Etikettarkiv: närvaro

Hur många somrar får vi med våra barn?

18 somrar tillsammans är ett av de mest lästa blogginläggen genom alla år. Rubriken till inlägget syftat på att vi rent krasst bara har omkring 18 somrar ihop med våra barn från det att de föds. Om ens så många, för även jag förstår att deras egen agenda kommer styra mer än föräldrarnas, tidigare än så. Och att de förmodligen är ganska självständiga redan som 15-16-åringar.

Det är bara att kolla på dessa siffror:

  • 75 % av vår tid tillsammans med barnen har spenderats när de är 12 år.
  • 90 % av vår tid tillsammans med barnen har spenderats när de är 18 år.

Även om dessa siffror inte är exakta och såklart skiljer sig åt från familj till familj, så tror jag att vi alla innerst inne förstår att tiden med våra barn är begränsad och att den minskar för varje år som går. Vi har våra barn till låns.

Det kan skapa ångest att tänka på det, men det kan också skapa motivation att ta vara på tiden. Och då inte enbart på sommaren utan hela året. För det kan ju också betyda att vi ”bara” har ett fåtal vintrar med skidåkning tillsammans också. Men när dagen väl kommer, där barnens egna agendor har högre prioritet än vår gemensamma, så önskar jag att vi har skapat många fina minnen tillsammans.

Att börja fundera över hur vi lever våra liv, vad vi vill prioritera och hur vi i praktiken kan gå tillväga för att leva mer i linje med våra värderingar. Det tror jag ändå många mår bra av att göra. Och sommaren är ett utmärkt tillfälle för reflektion.

Har du reflekterat något kring detta?

Hur får man tiden att gå långsamt?

Vår årliga semestervecka på Gotland kändes detta år betydligt kortare än vad den brukar göra. Vi reflekterade kring vad det kunde bero på och tänkte dela med oss av våra tankar och reflektioner.

För att tiden ska gå långsamt och upplevas lång, sägs det att man behöver vara mindful och närvarande. Likaså att olika och unika upplevelser kan göra att tiden upplevs långsammare, det vill säga att inte dagarna bunkras ihop till likadana sjok som tillslut flyter ihop. Detta då hjärnan är mer uppmärksam vid nya händelser och sparar fler detaljer i minnet.

Detta år var gotlandsveckan en av våra första semesterveckor, medan den alla tidigare år legat på slutet eller som sista semestervecka. Rent aktivitetsmässigt och vädermässigt var veckan som brukligt.

Kan det vara så att det faktum att gotlandsveckan låg så tidigt på semestern, innan vi hunnit komma ner i varv, var det som gjorde att den kändes kortare? Att vår subjektiva tidsupplevelse inte var i synk med vår interna klocka. Vi kom mer eller mindre direkt från att ha jobbat och var därmed fortfarande uppe i varv, med en hjärna som hade mer fokus på insidan (tankar, jobb, problemlösning) och mindre fokus på utsidan (närvaro i det vi upplevde och där vi var här och nu).

Om man jobbar in i det sista, och sedan går på semester, så tar det ett par dagar, eller kanske någon vecka för hjärnan att komma ner i varv. Vi är inte ”här”, utan vi är någon annanstans i huvudet. Vi har trots allt 11 månader av att ”göra” (jobba) och sen cirka en månad när vi bara ska ”vara” (semester). Det kan ta tid att ställa om. Och när vi inte är här, det vill säga inte är närvarande, så upplever vi att tiden går fortare än den skulle behöva göra. Hade man varit helt och hållet här och nu, så hade tiden upplevts långsammare.

Vi har en obalans mellan göra och vara.

Detta kan även vara något som gör det extra viktigt att gå ner i varv innan semestern. Att få till mer vara, och mindre göra, den sista veckan. Annars kan du behöva ta början av semestern till att landa, innan du kan bara vara och ha semester på riktigt. Måste du på grund av jobbsituationen köra hårt ”ända in i kaklet” så kan det hjälpa att vara medveten om att det nu kommer ta ett tag att komma in i semesterlunken för hjärnan, och vara snäll mot sig själv i det. :)

Kanske var det gotlandsveckans placering under semestern, som var det som gjorde att den i år kändes kortare än brukligt. Oavsett anledning så blev vi sugna på att nästa år vara kvar två veckor på öjn. :)

Har du några tankar kring detta? Har du upplevt liknande själv?

Lyckad men inte lycklig

Jag har funderat mycket kring det här med lycka på sistone. Att vara noga med vem som definierar vad som är lycka för just mig. Så att man inte står där en dag lyckad, men inte alls lycklig.

Majoriteten av alla budskap kring vad som ska göra oss lyckliga, är kommersiellt manipulativa. Någon med en baktanke som vill att vi ska konsumera något, eller politisk manipulativa att vi ska se på lycka på ett visst sätt.

Det är så lätt att lyssna på andra, svälja vissa myter och gå på de hypnotiska bilderna av vad som ska göra dig lycklig. Vilket gör att många tror att lyckan finns i det materiella, i karriären, i att tjäna mer pengar och kunna köpa mer, fler och större. Bara jag får det där, gör det där, ser ut så där, eller lyckas med det där. Den konventionella bilden av materiell framgång som ska leda till lycka.

Undersökningar i USA har sedan 70-talet visat att amerikanarna har blivit mycket rikare, men lyckomätningarna visar att de inte alls har blivit lyckligare, trots denna ökade rikedom. Kanske saknas det högljudd klokskap om vad som egentligen gör oss lyckliga (?).

För var hittar du egentligen lycka? När familjen är samlad, påta i trädgården, tidig morgon på yogamattan, när barnen skrattar hjärtligt, mötet med en vän, stillheten vid havet, dansa till musik, gemenskap med vänner, när katten spinner i knät, att få en äkta kram? Kanske något helt annat för just dig.

Gemensamt för vad de flesta förknippar med lycka, är att det sällan har med prylar, jobb eller pengar att göra. Samtidigt som många prioriterar dessa tre väldigt högt i livet. Men kanske finns lyckan i det lilla, och är inte alls av materiell natur. Utan snarare som en grundinställning till hela tillvaron och ganska enkelt; finnas för andra, ta oss tid, hjälpa och inte vara så fast i oss själva. Känna ett vi mer än ett jag.

En till gemensam nämnare är att lycka inte är en slutdestination eller ett evigt uppnått tillstånd. Det är en lyckokänsla i en situation som går över, men kan såklart stanna i minnet om vi är närvarande. Desto fler saker vi själva definierar som lyckliga för oss, desto fler tillfällen finns det att känna sig lycklig.

Den första koppen te på dagen kan en person slänga i sig utan att knappt notera smaken, medan en annan kan uppleva det som en återkommande lycklig stund på dagen. Allt är en subjektiv bedömning och därigenom tror jag att vissa personer är bättre på att uppleva lycka, men också att alla kan träna sig till att uppleva lycka oftare.

Vad tror du? Och var hittar du lycka någonstans?

Minimalism är så mycket mer än att prylbanta

För en tid sedan fick vi en fråga kring hur och om det här med minimalism och prylbantning har påverkat oss på det mentala planet? Och det har det verkligen gjort vilket vi tänkte försöka utveckla och beskriva i detta blogginlägg.

Prylar och kläder är bra startpunkter och för många naturliga inkörsportar till att börja värdeoptimera resten av livet. Där blir framstegen konkreta och tydliga, samtidigt som du sätter något i rullning när du påbörjar den processen. Något som du kanske inte förstod när du stod där och rensade i garderoben eller bokhyllan i början. Något som inte vi heller förstod när vi började experimentera med minimalism på olika sätt för 5-6 år sedan.

När du börjar fundera på vilka saker som egentligen adderar värde i ditt liv och vad som är viktigt för dig att ha kvar. Då spiller det tillslut över på fler av livets delar att börja ifrågasätta och värdeoptimera. Mår jag verkligen bra av att göra det här? Tillför de här åtagandena ett värde i mitt liv? Vilka personer ger energi och vilka umgås jag med av gammal vana?

Man kan säga att du börjar bli mer medveten. Istället för att gå runt i en dimma av omedveten acceptans kring sådant som egentligen kanske inte gör dig lycklig.

Det kan vara obekvämt och jobbigt att inse att man omger sig med saker, aktiviteter, åtaganden, relationer mm som man egentligen inte mår bra av eller som inte tillför värde i ens liv. Men det är också i den processen som man börjar öppna upp för att fylla livet med enbart det som man mår bra av och söka efter verktyg för att hitta det. När man väl börjat inse att man kanske inte lever helt i linje med sina värderingar, börjar man på allvar vilja skapa en förändring.

Om vi ska ta några konkreta exempel på mentala delar som förändrats hos oss eller saker vi gör idag som vi inte gjorde tidigare så är det:

  • Meditation. Vi har båda börjat meditera. Herr Minimalist har kommit betydligt längre än jag både i nedlagd tid och meditativa framsteg och fått uppleva många av de fördelar meditation har på livet.
  • Yoga. I perioder har vi båda utövat yoga och detta är något vi båda skulle vilja lägga mer tid på, för såväl psykiskt som fysiskt välbefinnande.
  • Förnöjsamhet. En slags förnöjsamhet har infunnit sig i livet och en acceptans för hur vissa saker blev. Istället för en otålighet och missnöjdhet över att det inte blev perfekt eller helt enligt önskad plan. Mindre strävan efter mer och ”nästa” och mer acceptans.
  • Naturen. En önskan att spendera mer tid ute i naturen då det ger vår familj ett lugn. Nu när vi bor i hus har vi dessutom skogen runt hörnet och har sänkt tröskeln att ta oss ut.

  • Tacksamhet. Graden av tacksamhet över det lilla har ökat. Kan såklart även hänga ihop med åldern och att man blir mer varse om att livet är skört och kort. I perioder har jag skrivit tacksamhetsdagbok.
  • Nyheter. Vi kollar eller läser inte nyheter just för att vi insett att det inte tillför något positivt värde till vårt liv. De viktigaste händelserna får vi veta ändå, de tränger igenom ”bruset” (testa själv ska du få se :) ).
  • Lugn. Någon form av inre lugn har infunnit sig. Tidigare hade jag alltid fullspäckat helgschema, jobbade mycket och var involverad överallt. Det speglade en blandning mellan rastlöshet, otålighet och FoMo (Fear of Missing out) som det är betydligt mindre av idag.

Som vi ser på minimalism och prylbantning är det naturligt att du låter prylarna hamna i bakgrunden på livets scen, så att andra viktigare saker får kliva fram och ta större plats. Vad dessa saker är kan ibland vara svårt att veta initialt, men i processen med att börja fundera kring vad som verkligen tillför värde i ditt liv och vad som verkligen gör dig glad, så brukar det med tiden bli allt mer tydligt.

Har du upplevt att minimalismen spillt över även på mentala delar i livet efter att du börjat prylbanta och minimera bland kläder och prylar?

Söker lugnet om kvällarna

Sedan Lillebror Minimalist föddes i somras har jag upplevt ett större behov av att få lugna kvällar. Det blir lätt att allt går i ett från att vi vaknar tidig morgon till att barnen somnat vid kl 20. Lillebror tycks dessutom inte ha läst manualen att bebisar ska sova många timmar per dygn, så timmarna av egentid innan nattpasset börjar, vill man både göra så mycket som möjligt av, och samtidigt så lite som möjligt.

Det är lätt att dessa ca två timmar fördrivs framför en skärm, med hemnet-knarkande, sociala medier, blogg och ett försök att bocka av en oändlig inkorg och to-do-lista. Samtidigt som hjärnan bara vill få vara, tänka färdigt en tanke innan en ny invaderar och ha färre mejl i den mentala inkorgen.

En kväll i veckan äter vi sen middag efter att vi lagt barnen. Vi äter i lugn och ro, njuter länge av maten och pratar utan att bli avbrutna. Ofta med ett glas ekologiskt vin eller bubbel. Eller två. :)

middag_tumanhand

Instagram frågade jag tidigare om någon testat färgläggningsböcker för vuxna för att se om det kunde vara ett sätt att varva ner på kvällen. Jag har även funderat att yoga oftare, men det har ibland känts för jobbigt att göra sena kvällar. Likaså testade jag ljudböcker och poddar ett tag, men har insett att jag inte vill ha mer brus, ljud och babbel, utan hellre tystnad och lugn.

fargbok_vuxen

Nu testar jag något nytt, nämligen att skriva tacksamhetsbok. Vi har tidigare berättat om att vi, Herr och Fru Minimalist, innan vi somnar berättar för varandra vad vi är tacksamma för. Sedan Lillebror Minimalist kom har detta dock runnit ut i sanden då han är extremt lättväckt och vi alla fyra sover i samma sovrum.

Att skriva ner det du är tacksam över ska ha större positiv inverkan än att bara tänka eller säga det. Jag började göra tacksamhetsnoteringar i Simplenote, men insåg att jag hellre vill skriva för hand. Jag kostade därför på mig en präglad bok från Bookbinders design. Färg, storlek och text på omslaget väljer du själv. Hur min tacksamhetsbok ser ut  ser du längre ner i inlägget. Jag hoppas det inte känns som ytterligare en to-do att bocka av. Utan att det blir en lugn avslutning och reflektion över dagen som då avslutas i en tacksam och positiv anda. Och jag känner inget måste att skriva i den varje kväll. I den bästa av världar skulle jag även meditera en 5-15 minuter innan läggdags, men där är jag ännu inte. :)

Har du behov av att varva ner om kvällarna och vad gör du i så fall för att hitta lugnet?

tacksamhet_bok

En präglad bok från Bookbinders design för tacksamhetsnoteringar.

Våga visa tacksamhet

Tacksamhet gör dig snällare, positivare och att du njuter mer av det som är bra i ditt liv. Det gör dig även mindre materialistiskt, att du uppskattar det du redan har i större utsträckning samt boostar relationer.

På sista återbesöket på BB för Lillebror Minimalists lämnade vi över en gåva till barnmorskan, undersköterskan och förlossningsavdelningen. Det var såklart ingen pryl :) utan en ätbar gåva i form av choklad samt ett tackbrev. I brevet skrev vi lite om vår upplevelse av förlossningen, vad vi tyckte barnmorskan och undersköterskan gjorde bra och hur tacksamma vi var över det stöd och bemötande vi fått. Vi gjorde en liknande gest till ett annat BB efter förra förlossningen av Storasyster Minimalist eftersom även det var en positiv upplevelse för alla inblandade.

Det tar ju tid, energi och kostar lite pengar att skriva ihop ett brev, köpa lämplig gåva och i vårt fall ta oss till biblioteket för att skriva ut brevet nu när ingen av oss jobbar. För mig som är otroligt förlossningsrädd känns det dock som en liten uppoffring när jag känner en sådan enorm tacksamhet och lättnad att allt gick bra och för det stöd och hjälp vi fick både innan, under och efter förlossningen.

Tackbrev, tackkort och presentpåse innehållandes choklad.

Tackbrev, tackkort och presentpåse innehållandes choklad.

Generellt upplever jag att vi är dåliga på att göra sådana här små gester, framför allt mot personer vi knappt känner. I det här fallet träffade vi bara barnmorskan och undersköterskan under drygt två timmars tid eftersom förlossningen gick snabbt. Ändå kändes det givet att de skulle få höra hur glada och tacksamma vi var att just de tog emot oss den där morgonen och gjorde sitt jobb så bra för just oss.

Ofta kostar det så lite i tid, energi och pengar att göra någon annans dag eller till och med vecka. Jag tror det till stor del är en vanesak, att om du börjar visa tacksamhet, så blir tröskeln att göra det igen, och igen, mindre för varje gång. Du kommer inse att det inte är svårt och samtidigt kan ge en varm känsla eller ett leende tillbaka som värmer även hos dig. Det är naturligt om det känns lite obekvämt att kommentera en främling, men börja med en kollega eller vän. Eller gör som vi, skriv det till någon i ett brev, på ett kort eller i ett mejl.

En så enkel gest som att genuint tacka för bra service i butiken, berätta för någon att du tycker hen har ett fint klädesplagg, är fint nyklippt i håret, eller höll ett professionellt framträdande på mötet. Dessa exempel tar bara några sekunder av din tid och du har ju förmodligen redan tänkt tanken att servicen var bra, klädesplagget snyggt, håret fint stylat och imponerats av framträdandet. Så vad är det som hindrar dig att gå från tanke till handling? ;)

Kan vi inte komma överens om att sprida lite mer tacksamhet och glädje omkring oss nu i sommar? :)

Att leva med en icke-minimalist

Om du väljer att leva mer minimalistisk kommer du stöta på opposition, mothugg och skepticism längs vägen. Vissa i din omgivning kommer helt enkelt se vissa vanor som väldigt provocerande. Att det är dina kollegor, bekanta och vissa vänner kan du förmodligen stå ut med, men vad gör du när person som vanligtvis är din största hejarklack och stöttepelare, det vill säga din partner, inte vill minimera och prioritera som du?

Den frågan fick vi i kommentarsfältet på bloggen av en tjej som själv anammat en minimalistisk livsstil med ett fåtal kvalitativa klädesplagg och prylar, medan sambon är raka motsatsen, sparar allt från gamla kläder till souvenirer och tackar aldrig nej till gratisprylar.

Den här och liknande situationer kompliceras naturligtvis av att bo under samma tak och dela hem och prylar, det vill säga den yta och de saker som den ena personen nu vill ändra på, ha på ett visst sätt, eller kanske inte ha alls. Nedan kommer våra tips för att den aspirerande minimalisten ska slippa skilja sig från sin andra hälft. ;)

  • Kommunicera. Berätta om dina tankar kring minimalism. Varför gör du det, vilka fördelar ser du och hur skulle du vilja gå tillväga? Välj ett tillfälle att ta upp ämnet när ni har en lugn dag eller kväll tillsammans, inte när du blir irriterad över alla prylar hen envisas med att sprida ut överallt eller när byrålådan är så full att den inte går att stänga. Då kan det uppfattas som en attack mot personen ifråga och mottagligheten och öppenheten minskar markant. Låt sedan din partner berätta hur hen ser på minimalism och på det sätt varpå du önskar leva framgent.
  • Agera förebild. Dina handlingar påverkar mer än ord. Att din sida i er walk-in-closet är minimalistisk och i ordning, att ditt nattduksbord är prydligt och avplockat. Sådant kommer påverka mer och vara mer övertygande, än att förklara capsule wardrobe-konceptet, paretoprincipen eller att prata om ordning och reda. Du kan inte förändra någon som inte själv vill förändras. Satsa istället på att inspirera och föregå med gott exempel.
  • Bort med tassarna. Det kan vara otroligt svårt, men frestas inte av att börja rensa bland din partners prylar och kläder utan att ha tillåtelse, i likhet med att du inte ska rensa bland dina föräldrars tillhörigheter utan godkännande. Börja med dina egna saker, förmodligen blir du förvånad över hur mycket du kan göra dig av med utan att behöva röra någon annans eller gemensamma tillhörigheter.
  • Gemensamt bohag. När det gäller just gemensamma tillhörigheter är vårt tips att diskutera er fram till en lösning. Kanske kan vissa rum få vara mer minimalistiska och avplockade än andra, eller vissa specifika delar av rum.
  • Bredda minimalismen. Kom ihåg att minimalism handlar om så mycket mer än att rensa bland onödiga prylar. Det blir tragikomiskt om prylar är det som ska komma emellan och skapa irritation i förhållande, när prylar är det du inte vill fokusera på. Se och testa andra delar av minimalism, som att minska digitala distraktioner, antalet fokus eller öva på att bli mer närvarande med mera.

Kom ihåg att minimalism är som att skala en lök lager för lager, där det är resan och inte målet som räknas. Det du kan göra är att vara närvarande under resans gång och njuta av de framsteg du själv gör. I bästa fall sår du ett frö genom ditt engagemang och genom att synliggöra fördelarna med dina framsteg, och får tillslut med dig din partner på den minimalistiska resan. Lycka till!

Vad är ditt bästa tips för att leva minimalistiskt med en icke-minimalist?