Vilse i joggingdjungeln?

I helgen gick Stockholm Maraton av stapeln och detta år stod jag (Fru Minimalist) inte på startlinjen till skillnad från förra året. Dock har jag på mina senaste joggingrundor funderat en del kring det här med löpning som träningsform.

För mig är löpningen ett sätt att koppla av och koppla bort. Låta tankarna flöda fritt och bli ett med naturen eller mer sällan, under längre joggingrundor, lyssna på en intressant podcast för att skingra tankarna i det monotona arbetet.

Oftast när jag joggar lämnar jag mobilen hemma, berättar för Herr Minimalist vart jag tänkt springa och ger mig av. Ingen klocka, ingen musik och ingen app som berättar hur långt och snabbt jag springer. Däremot får jag ofta höra hur långt och snabbt andra hittills har sprungit på sin runda genom en monoton datorröst, vilken musik de lyssnar på i de icke ljudisolerade hörlurarna eller ett varningspip från träningsklockan om att de överskrider sin optimala pulsnivå eller då det är dags att påbörja nästa intervall.

När började löpningen bli så komplicerad? Träningsformen som i grunden är så enkel, som kan börja när du tar första steget utanför ytterdörren och nu under sommaren bara kräver ett par löparskor, ett par shorts och en T-shirt. Idag använder många avancerade skor med formgjutna sulor, kompressionsstrumpor, funktionskläder och vätskebälten. Tekniska prylar som pannlampor, navigatorer, pulsmätare, löparklockor och iPods i specialfodral. Det ska laddas, kalibreras och synkas både innan vi överhuvudtaget kan börja springa.

När vi sedan kommer till själva träningsutförandet så kan vi inte bara ge oss ut och springa på en spontan joggingtur. Nej, för att passet ska bli mer värt måste ett program följas, en coach ska beskriva vad vi ska göra, hur länge och med vilken ansträngning. Efteråt ska det analyseras, noteras, tas bilder och laddas upp bevis på Facebook, Instagram och Funbeat.

Här någonstans tycker jag att vi har gått vilse i jogginträsket. Det enkla har blivit otroligt komplicerat och inte minst dyrt och materialistiskt. Vi har fått för oss att bättre tillbehör, mer information och expertkunskap per automatik ska ge oss bättre kondition och ett hälsosammare liv.

Men det går inte att köpa sig till riktigt bra kondition hur mycket du än kittar upp dig. Det är fortfarande du som måste ha en inre drivkraft och motivation som får dig ut och träna. Genom att komplicera träningen blir steget bara större när det gäller att börja träna eller att komma ut på ett pass. Och i slutändan är den bästa träningen trots allt den träning som blir av. Testa att lämna tekniken hemma, bara snöra på dig skorna och ge dig ut i naturen. Nike beskriver det bra – Just Do It!

Har du sprungit vilse i djungeln av prylar och krav kring löpningen?

19 reaktion på “Vilse i joggingdjungeln?

  1. H

    Jag delar fullständigt din inställning. Jag har varken klocka, musik eller telefon med mig ut, njuter i stället av fågelsång och doften av syrener (just nu). Jag springer i regel runt 5 km och då klarar jag mig utan vätska med. Tidigare ägde jag ett tidtagarur, men det är numera bortskänkt, hade ingen användning för det. Jag har förstått att många människor tycker att joggning är lite tråkigt, kan det möjligen vara så att de peppas lite av dessa tekniska moderniteter?

    Svara
    1. Tant Sviskon

      Jag kan inte påstå att jag är fast i någon teknikdjungel, men jag har för tillfället en pulsklocka till låns och laddar upp på Funbeat. I perioder har jag haft program i telefonen av typen som talar till mig. Det tycker jag är skitkul! För egen del tror jag absolut inte att det ”egentligen” är svårare än att bara göra det och ge sig ut och springa, men man kanske ska ta det lite lugnt med sina uttalanden om andras springande om man själv springer marathon? För oss som väger tio kilo för mycket och har lite krånglande knän och en mängd saker som man tycker är roligare än jogging så kan det behövas lite extra motivation och underhållning.

    2. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Visst kan det finnas en poäng med att ha vissa motiverande tekniska hjälpmedel som visar ens framsteg, träningskläder man gillar med mera. Men för många blir alla dessa ”måsten” snarare ett hinder och en stor investering som de tror sig behöva innan de kan börja jogga.

      Och bara för att jag sprang ett marathon förra året så säger ju det ingenting om huruvida jag för ett par år sedan hade x antal kilos övervikt och kanske bara hade sprungit efter bussen och till tunnelbanan tidigare. Numera får även jag ta det lugnt och kämpa för att ta mig ut på mina rundor då jag sedan i våras har en skadad och krånglande höft. Men sol, fågelkvitter och natur lockar ut mig någon gång i veckan åtminstone.

    3. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Det låter jättehärligt att du lyckas njuta av fågelsång och dofter under din joggingtur. Mycket mer harmoniskt och energiladdande än så blir inte träning :)

  2. sanna5

    Intressanta reflektioner! Jag håller med Tant Sviskon om att prylarna kan motivera, men jag tolkar inte inlägget som att Fru Minimalist vill nedvärdera oss som inte springer maraton. Jag tänker snarare att det är intressant att hon belyser hur konsumtionssamhället har fått många människor (inklusive mig själv) att tro att vi behöver en massa prylar, även i ”enkla” sammanhang som löpning. Som jag förstår det vill Fru Minimalist peka på SUMMAN av alla prylar och uppdateringar i sociala medier mm. Jag tror inte att hon menar att dessa hjälpmedel vart för sig är negativa, men att alla tillsammans KAN bli stjälpmedel eller åtminstone inte minimalistiska.

    Jag har tänkt tvärtemot dig, Tant Sviskon, att jag upplever att många duktiga löpare använder fler prylar än jag som bara lufsar på för att må bra, men det är bara min bild. Det är lätt att tänka att ” jag borde nog ha den där prylen för annars går det inte att springa bra/ annars är jag ingen löpare”. Det är lätt att dras med precis som i all annan konsumtion. Det är det jag gillar med den här bloggen, att den är en motpol till så mycket annat i samhället.

    Jag tror att Fru Minimalist menar att det är viktigt att reflektera kring vad JAG (du, vi) faktiskt behöver på riktigt, på löprundan eller i livet. Allas behov och önskemål ser inte likadana ut, men det är lätt att tro det, både åt det maximalistiska och det minimalistiska hållet. Alla får hitta sin egen väg.

    Själv gillar jag att lyssna på musik i telefonen och jag använder Runkeeper för att mäta mina rundor. Jag vill inte visa upp mina resultat i sociala medier, utan jag har dem som motivation för mig själv. Mina springprylar annars är löpartights, skor, linne, jacka och/ eller tröja beroende på väder.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Mycket bra skrivet och du förstod och tolkade mitt inlägg helt rätt! :)
      Lycka till på sommarens löparrundor, med eller utan tekniska hjälpmedel och funktionskläder.

  3. Carro

    Löpning är fantastiskt! Bara att snöra på sig ett par skor och ge sig ut utanför dörren. Inte behöva ta sig till gymmet, byta om, träna, duscha och sen hem igen. Jag kan nog inte tänka mig en mer minimalistisk motionsform:). Att springa är något ursprungligt tänker jag. Kroppen som gör det den är gjord för! Bara känna friheten att ta sig vart man vill. Sen förstår jag om man kanske vill ha lite musik och en morot i form av någon app för att hålla uppe motivationen. Personligen tilltalar det inte mig men alla är olika:).

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, visst kan löpning vara fantastiskt! Jag gillar också det du beskriver att träningen verkligen kan börja när man sätter foten utanför ytterdörren, det känns otroligt tidseffektivt utan att på något sätt stressa. Och valfriheten att kunna springa åt vilket håll som helst, kunna korta ner passet eller förlänga det beroende på dagsform, väder och vind.

  4. lisa

    Jag tror lite som Tant Sviskon att utrustningen, mätningarna och statistiken skapar ett ytterligare ett intresse. Personligen tycker jag att det är skitkul att se hur och hur långt jag sprungit (älskar kartor) och då underlättar runkeeper, istället för att mäta på exempelvis eniro. Sen får man tider på köpet, vilket är intressant ibland. Beroende på hur man är lagd. Sen att delge sina resultat så mycket förstår jag inte. Visst, jag tycker det är kul att kunna säga ”igår tränade jag och det gick så himla mycket bättre än tidigare” för att få något slags beröm. Men oftare på fikarasten med en handfull kollegor – aldrig i sociala medier.

    Dessutom hjälper iaf telefonen mig att hålla ett träningsprogram jag vill följa. Jag bygger upp min kropp för att klara av mer och för att inte gå för fort fram (lätt hänt med tanke på den glädje man känner ibland) så följer jag programmet. Fram tills kroppen klarar av mer är telefonen och tekniken utmärkta hjälpmedel!

    Sen tror jag att det finns andra aspekter också. Rent allmänt känns det som om att löpintresset har ökat de senaste 5-10 åren? Sannolikt idrottade många av dessa innan, men kanske med andra saker. Kanske att löpningen har lockat över dem delvis med den frihet du beskriver, men också med möjligheterna att mäta sina resultat.

    Hmm, vet inte om mina resonemang håller såhär mitt i natten. Men generellt tycker jag dessa grejer är bra – de ökar intresset och det är bra, både för individen och folkhälsan. Att en del inte tycker detta med teknik etc är intressant är ju inget att orda om – alla springer ju. I grunden är det samma sak.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Visst har löparintresset ökat bland allmänheten och vanliga motionärer. Kanske är det enkelheten, tidseffektiviteten och möjligheten att rensa huvudet i vårt stressade samhälle som lockat fler och fler ut i löparspåret. Som varje ny träningsform eller fritidsintresse som blir allt mer populärt, ser företagen möjligheter att övertyga oss konsumenter om all kringutrustning vi måste ha för att komma igång, känna oss trygga och kunna utöva aktiviteten.

  5. Eva Maria

    Jag tycker om att springa även om jag inte brukar orka springa hela rundan utan det blir mer som intervaller. Men jag känner mig alltid nöjd efteråt! Jag blir motiverad av kläder, eftersom jag är intresserad av det. Den teknik jag har med mig är mobilen och i den har jag spellistor på Spotify som jag har satt ihop utifrån att jag ska bli peppad! Tänker också att mobilen kan vara bra om jag skadar mig och behöver hjälp! Jag fick en mojäng av min man i present som man ska sätta i skon och den ska mäta sträcka och tid, tror jag, men det är för tekniskt för mig så den har hamnat i en låda någonstans. Löparklocka har jag också fått men den är så avancerad så det tar mig 15 minuter bara att lista ut vad klockan är! Vi bor i en skog och när det är fint väder lyssnar jag bara på fågelsången och njuter av det gröna!

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag håller helt klart med dig om att mobilen fyller en funktion som räddare-i-nöden om det händer dig eller någon annan i spåret något. När jag lämnar mobilen hemma berättar jag alltid var jag tänkt springa om utifall olyckan skulle vara framme.

      Det är en härlig kombo med motion, kunna njuta av naturen och ha fågelsången som enda musik! De som inte har vågat prova detta utan måsta ha peppande musik i öronen på alla rundor tror jag gått miste om en speciell livsnjutning.

  6. johanna

    Jag håller med om att det är väldigt mycket prylar kring löpning (och träning generellt). Jag försöker själv motverka detta genom avvakta ett tag när jag känner ett behov av något, då märker en ju om det behövs egentligen. Hittills har jag funktionskläder och strumpor och rätt dyra skor med inlägg (men har problemfötter på flera sätt, så det är ett måste för att det ska funka).
    För nån månad sen fick jag min första smartphone så jag är fortfarande lite nykär i RunKeeper och Spotify, men jag skulle aldrig orka krångla med pulsklocka och jag vill inte heller lägga upp på sociala medier hur ofta eller hur långt jag springer. Tycker själv det är tråkigt att läsa när andra visar sånt, plus att det ger mig lite dåligt samvete och dåligt självförtroende när det gäller löpningen eftersom jag automatiskt jämför mig med dem.

    Jag cyklar också ganska mycket, fast bara när jag ska till och från jobb och skola och på ärenden. Men jag har en helt vanlig cykel (fram tills jag ev får jobb längre bort) eftersom jag försöker undvika Dideroteffekten det kan dra med sig, dvs att en anpassar sin övriga konsumtion utefter nån viss grej. För om jag skulle köpa en väldigt sportig cykel drar det lätt med sig så mycket specialgrejer. Vadderade byxor. Sen skulle hjälmen kännas som om den inte passade in i det sportiga. Och solgasögonen som är ett par helt vanliga… osv. Och vips har en shoppat mängder av tillbehör.

    Jag tycker det mesta blir en materialsport, även det som inte är sport. :) Se på grillning och surdegsbakning, som ju precis som löpningen är en rätt enkel och grundläggande sak egentligen, men kollar en i mattidningar eller i på utbudet i butiker får en ju uppfattningen om att det knappt är möjligt utan att först bränna högvis av pengar på termometrar och specialredskap.

    Svara
  7. Rust

    Mycket bra skrivet, har under de senaste åren gjort liknande observationer av omgivningen som utför dessa aktiviteter. Personligen varken joggar eller springer jag någonsin, eller ja kanske när det regnar då och jag har glömt paraplyet men det är undantaget :)

    Hör till den som hellre tar mountainbiken och drar ut på 2-3mils turer i blandad terräng, men inte mer hightech än att jag kollar vad klockan är när jag ger mig ut och vad den är när jag kommer hem. Sedan jag ramlade i skogen och var nära på att bryta smalbenet (det gick bra den gången) har jag dock alltid med en mobiltelefon. Men bortsett från det är en vattenflaska allt som behövs.

    Trevlig helg

    Svara
  8. TBIT

    Nu cyklar jag iofs oftast, men jag skulle troligen inte komma utanför dörren med träningskläder på om det inte vore för appen/spelet Turf på min smartphone. Så för mig så är tekniken oumbärlig för att jag ska komma ut och röra på mig!

    Svara
  9. Linda

    Håller helt och hållet med dig fru Minimalist och vill passa på att tipsa om boken Born to run från Filters förlag, om du inte redan läst den!

    Svara
  10. hanna

    Jag håller helt och fullständigt med! Jag lufsar runt i skor med minimal dämpning, i slitna kläder som nog sett bättre dagar och utan musik/telefon för att få maximal (allt ska ju inte vara minimalt) närvaro i och upplevelse av min omgivning.

    Som många skriver kan tekniskt lullull ändå motivera (jag har tidigare använt Strava när jag cyklat mountainbike), men det behöver ju inte gå till överdrift. Nu för tiden monitorerar jag gärna så lite som möjligt.

    Svara
  11. Anna

    Jag är så ofantligt lat att jag inte skulle få ut så värst mycket av min träning om jag inte hade en app eller någon musik som pushade mig. Vid första svettdroppen eller flåsiga andetaget hade jag slutat springa och gått istället för det är ju mycket bekvämare. Av samma anledning tränar jag med en PT och gissa om hon får tjata och jaga mig. Men det är precis vad jag behöver och jag är så glad för hennes tålamod :-)

    Så jag tillhör dem som hela tiden testar nya appar, nya program, nya gadgets (nästan) för att motivera mig. Har dock inte fullföljt ett enda program än, men kanske nästa :-) Längtar efter den dagen då jag känner ett sug efter att gå ut och springa lite… frivilligt!

    Till dess gör jag allt för att muta mig själv.

    Svara

Kommentera