Nu är november månads utmaning över som gick ut på att testa hur livet kan förändras med en sund balans mellan arbetsliv och fritid.
Det är egentligen inga nya insikter som trillat ned i huvudet denna månad utan det handlar mer om repetition av insikter jag redan fått tidigare i livet. Men det är som bekant en ganska stor skillnad på att veta vad som är rätt och på att faktiskt agera därefter.
Så hur reagerade omvärlden på mitt nya beteende?
- I stort sett ingen har reagerat negativt på att jag dragit ned på tempot en aning och inte längre överlevererar på alla fronter. Saker får ta lite längre tid alternativt göras lite mindre noggrant och det är ok.
- Mina kollegor blir mer förvånade än irriterade när jag plötsligt börjat säga nej till uppgifter som är lågt prioriterade alternativt utanför mitt ansvarsområde. De hittar snabbt någon annan att delegera till som är sämre på att säga nej än vad jag numera är eller någon som faktiskt har tid över.
- Att själv delegera arbetsuppgifter till kollegor inom andra delar av företaget har fungerat relativt bra. När jag inte längre agerar smörjmedel i dåligt fungerande interna processer och problemet landar på rätt ägares bord börjar man kika på mer långsiktiga och automatiserade lösningar.
- Ingen har kommenterat kring att jag numera arbetar normala tider och inte längre svarar på mail eller löser uppgifter på helger. Möjligen har någon i mitt team snarare varit positiv till förändringen. Troligen för att jag numera inte stressar dem att göra samma sak.
- Det har funnits en stor förståelse från min chef och HR för att jag vill lämna ifrån mig några av mina ansvarsområden inför bebisens ankomst. Att de själva haft spädbarn en gång i tiden hjälper säkert till i kombination med en insikt kring hur överbelastad min arbetssituation varit under hösten.
Och hur reagerade jag själv på mitt nya beteende?
- Till en början var det lite läskigt att släppa kontrollen genom att delegera, säga nej och ignorera diverse statusmöten, men det blir bättre och bättre. Att be människor om hjälp är även det en smula stressande och ovant, speciellt till en början.
- Vetskapen om att jag inte längre tillåter mig själv att arbeta ikapp på kvällar och helger gör att jag numera tvingas prioritera och arbeta med rätt uppgifter under normal arbetstid.
Och vad är de större insikterna från denna månad?
- Så länge man är tydlig med att något kommer att ta längre tid eller inte hinnas med alls så är det helt ok. Det blir ett problem först när en försenad eller utebliven leverans dyker upp som en överraskning, vilket går att undvika med planering och tydlig kommunikation.
- För att lyckas med förändringen har jag varit väldigt noga med att inte fuska. Datorn stannar på kontoret, jag går hem då dagen är över oavsett om saker är kvar på min prioriterade att-göra-lista. Jag läser inte ens arbetsrelaterad litteratur på fritiden längre, inte ens spännande jobbrelaterade bloggar.
- Jag har fortfarande inte tagit en enda fika borta från datorn. Den vanan verkar svår att bryta. Jag avundas de kollegor som kommer från tidigare jobb inom industrin eller statliga inrättningar som med gott samvete tar en halvtimmes fika, ibland både på förmiddagen och eftermiddagen. Jag kollar normalt sett inte ens Facebook och privatmailen en enda gång under arbetsdagen.
- Jag har observerat att de äldre kollegorna är enormt duktiga på att be om hjälp samt delegera arbetsuppgifter speciellt på yngre, överambitiösa kollegor med mycket energi. Det är något jag kommer att vara medveten om samt möjligen ta efter i mindre skala.
- När man drar ned på tempot och stressen blir man generellt en bättre människa. Plötsligt ökar empatin för andra människor samt förmågan att lyssna på kollegor och prioritera både sina egna och andras uppgifter.
- Chefen och resten av företaget kommer inte sätta stopp eller dra ned på tempot. Det får man ansvara för på egen hand. Inte heller blir man belönad för att man sliter ut sig, frågan är om någon ens ser det. Däremot börjar de flesta rätt snabbt se överleverans som ett normaltillstånd om man inte passar sig.
- Ju mer man jobbar och presterar desto mer arbete får man på sitt bord. Att dra ned på tempot och sluta överleverera samt kommunicera och maila så mycket, får med andra ord trevliga följdeffekter av snöbollskaraktär.
- Livet blir oändligt mycket bättre då man ger sig själv tillåtelse att vara ledig både praktiskt och mentalt. Plötsligt finns det mycket mer tid för återhämtning, träning och umgänge med familj och vänner.
- Trots att jag har ambitionen att inte låta tankarna gå till arbetet på kvällarna och helgerna är det extremt svårt att kontrollera. Det enda som fungerar är i stort sett att aktivera eller stimulera sig på ett eller annat sätt med något som tar ens fulla koncentrationsförmåga eller fokus.
Sammanfattningsvis ska det bli spännande och se vad skillnaden i mitt beteende får för konsekvenser på längre sikt. Kommer jag bli sedd som en slacker av mina kollegor inom några månader, kommer jag till slut lyckas med att helt släppa jobbtankarna på fritiden, kommer jag plötsligt en dag ta mig tid för fika och kommer jag på lång sikt att bli harmonisk eller i själva verket understimulerad av mitt nya sundare tempo?