Utrensning av dagböcker

Under julledigheten gjorde vi en genomgång av vårt källarförråd och passade såklart på att prylbanta lite också. Bland annat rensade jag, Fru Minimalist, ut mina dagböcker som förvarats i min nostalgilåda. Många skriver dagbok för att dokumentera, andra för att komma ihåg, eller skriva av sig jobbiga känslor och få formulera sina tankar.

Jag har skrivit dagbok till och från mellan det att jag var 12 och 18 år. Totalt rörde det sig om 4 böcker av varierande tjocklek. Min första dagbok var mest en dokumentation över saker som hände, medan de senare blev mer ett sätt att skriva av sig jobbiga känslor och händelser.

Tidigare kändes dessa dagböcker självklara att spara, men ju mer jag tänkt på det har jag kommit fram till att jag vill rensa ut dem. Att så inte skett är för att jag inte visste vad jag skulle göra med dem för att säkerställa att texterna inte kom på villovägar. Hade vi haft en kamin eller liknande hade problemet lösts under en kväll framför brasan.

Sista sidan på min första dagbok. Skönt att se att det var så mycket mer på den övre positiva sidan. :)

Om vi börjar med varför jag vill rensa ut dem? Helt enkelt för att de inte symboliserar den person jag är idag, den person jag vill vara, eller den person jag vill att mina barn ska se mig som, om de kommer över böckerna i framtiden.

Dagböcker i tonåren är det vanligt att skriva i när man är mitt uppe i alla starka känslor; arg, ledsen, besviken men också såklart himlastormande förälskad och glad. Jag hade vissa problem under tonåren (vem hade inte det? ;) ) som jag inte behöver dela med mig av till mina barn, åtminstone inte i det formatet eller med de orden som en dagbok förmedlar dem i.

Hur gjorde jag mig då av med dem rent praktiskt? Den första dagboken från 12-13-årsåldern hade ganska harmlöst innehåll och det jag reagerade mest på var vad stort och pinsamt även väldigt småsaker kunde bli. :) Den rev jag bara ur sidorna i och lade i vanliga soporna.

Dagboksanteckningar från när jag var 12 år.

Jag spelade fotboll i 10 års tid och var alltid väldigt självkritisk mot min insats.

De tre nyare dagböckerna var jobbigare att läsa och jag blev inte glad över det jag läste. Så om jag inte behöver dem, och inte blir glad av dem, då var valet att göra mig av med dem lätt.

Och det kändes som en frihet och lättnat att göra sig av med dem. Jag har tidigare tänk tanken att vad jobbigt det skulle vara om vi hade inbrott i förrådet och någon tog lådan med dessa, samt att jag inte vill att barnen ska ta del av dem, som sagt. Därför körde jag dem i en dokumentförstörare som mina föräldrar har, du ser resterna av dagbokssidorna nedan. :)

Vad Herr Minimalist ska göra med sina gamla dagböcker/journaler? Han har fortfarande en vision om att han vill elda upp dem, men vi har ju ingen egen kamin och det är väldigt sällan vi eldar nu med småbarn, så vi får väl se hur länge de blir liggandes i förvaringslådorna. ;)

Har du kvar dina dagböcker, och i så fall varför eller varför inte?

Det som blev kvar av dagboksanteckningarna.

37 reaktion på “Utrensning av dagböcker

  1. Mari

    Hej! Skaffa en stor konservburk, typ Bullens korv , och elda upp böckerna i den, Jag rev sönder mina för några år sedan. :)

    Svara
  2. Eva

    Nämen oj, ni rensar ut era dagböcker!? OK, man gör ju som man vill och tycker man att man har god anledning, vilket ni anser, så må det ju vara hänt. Själv skulle jag absolut inte göra det. Är så glad över dem jag har, fem dagböcker som täcker åldern 8-17 år och två tjockare skrivna efter 30. Det är i mitt fall bara uppmuntrande att se att jag är precis samma person och känner igen min röst i allt jag skrivit. Tonåren var så lugna och det värsta som hände var inte annat än rädsla för att ta kontakt med den kille jag var kär i för tillfället.

    Dagböckerna hjälpte mig också under en period runt 30 när jag för första gången hade det riktigt jobbigt. Hittade en av dagböckerna då i förrådet och det otroliga hände: Jag slog upp en sida på måfå och fatta alltså, det var exakt på dagen 15 år tidigare jag skrev det som stod där. ”Undrar hur jag ser på den här saken om femton år, då är jag 31.” Saken gällde samma sak som nu aktualiserats igen som 31-åring. Så mycket det hjälpte att läsa mina rader till mitt framtida jag! Jag behövde inte vara orolig, där stod att jag alltid skulle vara den jag är och en beskrivning av vem jag var då och vilka värderingar jag hade och hur jag ville leva. Jag insåg då att inget egentligen förändrats, att jag var/är densamma och det var så skönt att känna! Och ingen annan än jag själv bekräftade det dessutom. Hade inget minne alls av att jag skrivit detta i dagboken men jag undrar ju om en annan omedveten del av mig ändå visste och ledde mig tillbaka till mina egna ord…

    Det är på grund av denna upplevelse jag absolut inte vill göra mig av med dagböckerna.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Haha, vilken story! Då kan jag nästan förstå att du inte vill göra dig av med dem. Jag blev mer deppig och nere av att läsa mina, så då kändes valet enkelt. Till och med vissa saker som jag med minnet minns mer ”rosenskimrande” fick sig en törn och blev betydligt mer negativa och tråkiga minnen, efter att ha läst om händelser och saker i dagböckerna. Det kändes som en stor frihet för mig att göra sig av med dem på riktigt.

  3. Josefin

    Måste nog leta upp mina dagböcker och läsa och ta ett beslut.. ;-)

    Min mamma slängde alla sina dagböcker, hon ville inte att vi barn skulle läsa dom … hon hade det tufft under tonåren och det var inte positiv läsning. Min farfar skrev en mening per dag eller så i en kalender, och jag är tacksam att de finns kvar när inte han gör det. Ex noteringar som ”Josefin åkte hem idag, det blev tyst. Saknar henne” från när jag var 5 år.

    Kanske beror lite på vad man skrivit?

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, jag tror verkligen det kan bero på vad man skrivit och för vem man skrivit. Om man exempelvis under åren med småbarn vill skriva och dokumentera saker man gör, utveckling barnen gör etc för att minnas och för dem att läsa när de blir äldre. Då är det ju ett helt annat innehåll än om man skriver av sig alla känslor, orättvisor och aggressioner etc under tonåren. :)

  4. Tora

    Va bra att få läsa ett inlägg om just dagböcker. Jag skrev själv dagbok och har uppåt tolv stycken. Jag blir inte särskilt glad när jag tänker på dem, de känns mest som något tungt att förvara och bära med sig men tanken på att kasta dem har känts förbjuden eftersom jag har lagt ner så mycket tid på dem.

    Jag tycker visserligen att det är ganska häftigt att kunna läsa om dagar som man helt har glömt bort. Men som med de flesta nostalgitingen är lyckan kortvarig och känslan av ”det här får man aldrig kasta” tung.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Den där känslan av att ha lagt ner mycket tid på något som därmed blir svår att rensa känner jag igen från utrensning av anteckningar från studietiden. ;)

  5. Alexandra

    Jag vill också rensa ur mina dagböcker, jag har bläddrat i en del och jag blir ledsen av hur jag behandlade mig själv och lät mig behandlas av andra. Det är inte den jag är idag och inte den jag vill att någon ska minnas mig som. Vi har en öppen spis med insats så jag funderar på att bränna upp dem där, kanske ta några sidor i taget för att göra det lite högtidligt och släppa taget helt om mitt forna jag…

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, precis som du är inne på att göra någon form av ”ceremoni” hade vi sett framför oss och elda upp dagböckerna tillsammans. Nu blev det inte så för oss men det är en fin tanke.

  6. Engiftfribarndom

    Har kvar mina två första. Ganska rolig läsning med barndomsminnen o teckningar av vad vi gjort.
    Men slängt de från när jag blev äldre för länge sen. Handlade mest om jobbiga saker som varför en kompis sagt si osv…

    Svara
  7. Camilla

    Jag har kastat mina fåtal dagböcker jag skrev när jag gick i grundskolan men också de från universitetstiden. De senare böckerna tillhörde en person som inte mådde bra och jag vill inte uppleva det igen genom att läsa om det, jag kommer ihåg ändå – just för att det har format mig till den jag är idag. Dessutom skrev jag aldrig dagbok med tanken om att någon annan skulle läsa dem, det var mina tankar vid de tidpunkterna i livet och där får de stanna kvar.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Låter som vi har väldigt lika tankar om dagböckerna, deras dåvarande syfte och varför man nu vill och kan släppa dem!

  8. Lovisa

    Jag håller på att gå igenom mitt hem enligt Konmari-metoden. När jag kommer till dagböckerna kommer jag definitivt göra mig av med dem på något sätt av samma skäl som du. Jag tänker att om jag inte vill att någon läser dem efter att jag dött så är det lika bra att de försvinner under min livstid!

    Svara
  9. Jobbigkärlek

    Precis min tanke bara häromdagen. Skrev inte dagbok som barn men började skriva lite för några år sedan när jag köpte hus i en annan del av landet. I början skrev jag mycket om hur jag ville leva mitt liv framöver, mina drömmar och planer. Och dem biten känns ok idag. Men sen blev jag hejdlöst förälskad i en man som visade sig vara gift och i ett par års tid åkte mina känslor berg och dalbanan och jag skrev om det. Kände för ett tag sedan att om något händer mig vill jag inte att någon annan ska läsa mina känslor då, allra minst min tonårsdotter. Så häromdagen rev jag ut alla sidor och eldade upp i kaminen. Kändes skönt och ett sätt att sätta punkt för den delen av mitt liv. Stora känslor men inget som slutade bra

    Svara
  10. veggiehäxan

    Jag har sparat mina dagböcker från tonåren för de gillar jag att läsa ibland. Däremot har jag gjort mig av med flera jag skrev under jobbiga perioder i livet. Jag tog helt enkelt och rev ut några sidor i taget, klippte i strimlor och kastade med hushållsavfall. Eftersom det här tog lite tid fick jag också tillfälle att symboliskt lämna det jobbiga bakom mig på flera sätt.

    Svara
  11. Marie

    Jag eldade upp mina dagböcker från tonårstid när mina barn var några år. Jag kom på att det var inget jag ville läsa mer eller ville att nån annan skulle läsa så det var ett lätt beslut. Jag satt framför vedpannan och snabbkollade igenom dom, eldade upp dom en efter en sen. Skön känsla! Aldrig ångrat mig. Jag har även efter viss vånda eldat upp brev som mina brevvänner skrivit till mig. Det var ju mellan dom och Mig och inget för nån annan än mig att läsa. Det beslutet var lite svårare att ta, men när jag tänkte på mina brev till dom så hoppas Jag att dom eldat upp dom. Att elda upp dom känns både symboliskt och en garantiatt ingen nånsin skulle läsa dom igen.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag ville också ha den där garantin att ingen kunde läsa dem. Även om man kan kasta dem i hushållssoporna och kanske t o m klippa dem mitt itu. Och sannolikheten att de skulle hamna i fel händer är väldigt små, så var det ändå väldigt skönt att garantera att ingen kan läsa texterna igen. :)

  12. Sylla

    Mina Hemligheter. Att använda det skrivna ordet för att prata av sig, för att fokusera tankarna. Sen är det nog, ingen ska läsa det igen, inte ens den som skrev det. Att elda upp är en renings ritual. Om du inte har möjlighet att elda,, använd vatten istället. Fyll diskhon med vatten, blöt upp papperssidor, krama ihop till hårda bollar. Ingen orkar släta ut ock läsa hemligheter.

    Svara
  13. Ewi

    Jag jobbar inom psykiatrin, och vi har en destruktionstunna för sekretesspapper, med lås, som hämtas av externt bolag och bränns under kontrollerade former. Mina hamnade där.

    Jag blev bara upprörd av att läsa gamla dagböcker, så glad av med dem! De låg dock i nostalgilådan i 15-20år… så dumt!

    Svara
  14. Anna S

    Så rätt beslut att göra sig av med dagböckerna! Jättebra att skriva av sig där och då, i det jobbiga, men att sedan läsa det blir ju som att gå igenom det jobbiga på nytt.. Nu får jag inspiration att göra detsamma med mina dagböcker! 😊

    Svara
  15. Eva

    Intressant inlägg och kommentarer, kan inte låta bli att kommentera igen. Tycker det är sorgligt att det verkar vara så mycket negativt som skrivits i mångas dagböcker oh att det innebär en frihet att göra sig av med dem. Men i så fall var de kanske bara tilfälliga hjälpmedel för avlastning. Själv var jag väldigt medveten om att andra kan komma att läsa dagböckerna när man dött och valde att aldrig skriva något som jag anser vara alltför privat. Kände inget behov av det heller. Om sådant talade jag istället med Gud. Alla som inte tror på existensen av en gud kan ändå förmodligen lätt tänka sig vad en sådan tro kan skänka för avlastning i lägen där man som liten/ung inte tycker sig kunna tala med en kompis eller förälder om någon speciell sak. En psykolog skulle förstås påstå att en gud inte är godare mot en än ens egen pappa-/föräldraerfarenhet, vilket till viss del bara är logiskt. Men det synsättet förutsätter att man inte erfarit Gud på annat sätt än i sin ganska ytliga känslovärld (själ) och att människan enbart är kropp med psyke/själ vilket är min personliga övertygelse inte räcker som beskrivning på vad en människa är. (Många reagerar till och med på påstådd förekomst av en själ. Eller menar att vi är tvärtom är eviga själar med ”lånad” kropp under jordelivet. Talet om anden som en tredje ”del” av människan är ytterst sällsynt trots att det är det klassiska bibliska synsättet vilket märkligt nog nästan försvunnit ur det allmänna medvetandet eller helt blandats ihop med själsbegreppet.) Oj, kan bli långrandig med smått teologiska/filosofiska spörsmål…ett huvudintresse avslöjar sig här… ;)

    Summa summarum: Om dagböckerna spelat en roll som (medvetet eller omedvetet) som tänkt partner, som utan att döma lyssnar på ens dagliga små och större bekymmer som är för privata att delas med andra, så är destruktion av dem logisk, förnuftig, ja kanske en sund handling. Kan inte annat än föra över det till en kristna riten dop, mest tydlig i vuxendopet, som ju handlar om att begrava och lämna sitt gamla jag i vattnet (vattnet tar och ger liv) och resa sig till ett nytt när man stiger upp. Överhuvudaget uppfattar jag minimalism och strävan efter enkelthet, rensa ut allt som stör osv som andlighet/sökande efter andlighet, att sträva efter djupare mening i tillvaron, glädje, frihet osv. Att bränna dagböcker/göra bokbål blir som att bränna sina gamla avgudar som inte längre tjänar en… ;)

    Svara
  16. Ylva

    Har man dagböcker och brev som man kan tänka sig att andra får läsa kan man lämna in dem till ett arkiv. Där sparas de för framtida forskning, man kan (tror jag) bestämma när materaliet får användas. Har bekanta som gjort så och det är tydligen uppskattat av forskningen.

    Svara
  17. Karlsson

    Hej.
    Jag har kastat mina dagböcker förra året.
    Eftersom de väckte jobbiga minnen, då jag var svår deprimerad och fick massor diagnoser (som jag inte vill skriva här, eftersom de är sällsynta att vara sån här stor mängd).
    Mina dagböcker var minst 98 % negativa, kortfaktat så väckte de minnen då jag var självmordsbelägen..
    Jag rensar ut allt som har minsta lilla dåligt minne..

    Svara
  18. Jakob

    Lägg dom i blöt i diskhon först innan du slänger dom, då lär ju det mesta förstöras.

    Svara
    1. Karlsson

      Jag klippte sönder dagböckerna, tog sönder de brutalt. Och la de samma soppåse där även kattsand fanns, alltså på brändbart. Jag har ett ”life hacks” när det gäller att klippa sönder ett papper så det inte går att se vad det står, eftersom bitarna blir så små.

  19. Fröken Minimalist

    Jag har aldrig skrivit dagbok, så finns inga att rensa ut. Hade jag haft några hade jag dock inte behållit dem. Har man använt dem för att skriva av sig känns det som om de har tjänat sitt syfte. Dessutom kan det vara jobbigt att återuppleva dessa känslor.

    Svara
  20. L

    Mina komposterades. Det blev en fin symbolik att de blev ny jord och näring för nya saker att växa.

    Svara
  21. Isabelle

    Jag bör nog också ta itu med dagboksrensningen, men tyvärr är det inte alltid trevlig läsning att gå igenom.

    Ser även gärna ett inlägg med efterföljande diskussion kring den kommande prissättningen på ”Kinapaketen”.

    Svara
  22. Kristina

    Jag hade en hel låda med dagböcker från ca 12-årsåldern t.o.m. jag var över 20. Lådan var ihoptejpad och jag hade inte läst dem på många år. I samband med en flytt och en skilsmässa kom de fram igen. Jag läste och blev inte glad av dem. Det var både toppar och dalar och en del gulligt ( i de första böckerna ) Eldade upp hela lådan och kände mig glad och lättare efteråt. Det var en bra terapi där och då men inget för någon annan att ta del av. ☀️

    Svara
  23. Ella

    Jag har slängt de flesta av mina dagböcker, av liknande anledning som du tror jag. Jag skrev som mest i yngre tonåren och vill inte ha kvar saker som påminner mig om mitt livs sämsta period och vill inte heller att eventuella framtida barn ska se det.

    Jag har dock sparat vissa delar av mina dagböcker från sena tonåren och vuxen ålder. Skrev inte speciellt ofta då, utan bara när det hände något extra spännande, när jag kände mig inspirerad eller fått någon ny ”insikt”, så det är faktiskt riktigt roligt att läsa! Nyligen hade jag en period då jag av någon anledning kände mig totalt misslyckad i livet. När jag öppnade en dagbok från 20-årsåldern, där jag skrivit om mina framtidsdrömmar och mål, insåg jag att jag faktiskt har uppnått i princip allt jag önskade då. Det var nyttigt att få lite perspektiv på tillvaron :)

    Svara
  24. cattis

    Har äntligen kommit mej för att strimla sönder mina anteckningar då jag kommit fram till att jag inte vill att någon annan ska läsa mina tankar om allt å ingenting. Trodde aldrig att det skulle verkligen vara så befriande. Som man tagit av sej en tung ryggsäck.

    Svara
  25. Josefin

    Jag la mina i blöt i en hink några dagar innan jag slängde dom i soppåsen, då var det som en sörja och gick inte att läsa.

    Svara
  26. Chris

    Jag slängde alla mina dagböcker, brev etc för över 20 år sedan när jag rensade rejält. Älskade alla gamla saker när jag var ung och ville spara allt. Men med åren, kanske genom yoga och meditation, har jag kommit att älska det rena och fräscha, space, frihet.
    Ville symboliskt rensa några saker och eldade upp dem, papper och foton, i små doser i en gjutjärnsstekpanna på balkongen. Jag bodde på översta våningen. Det gick bra. Men min kompis som är psykolog säger att man ska inte lägga energi, eld etc, i rensningen för då ger man dem ju mer energi. Bara släng utan dramatik. Ni som läser – varför gör ni det?
    Det är gammalt. Inget att ge uppmärksamhet och energi. Och tid!

    Svara
  27. Johnna Björklund

    Jag har rensat ut många dagböcker främst från tonåren. Jag har sparat några som har texter som får mig att skratta och från min yngre barndom men jag ska nog gå igenom dem igen.
    Något jag lovade mig själv att ta med mig efter att ha läst dessa böcker är vetskapen om hur jobbigt t.ex. tonåren kan vara och som du skrev hur stort och pinsamt något kan kännas för ett barn eller en tonåring även om det i dag känns som en bagatell. Denna vetskap vill jag ta med mig till när mina barn hamnar i den åldern så att jag faktiskt kan ha förståelse för hur de känner och minnas att jag också har känt så för att på så sätt kunna visa mer förståelse. Samtidigt vill jag vara öppen för att mina barn kommer att ha sin egen barndom och tonårstid och mina och deras upplevelser är sina egna. Något som jag tyckte var jättejobbigt som barn kanske de inte alls upplever som jobbigt och vice versa.

    Svara

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.