När jag bara har de rätta sakerna, då ska jag minska min konsumtion. Jag ska bara ha ett par nya klädesplagg, några inredningsdetaljer till, uppdatera den tekniska prylen och byta ut några möbler. Bara att par grejer till, sen kommer jag inte behöva något mer, utan kommer äntligen vara klar.
Intalar vi oss själva.
Men du kommer aldrig nå till slutet. Helt enkelt för att det inte finns något slut.
Du kommer aldrig känna sig helt klar. Livet, behoven och prioriteringarna förändras. Och framför allt – det är ingen känsla. Det är ett beslut du tar. Jag behöver inte ständigt sträva efter mer, fler eller större. Punkt.
Du beslutar när det är tillräckligt, att detta är good enough. Jag behöver inte optimera mitt hem genom ytterligare konsumtion. Här och nu är jag nöjd utifrån nuvarande behov.
Självklart får man köpa saker (gärna second hand) när konkret behov uppstår, men i dagens konsumtionssamhälle finns ett ständigt suktande och fönstershoppande, samtidigt som frestelserna är frekventa och överallt. Vi kan behöva fatta ett aktivt beslut för oss själva för att sluta fokusera på nästa vad-som-helst.
Kan du känna igen det här i samhället eller dig själv?
Tycker det är svårt att då o då bedöma om det är ett riktigt behov eller villhöver. Har en regel för mig själv att vänta 1 vecka från tanke till köp men känner att det ändå går att lura sig själv.
Tack för en bra blogg.
”Uppdatera den tekniska prylen” – där är jag skyldig. Jag är minimalist sedan många år och vi handlar bara nytt om det gamla inte går att reparera. Det gäller kläder, möbler, vitvaror – allt. Dock uppdaterar jag årligen min iPhone.
De första åren gjorde jag inte det. Min iPhone 4s hade jag i nästan 4 år innan den en vinter dog av en märklig kyl-/fuktskada. Men med tiden så har telefonen ersatt allt fler produkter. Exempel på saker som ersatts är bankkort, mp3-spelare, busstidstabeller. Ja, allt möjligt. I ryggsäcken finns inte längre någon sverigekarta eller pocketbok att läsa. I jackfickan finns inte längre anteckningsblock i fickformat med tillhörande penna.
Men mest noterbart är att den ständiga följeslagaren kompaktkameran också ersatts av en iPhone. Och med det har jag hamnat i en uppdateringscykel som inte följer livslängden på min iPhone utan utveckligen av dess kamera. Gamla telefoner slängs givetvis inte utan har fått nytt uppskattat ägarskap av tonårsbarn och föräldrar. Men ändå. I denna fråga kan jag brottas med mig själv.
Det där med kameran känner jag igen mig i. Telefonen i sig har i stort sett samma funktioner. Men kameran blir hela tiden så mycket bättre.
Jag köpte en ny nu när den kom i höstas. Dels för kameran, dels för att få en så stor skärm som möjligt eftersom jag inte har vare sig dator eller padda hemma och jag använder den för att söka info när jag är på jobb utanför kontoret. Har dock bestämt mig för att den här ska stanna tills den helt enkelt dör av sig självt.
För min del är detta mitt i prick! Lyckades inte landa i minskad konsumtion innan jag fick ordning på dessa tankar om en sak till. Nu efter flera år som minimalist kan jag äntligen vila i good enough. Hade jag börjat med denna insikt hade jag nog sparat både pengar och miljö. Men kanske bättre sent än aldrig. Nu väntar vi in inköp tills saker är helt är trasiga/färsiganvönda eller saknas. Använder dotterns gamla trasiga (skärmen) iPhone medan hon fick en nyare av min bror. Att vänta ett tag med inköp brukar vara lyckat för att inte göra inköpet för vår del.
Jag har definitivt varit i detta, och ser det hela tiden i en del mer konsumtionsinriktade bloggar. Bara vårens perfekta boots är inköpta så är garderoben komplett. Ända till hösten då det istället ska vara de perfekta ballerinaskorna för att förlänga sommarkänslan. Sovrummet kommer bli perfekt bara de nya gardinerna kommer, och bara man hittar den perfekta gröna kulören för att måla om de gamla köksstolarna så kommer man vara nöjd för evigt. Det är verkligen en tankfälla. För egen del trodde jag verkligen på det där, att saker verkligen skulle vara den sista pusselbiten. Det var med ärliga intentioner jag köpte något som skulle vara för evigt. Istället för att titta framåt så borde jag ha tittat bakåt. Reflekterat över vad som hände med den förra ”perfekta” pusselbiten.
Det var faktiskt ett inlägg här på bloggen om myten om den perfekta garderoben som fick mig att börja våga syna mina egna köpmönster lite mer, och inse att om så himla få saker jag köpt hittills haft den där transformerande effekten (mer än någon eller några månader när det känns nytt och kul) så kommer troligen inte nästa grej jag köper heller ha det. Allt bleknar med tiden. Allt börjar till slut kännas gammalt, och om man inte kan vila i den känslan och tycka att det duger ändå så kommer ingenting nånsin att duga.
Ett av de bästa inläggen jag läst på er blogg! Tack!
Åh, tack så mycket, vad roligt att höra :)