Etikettarkiv: vätternrundan

Minnet sitter inte i prylen

Det var natten till den 16 juni 2012. Det var mörkt och lite småkyligt men jag var taggad. Jag lämnade Herr Minimalist vinkandes glatt bakom mig, tog mina första tramptag och följde det pärlband av lampor som lyste upp den annars mörka vägen. Strax efter den första pausen började eländet.

Regnet började lite trevande men inom kort stod det som spön i backen. Ett par mil senare var jag genomblöt in till underkläderna. Som ett brev på posten började kroppsdel för kroppsdel att domna bort av kombinationen kyla, väta och vind. Kroppen blev en stelfrusen klump, händerna kunde inte längre växla och skulle jag behövt panikbromsa hade det kunnat sluta illa. Jag hackade tänder i takt med det smattrande regnet.

Jag ringde Herr Minimalist som låg och sov i vår lånade bil med modell större bagageutrymme. ”Jag åker 4 mil till, där finns ett värmetält, jag stannar där tills du kommer och hämtar mig, jag återkommer med besked när jag är där”. Jag drog på mig ett par torra strumpor jag haft i en påse i jackfickan och trampade vidare i regnet.

Jag återkom inte till Herr Minimalist förrän det var någon mil kvar till Motala och genomförandet var ett faktum. Någonstans mellan de torra strumporna och värmetältet började regnet sina och solen kika fram. Med några extra vaniljbullar och Snickers i fickorna motiverade jag mig att fortsätta och låta de värkande benen gå som i trans. Efter 30 mil rullade jag över mållinjen på Vätternrundan 2012.

Vätternrundan ska tydligen kunna vara vacker. Se soluppgången i Gränna eller Jönköping och det böljande gröna landskapet med utsikt över Vättern och Visingsö. Jag skulle verkligen vilja säga något vackert om landskapet, men jag minns inget, eller snarare såg inget. Huvudet var oftast nerborrat och smärtan i stora delar av kroppen hade tagit över.

Cykeln som jag genomförde Vätternrundan med har idag sålts och får nu göra en ny ägare glad och kommer åter att användas för sitt rätta ändamål. Den har gått ynka 100 mil, inklusive Vätternrundans 30 mil, och stått oanvänd i mina föräldrars villa i snart tre års tid. Det var dags att inse att det inom överskådlig framtid inte blir någon revansch med bättre förberedelser, förutsättningar och sluttid. Livet är inne i en ny livsfas och där ingår inte flera timmar på cykeln.

Men vi har ett minne för livet tillsammans jag och racern. Vi trotsade vädret och alldeles för få mil i benen och tog oss i mål på den Vätternrunda som flest deltagare någonsin brutit. Minnet och känslorna kring upplevelsen sitter inte i den fysiska cykeln eller i medaljen. Det sitter i huvudet. Och det är inte till salu eller på väg att rensas ut. :)

Har du något starkt minne förknippat till en pryl som du krampaktigt håller fast vid?