Etikettarkiv: stress

5 fördelar med minimalism som förälder

Att vara förälder är ett av de mest utmanande och givande uppdragen i livet. Men det kan också vara stressande, överväldigande och utmattande. Det är lätt att känna sig fast i en cykel av att köpa mer saker, anmäla sig till fler aktiviteter, jämföra sig med andra och ett ständigt livspusslande. Men det finns ett annat sätt att leva som förälder: minimalism.

Minimalism handlar om att göra medvetna val om vad som verkligen är viktigt för oss och vår familj. Det handlar om att rensa ut det som inte tillför värde, glädje eller mening till ens liv. Det handlar om att skapa mer tid, utrymme och energi för det som verkligen räknas. Men hur kan minimalism göra jobbet som förälder mycket lättare och mer njutbart?

Här är några av fördelarna med att anta en minimalistisk livsstil som förälder:

  • Minimalism minskar stressen. Att ha för många saker, för många åtaganden och för många förväntningar kan skapa stress. Genom att rensa ut det onödiga och fokusera på det väsentliga kan en minimalistisk livsstil skapa en lugnare och mer harmonisk miljö. För både sig förälder och barn.
  • Minimalism ger mer tid för det som är viktigt. Att ha färre saker, färre aktiviteter och färre distraktioner innebär att man har mer tid för det som verkligen betyder något. Genom att prioritera kvalitet framför kvantitet kan minimalistiska föräldrar spendera mer tid med sina barn, med sin partner, med sig själva, och med sina passioner.
  • Minimalism ger mer energi. När valen är färre i vardagen, när hemmet är visuellt lugnare och du vet vad ni äger och var det förvaras när du behöver det. Då slipper du lägga beslutsenergi på onödiga val och beslut. För beslut tar energi från ditt (i bästa fall) fulladdade batteri som du vaknar med på morgonen.
  • Minimalism stimulerar fantasin. Att ha för många leksaker, skärmar och distraktioner kan hämma barns kreativitet och fantasi. Genom att begränsa antalet leksaker och uppmuntra barnen att leka med det de har, eller att hitta på egna lekar, kan minimalistiska föräldrar främja barns fantasi.
  • Minimalism övar självdisciplin. Att leva med mindre kräver att man gör avkall på vissa saker, och att man kan skilja på behov och önskningar. Genom att sätta gränser och regler kan minimalistiska föräldrar lära barnen att hantera sina impulser och inte alltid agera på första lösningen som ofta är konsumtion.

Som du ser finns det många fördelar att som förälder sträva mot en mer minimalistisk livsstil. Men det betyder inte att det är enkelt eller att det passar alla. Minimalism är en personlig resa som kräver mod, anpassning och reflektion. Det är upp till varje förälder att hitta sin egen balans och sin egen definition av minimalism.

Och det behöver inte vara avancerat. Om du är intresserad av att prova på minimalism som förälder, kan du börja med några enkla steg:

  • Gå igenom dina och dina barns saker och rensa ut det som ni inte använder, behöver eller älskar. Skänk, sälj eller återvinn det ni kan.
  • Kika i kalendern och gör en lista över dina och barnens åtaganden och aktiviteter och se om det finns några ni kan stryka, minska eller förenkla. Några som tar mer energi än de ger? Och som istället kan ge mer utrymme för spontanitet, vila och lek.
  • Minska inflödet av prylar. Annars blir det bara en form av jo-jo minimalism där du aldrig gör några större framsteg eller når balans, utan ett ständigt behov av att prylbanta.
  • Prata med barnen om minimalism och förklara varför du vill leva mer med mindre. Involvera dem i processen och respektera deras åsikter och känslor. Var ett gott föredöme och visa dem hur man lever medvetet, meningsfullt och mer hållbart.
  • Sluta jämföra dig med andra föräldrar och följ inte normer som inte passar dig eller din familj. Försök att hitta ditt sätt att vara förälder. Något som kan upplevas svårt idag när det finns så mycket åsikter och ”inspiration” på många olika fronter.

Minimalism är inte ett mål i sig, utan ett medel för att skapa ett bättre, friare och ”rikare” liv. Ett liv som är lättare, roligare och mer meningsfullt. Ett liv som förälder.

Vad tycker du är svårast som förälder i din strävan mot minimalism?

När tiden och energin tar slut

För 10 år sedan gick mitt liv ut på att ha så mycket som möjligt att göra och jag var ständigt upptagen. Det var inget jag direkt tänkte på, det bara såg ut så för att jag lagt till så mycket utan att ta bort något. Och då blir det ju tillslut…knökfullt.

Jag tror vi är många som har en bild av att ”ha mycket att göra” är samma sak som att ”få mycket gjort”, vilket det inte alls behöver vara. Kanske har du också någon gång haft en lång och fullspäckad arbetsdag med möten och svarandes på e-post, där du vid dagens slut kan konstatera att inget väsentligt beslut har fattats och inget större framsteg har skett i något av dina projekt. Du har haft fullt upp men vad har du egentligen åstadkommit?

När jag började ifrågasätta alla åtaganden och aktiviteter, insåg jag att vissa av dem inte gav mig energi eller förbättrade mitt liv. Snarare tvärtom. Det blev distraktioner som delvis hindrade mig från det liv jag skulle vilja leva.

De tog det mesta av min tid och energi och gjorde att jag inte hörde eller hade tid att lyssna till min inre röst.

Eftersom jag har lätt för att säga ja till saker, hoppa på saker, engagera mig i saker, så över jag ständigt på att känna efter vilka aktiviteter, åtaganden och göromål som tar mer energi än de ger. Att prioritera bort och inte bara lägga till. Och ibland vet man såklart inte vad som tar mer än det ger, förrän man testat.

Det kommer alltid finnas så otroligt mycket roligt att göra, köpa, aktivera och engagera sig i här i livet. Då gäller det att kunna välja. Men också att våga välja bort.

Hela scenariot ovan kan såklart bytas ut mot prylar. Att man med tiden lagt till så mycket prylar i hemmet som gjort det fullt med pryttlar och grejer. Som sedan tar stor del av ens tid och energi att hantera, organisera, använda, underhålla osv. Att det tillslut är ens prylar som ”äger” och tar ens tid och energi.

För att beskriva det med en metafor: Med ett ständigt välfyllt eller till och med överfyllt glas, får det stor påverkan så fort något inte går enligt plan. När det blir förändringar, barn som krånglar, något drar ut på tiden, någon annan är sen osv. Även om det kan finnas visst fysiskt utrymme för detta i kalendern, så kanske det inte finns mentalt utrymme att hinna parera.

Ett glas (eller liv) fyllt till toppen måste hela tiden röras varsamt och med precision.

Men när du skalat av och skapat utrymme i ditt liv, finns tid till återhämtning, att vara flexibel, lägga till vid plötsliga toppar och kunna ta förändringar med större ro. För det som händer påverkar inte omedelbart hela din övriga agenda. Med ett delvis fyllt glas kan du fylla på vid tillfälliga behov och enklare hantera när det plötsligt blir mycket samtidigt.

Är det någon som kan känna igen sig? Hur ser ditt liv ut, är det ett fullspäckat schema från eller innehåller det luckor för återhämtning och tid för spontanitet?

Det är mycket nu

…hör jag mig själv svara på frågan ”hur är läget?” nu när avslutningar, jobb och aktiviteter hopar sig. Detta år tycker jag det varit extra mycket sista månaden innan semestern. Aktiviteter ska avslutas, jobbprojekt knytas ihop, semestrar bokas, avslutningar hinnas med och presenter fixas.

För det mesta, brukar mitt svar på frågan, hur är det med dig eller hur har du det? Inte längre besvaras med den klassiska frasen ”det är mycket nu”. Men jag har varit där tidigare, och blev påmind om det nu när vi tillfälligt hamnade där igen under några veckor.

Under många år hade jag ett till bredden fullt vattenglas. En kalender med framför allt mycket jobb och andra åtaganden men också träning och en del socialt. Det var i princip alltid mycket och fullt upp. Med väldigt lite utrymme för spontanitet, återhämtning, flexibilitet eller förändring.

Med ett ständigt välfyllt eller till och med överfyllt glas, får det stor påverkan så fort något inte går enligt plan. När det blir förändringar, barn som krånglar, något drar ut på tiden, någon annan är sen osv. Även om det kan finnas visst fysiskt utrymme för detta i kalendern, så kanske det inte finns mentalt utrymme att hinna parera.

Ett glas (eller liv) fyllt till toppen måste röras med precision.

Men när du skalat av och skapat utrymme i ditt liv, finns tid till återhämtning, att vara flexibel, lägga till vid plötsliga toppar och kunna ta förändringar med större ro. För det som händer påverkar inte omedelbart hela din övriga agenda. Med ett delvis fyllt glas kan du fylla på vid tillfälliga behov och enklare hantera när det plötsligt blir mycket samtidigt.

Hur vill du leva ditt liv, med ett proppfullt glas eller ett glas med utrymme kvar? :)
Och vad kan du i så fall behöva förändra, välja bort eller göra annorlunda inför hösten för att det ska bli så? :)

Utvilad och redo för höst

Så var höstterminen igång och några rutiner börjar så sakta komma på plats. Storasyster har börjat i förskoleklass så vi har en del nya rutiner att etablera med lämning (och hämtning) av barn på två ställen och en tid att passa på morgonen som är både tidig och skarp (08.00).

Om jag känner mig utvilad från semestern och redo att börja jobba igen?
Jag är glad att jag skaffat mig en vardag som jag sällan känner att jag behöver vila upp mig ifrån. Självklart har jag också arbetstoppar, leveranskrav och det händer att livet kör ihop sig på alla möjliga fronter, men i grunden har jag skaffat mig en vardag med liten andel stress. Och jag känner inte att semestern eller helgen är något jag ständigt räknar ner till, eller att jobbet är något jag regelbundet behöver ”vila upp mig” från.

Med det sagt så är jag såklart, som de flesta andra, gärna ledig och har semester från jobbet. För att uppleva, göra och ha tillsammanstid med familjen under en längre sammanhängande period. :)

Och för att vila hjärnan från ständiga leveranser, möten och to-do:s.

Kom ihåg att det i längden inte går att kompensera för en ohållbart och stressig vardag bara genom att ta fyra-fem veckors semester. Det är alla de övriga veckorna på året som är viktigast för ditt mående.

Hur känner du kring det här så här efter semestern?

Vad är det vi har så bråttom till?

Blogginlägget 18 somrar tillsammans som jag skrev för ett par år sedan gör sig alltid påmint så här inför semestertider. Nu stundar ännu en sommar och jag vet att den kommer gå fort när jag ser tillbaka på den, även om jag gör allt för att dra ut på sommarkänslan från maj och hålla i den till september.

I det stora vill man att tiden och åren med barnen ska gå långsamt, nästan i slow motion, samtidigt som det är så lätt att stressa och vilja skynda på i det lilla och vardagliga.

Läggningen om kvällarna kan upplevas stressande om man känner att den måste vara avklarad vid en viss tidpunkt. Promenaden från förskolan/skolan blir mindre angenäm om vi ständigt tjatar på barnen om att skynda på. Och samma sak vid frukostbordet eller middagen. Skynda på och bli klar någon gång så vi kan ta oss till nästa steg.

Men vad är det vi har så bråttom till? När allt ställs på sin spets, finns det egentligen något viktigare vi behöver göra eller någonstans som det är viktigare vara, än här och nu med våra barn? Visst har vi ibland en viktig tid att passa, men väldigt mycket av den upplevda stressen sitter nog ändå i oss själva. En mental deadline, få komma framåt eller bli klar.

Vad är det egentligen vi skyndar på oss själva och våra barn för? För att komma hem och kunna svara på det där mejlet? Kunna sjunka ner i soffan och kolla Netflix eller scrolla sociala medier? Eller bara för att kunna påbörja nästa aktivitet för dagen? Och vad kommer i så fall efter den aktiviteten, en till aktivitet att skynda mot? Och sen ytterligare en?

Plötsligt har barnen växt upp medan vi jäktat på dem och stressat på oss själva under tiden. Ibland är vi vuxna så framtidsorienterade och planerande att vi glömmer bort nutiden.

Vi skyndar, stressar och jäktar ifrån livet. Från här och nu.

Och visst kan vi har mycket yttre stress i vardagen, jobbet eller de välfyllda kalendrarna. Men nu är det dags för sommar och semester och tempot går ner för de flesta. Passa på att ta den här sommaren, som är en av dina kanske 18 somrar med barnen, och sakta ner. Öva på att vara här och nu. Låt saker ta sin tid. Medan du fortfarande kan. Det kommer i alla fall jag göra.

När dagen då vi använt upp våra gemensamma somrar kommer. Dagen då vi bara har minnena från somrarna med barnen kvar. Då vill jag minnas hur vi gjorde det allra bästa och mesta med våra somrar tillsammans.

Har du några tips kring att stressa mindre och vara mer här och nu?

Flytta till lugnet utanför storstaden

Många flyttar från en storstad för att slippa stressen, det höga tempot och all trängsel. Faktum är att fler flyttade från Stockholm än till, under såväl år 2018 som 2019. Man vill hitta lugnet. Ofta i kombination med att komma närmare naturen. Vilket inte är så konstigt för naturen har en lugnande effekt på kroppen visar forskning, så där är intuitionen korrekt.

Men detta fenomen, att flytta från storstan för att hitta lugnet, har fått mig att fundera över vad det egentligen är som skapar lugn. Måste man bort från storstan och i så fall hur långt bort? Eller sitter det mer i huvudet?

Projicerar vi stressen på vår omgivning så att vi tillslut själva tror på det. Att alla människor runt omkring oss är stressade, att kollegor karriärhetsar eller att man själv alltid är sen till hämtningen, det är storstadsstressens och pendlingens fel. Eller är det egentligen vi själva som har fått smuts på linsen? Som bara ser och hör just det där och låter oss själva bli ett stressat offer för omständigheterna?

Några av de främsta orsakerna till stress enligt forskning:

  • Tempo. Ett uppjagat tempo i samhället, deadlines, för hög arbetsbelastning och karriärhets.
  • Tidsbrist. Att inte hinner det jag förväntats hinna, i jobbet och privat.
  • Nyheter. De skapar rädsla och oro för sådant man inte vill ha i sitt liv.
  • Jämförelse. Att snegla på andra, statusjakt och att aldrig vara nöjd, vilket eldas på genom sociala medier där man lätt kan se allt man själv inte har.

Dessa saker är inget som automatiskt försvinner för att man flyttar till en annan plats eller mindre stad. Visst kan tempot och karriärhetsen upplevas som värst i storstäderna, men det handlar också om känslor och hur man väljer att påverkas av andras ord och beteenden. Tidsbristen kan likväl handla om en oförstående arbetsgivare eller chef, men även om ens egna förväntningar på vad man ska hinna uträtta under en vecka både på jobbet och privat.

De sista två punkterna (nyheter och jämförelse) är mest oberoende av bostadsort. Även om såklart statusjakten är hetsigare i vissa områden, men alla bostadsorter, små som stora, har sina ”finare” områden. Och om man bryr sig om statusmarkörer eller inte, handlar snarare om personlighet.

Jag tror att vi har en övertro på externa verktyg för att hitta ett lugn, som vi alla kan hitta inom oss. Att det handlar om interna verktyg snarare än externa/yttre, men att de externa är så mycket enklare och mer konventionella att ta till. Att ha naturen nära och ett vilsamt hem att landa i är viktiga parametrar, men det kan man få på många ställen även i eller strax utanför en storstad. Utöver det kanske det mer handlar om att jobba med sig själv, sitt mindset, hur man upplever sin verklighet och förhåller sig till sitt jobb och personer runt omkring sig?

Att lämna storstan för att flytta närmre släktingar tror jag däremot kan minska stressen, särskilt om man själv har barn och har släktingar som kan rycka in i vardagen. Jag tror alla som bor i en storstad men som inte är uppväxta där, någon gång funderar över att flytta tillbaka. Det är helt naturligt och forskning visar också att vi förknippar den miljö vi växte upp med som trygg och ”hemma”. Det förklarar också varför många söker sig till områden med liknande karaktär som där man växte upp.

Även jag som är uppväxt i Dalarna har tänkt tanken att flytta hemåt, men den tanken var ganska kortvarig. Uppsidan hade varit att just komma närmre släktingar, men samtidigt hade jag inte velat bo i den stad där jag är uppväxt, och då kom släkten inte så nära ändå. Och livet kommer ju rutas in även på en ny plats; lämningar, jobb, hämtningar, vänner och aktiviteter avlöser varandra. Det som kallas vardag och livet. :)

Men det där om att flytta till område med liknande karaktär som där man själv växte upp, i mitt fall villaområde med bullerbygata nära naturen. Det stämmer ganska bra med vad jag var ute efter när vi letade hus. Titta på bilden ovan från min gata under uppväxten, och sen på den nedan. Visst finns det vissa likheter? :)

Vad tror du, måste man flytta ut på landet eller till en småstad för att hitta ett lugn, eller kan man hitta det där lugnet inom sig själv?

Vad har vi så bråttom tillbaka till?

Det känns som alla så snabbt som möjligt vill komma tillbaka till en normal vardag och till så som livet såg ut innan corona. Men vad är det egentligen vi har så bråttom tillbaka till?

Jag tror alla håller med om att det kommer finnas ett ”före” och ett ”efter” corona. Hur vill vi att detta ”efter” ska se ut. Vad av det gamla vill vi ha tillbaka, vad vill vi välja bort och vad av allt vi lärt oss under den här processen vill vi ta med oss och kanske till och med låta ta större plats i den tid som väntar efter corona?

Jag såg en tänkvärd och halvrolig text på sociala medier för några veckor sedan:

Kinda feeling like the earth just sent us all to our rooms to think about what we’ve done.

Kanske är det någon där uppe som inte riktigt tycker att vi har tänkt klart tankarna kring hur vi vill att världen och livet ska se ut, och därför inte släpper ut oss ur rummet till vårt ”efter”.

När jag och sambon åker bil och en bilförare kör snabbt och som en galning, brukar vi skämtsamt säga, vad har hen så bråttom till? Att komma hem snabbast möjligt bara för att sedan lägga sig i soffan stirrandes på mobilen?

Vad är det vi har så bråttom att komma tillbaka till? Kanske är det inte förrän vi landat i och tänkt klart hur vi vill forma och skapa vårt ”efter” corona, som sjukdomen släpper sitt grepp om samhället, och tar oss dit.

Och jag förstår att alla inom vård och omsorg, de som blivit av med sitt jobb och sin trygghet, liksom de som drabbats av den värsta sortens corona, bara vill tillbaka till det som tidigare var ens ”normala” vardag. Men alla vi andra, vi kan passa på att ta oss en funderare kring vad av det normala som är värt att faktiskt ha bråttom tillbaka till. Hur vi vill att världen, samhället och livet ska se ut efter corona?

Vad tror du? :) Och hur vill du forma ditt efter corona?