och tänka mer hållbart?

Minnet sitter inte i prylen

Det var natten till den 16 juni 2012. Det var mörkt och lite småkyligt men jag var taggad. Jag lämnade Herr Minimalist vinkandes glatt bakom mig, tog mina första tramptag och följde det pärlband av lampor som lyste upp den annars mörka vägen. Strax efter den första pausen började eländet.

Regnet började lite trevande men inom kort stod det som spön i backen. Ett par mil senare var jag genomblöt in till underkläderna. Som ett brev på posten började kroppsdel för kroppsdel att domna bort av kombinationen kyla, väta och vind. Kroppen blev en stelfrusen klump, händerna kunde inte längre växla och skulle jag behövt panikbromsa hade det kunnat sluta illa. Jag hackade tänder i takt med det smattrande regnet.

Jag ringde Herr Minimalist som låg och sov i vår lånade bil med modell större bagageutrymme. ”Jag åker 4 mil till, där finns ett värmetält, jag stannar där tills du kommer och hämtar mig, jag återkommer med besked när jag är där”. Jag drog på mig ett par torra strumpor jag haft i en påse i jackfickan och trampade vidare i regnet.

Jag återkom inte till Herr Minimalist förrän det var någon mil kvar till Motala och genomförandet var ett faktum. Någonstans mellan de torra strumporna och värmetältet började regnet sina och solen kika fram. Med några extra vaniljbullar och Snickers i fickorna motiverade jag mig att fortsätta och låta de värkande benen gå som i trans. Efter 30 mil rullade jag över mållinjen på Vätternrundan 2012.

Vätternrundan ska tydligen kunna vara vacker. Se soluppgången i Gränna eller Jönköping och det böljande gröna landskapet med utsikt över Vättern och Visingsö. Jag skulle verkligen vilja säga något vackert om landskapet, men jag minns inget, eller snarare såg inget. Huvudet var oftast nerborrat och smärtan i stora delar av kroppen hade tagit över.

Cykeln som jag genomförde Vätternrundan med har idag sålts och får nu göra en ny ägare glad och kommer åter att användas för sitt rätta ändamål. Den har gått ynka 100 mil, inklusive Vätternrundans 30 mil, och stått oanvänd i mina föräldrars villa i snart tre års tid. Det var dags att inse att det inom överskådlig framtid inte blir någon revansch med bättre förberedelser, förutsättningar och sluttid. Livet är inne i en ny livsfas och där ingår inte flera timmar på cykeln.

Men vi har ett minne för livet tillsammans jag och racern. Vi trotsade vädret och alldeles för få mil i benen och tog oss i mål på den Vätternrunda som flest deltagare någonsin brutit. Minnet och känslorna kring upplevelsen sitter inte i den fysiska cykeln eller i medaljen. Det sitter i huvudet. Och det är inte till salu eller på väg att rensas ut. :)

Har du något starkt minne förknippat till en pryl som du krampaktigt håller fast vid?

Miniminimalisten är här!

I början av förra veckan kom dagen som vi längtat efter i nio månader och som för alltid kommer att förändra våra liv. Natten mellan måndag och tisdag gick fostervattnet och strax efter lunch tisdag den 27 januari föddes vår dotter, precis en vecka efter beräknad tid.

Förlossningen var enligt min erfarenhet mycket jobbigare än både maraton och Vätternrundor men givetvis värt allt kämpande när jag väl i mål fick den största medaljen av dem alla på mitt bröst i form av en 49 cm och drygt 3,5 kg klump kärlek.

Vi är enormt tacksamma för att förlossningen gick bra, det fantastiska bemötandet och service vi fick på vårt BB, samt såklart över att vi numera har en frisk liten dotter att överösa med kärlek och uppmärksamhet.

Vi är också jätteglada och lite överraskade över att så många uppmärksamma läsare av gårdagens in- och ut-inlägg lyckades läsa mellan raderna att vår bebis redan kommit. Det var såklart inte vår mening att ”avslöja” oss på det sättet, utan det var snarare en freudiansk felsägning från min sida. Hur som helst, stort tack för alla grattishälsningar i kommentarsfältet! :)

i babynest på BB

På bilden ligger hon i babynestet vi fick låna på BB med vår egna babyfilt i ekologisk bomull med mysigt vintermönster från märket Imse Vimse.

Vilse i joggingdjungeln?

I helgen gick Stockholm Maraton av stapeln och detta år stod jag (Fru Minimalist) inte på startlinjen till skillnad från förra året. Dock har jag på mina senaste joggingrundor funderat en del kring det här med löpning som träningsform.

För mig är löpningen ett sätt att koppla av och koppla bort. Låta tankarna flöda fritt och bli ett med naturen eller mer sällan, under längre joggingrundor, lyssna på en intressant podcast för att skingra tankarna i det monotona arbetet.

Oftast när jag joggar lämnar jag mobilen hemma, berättar för Herr Minimalist vart jag tänkt springa och ger mig av. Ingen klocka, ingen musik och ingen app som berättar hur långt och snabbt jag springer. Däremot får jag ofta höra hur långt och snabbt andra hittills har sprungit på sin runda genom en monoton datorröst, vilken musik de lyssnar på i de icke ljudisolerade hörlurarna eller ett varningspip från träningsklockan om att de överskrider sin optimala pulsnivå eller då det är dags att påbörja nästa intervall.

När började löpningen bli så komplicerad? Träningsformen som i grunden är så enkel, som kan börja när du tar första steget utanför ytterdörren och nu under sommaren bara kräver ett par löparskor, ett par shorts och en T-shirt. Idag använder många avancerade skor med formgjutna sulor, kompressionsstrumpor, funktionskläder och vätskebälten. Tekniska prylar som pannlampor, navigatorer, pulsmätare, löparklockor och iPods i specialfodral. Det ska laddas, kalibreras och synkas både innan vi överhuvudtaget kan börja springa.

När vi sedan kommer till själva träningsutförandet så kan vi inte bara ge oss ut och springa på en spontan joggingtur. Nej, för att passet ska bli mer värt måste ett program följas, en coach ska beskriva vad vi ska göra, hur länge och med vilken ansträngning. Efteråt ska det analyseras, noteras, tas bilder och laddas upp bevis på Facebook, Instagram och Funbeat.

Här någonstans tycker jag att vi har gått vilse i jogginträsket. Det enkla har blivit otroligt komplicerat och inte minst dyrt och materialistiskt. Vi har fått för oss att bättre tillbehör, mer information och expertkunskap per automatik ska ge oss bättre kondition och ett hälsosammare liv.

Men det går inte att köpa sig till riktigt bra kondition hur mycket du än kittar upp dig. Det är fortfarande du som måste ha en inre drivkraft och motivation som får dig ut och träna. Genom att komplicera träningen blir steget bara större när det gäller att börja träna eller att komma ut på ett pass. Och i slutändan är den bästa träningen trots allt den träning som blir av. Testa att lämna tekniken hemma, bara snöra på dig skorna och ge dig ut i naturen. Nike beskriver det bra – Just Do It!

Har du sprungit vilse i djungeln av prylar och krav kring löpningen?

Stockholm Maraton 2013

Stockholm Maraton 2013

Igår sprang jag (Fru Minimalist) Stockholm Maraton och fick vid målgång en stor tung medalj och en grön så kallad Finisher-tröja. Det vill säga en totalt onödig dekorationspryl och en användbar och praktisk träningströja.

Träningströjan blir ett bra tillskott i träningsgarderoben efter en tidigare rensning av uttjänta plagg i samma garderob. Den fyller nästan samtliga krav jag har på min minimalistiska garderob förutom möjligen stilrenhet men för träningskläder är just den punkten inte lika viktig. Dessutom känns det lite extra roligt och motiverande att träna med Finisher-tröjan på kroppen. Den kanske till och med fungerar som morot för att springa ytterligare ett Stockholm maraton någon gång i framtiden.

Jag funderade lite på om det finns någon risk att tröjan blir kvar år efter år i träningsgarderoben trots att den blivit urtvättad och sliten på grund av att den symboliserar prestige och stolthet men det tror jag inte. Vi har kommit längre än så i vår minimalistiska filosofi och i likhet med medaljen så sitter inte prestationen i själva tröjan. Medaljen kommer jag att fotografera och sedan gör mig av med, enligt vår filosofi för medaljer och pokaler som jag skrivit om tidigare. Kanske kunde jag till och med ha låtit bli att ta emot medaljen över huvud taget men den tanken slog mig inte just där och då i all trötthet och eufori vid målgång.

Hur det gick i loppet? Strax över 4 timmar och 8 minuter sprang jag i mål på, vilket känns klart godkänt för ett första maraton inför vilket uppladdningen inte varit den bästa.

Nu ska jag bara koppla av och njuta av det fantastiska vädret resten av söndagen. :-)

Medaljernas baksida

Pokaler, plaketter, medaljer och diplom. Alla har vi fått dem någon gång; när vi idrottade som barn, deltog i skolmästerskap, vann kontorets golftävling, deltog i en vinprovning eller vågade hoppa fallskärm. Men vad och hur mycket betyder de egentligen för oss? Hur och varför ska de sparas och förvaras? Sitter verkligen prestationen i det fysiska beviset? Skulle ingen människa tro på att du faktiskt genomfört bedriften om du inte har kvar dem? Spelar det någon roll vad andra tror och tycker över huvud taget i denna fråga?

Vi klurade lite på detta, kom fram till flera bra insikter (mer om dessa nedan) och därefter städade jag ur mina samlingar med följande resultat:

Gamla fotbollspokaler och plaketter från ungdomsårens idrottande har jag nu slängt. Tio år efter att den sista fotbollsmatchen spelades. Det var ett 30-tal stycken men betydde inte speciellt mycket för mig längre. De stod först hemma i barnrummet hos min föräldrar fint uppradade på en bokhylla för att lagom till att jag fyllde tjugo packas ned i en stor låda och sedan dess aldrig plockas upp igen.

Åtskilliga medaljer har det blivit genom åren. Fotbollsturneringar, basket, innebandy och diverse löpar- och cykellopp. De från ungdomen och mindre löparlopp som Midnattsloppet, Gävle Halvmaraton, Kungsholmen runt etc, var enkla att göra sig av med. Betydligt svårare var det med Lidingöloppet 3 mil och Vätternrundan 30 mil, lopp med prestige och status. Till slut föll dock polletten ner även här, det vill säga att genomförandet och stoltheten över att ha klarat dessa lopp faktiskt inte sitter i själva medaljen, utan inombords hos mig själv. Därför fick även dessa åka i återvinningen.

Diplom tar visserligen inte lika stor plats som pokaler och plaketter men behöver vi verkligen spara dem? Vi besteg till exempel ett riktigt högt berg under en resa tidigare i år och fick då ett diplom som intyg på att vi tog oss ända upp till toppen. Vi visste först inte vad vi skulle göra av diplomet, men skapade sedan en ny minimalistisk vana. Vi tog ett foto av intyget och sparade det digitalt istället. Det bästa av allt är att det här knepet kan även tillämpas på mycket annat som exempelvis ovan nämnda pokaler, plaketter och medaljer. Då har du bevisen kvar men de behöver inte ta upp fysisk plats i bostaden, förrådet eller motsvarande.

Sammanfattningsvis kom vi fram till att själva prestationen är skild från det fysiska beviset och att det räcker att du bevarar bedriften i minnet för att känna stolthet och glädje efteråt. Om du trots allt vill spara någon form av bevis så finns det bättre sätt än att göra det i dess fysiska form, till exempel genom att ta ett foto av bevisen och därefter slänga originalen.

Visar ni upp era pokaler, medaljer och diplom i ert hem, har ni slängt dessa eller ligger de och skräpar i en låda på vinden?