Pokaler, plaketter, medaljer och diplom. Alla har vi fått dem någon gång; när vi idrottade som barn, deltog i skolmästerskap, vann kontorets golftävling, deltog i en vinprovning eller vågade hoppa fallskärm. Men vad och hur mycket betyder de egentligen för oss? Hur och varför ska de sparas och förvaras? Sitter verkligen prestationen i det fysiska beviset? Skulle ingen människa tro på att du faktiskt genomfört bedriften om du inte har kvar dem? Spelar det någon roll vad andra tror och tycker över huvud taget i denna fråga?
Vi klurade lite på detta, kom fram till flera bra insikter (mer om dessa nedan) och därefter städade jag ur mina samlingar med följande resultat:
Gamla fotbollspokaler och plaketter från ungdomsårens idrottande har jag nu slängt. Tio år efter att den sista fotbollsmatchen spelades. Det var ett 30-tal stycken men betydde inte speciellt mycket för mig längre. De stod först hemma i barnrummet hos min föräldrar fint uppradade på en bokhylla för att lagom till att jag fyllde tjugo packas ned i en stor låda och sedan dess aldrig plockas upp igen.
Åtskilliga medaljer har det blivit genom åren. Fotbollsturneringar, basket, innebandy och diverse löpar- och cykellopp. De från ungdomen och mindre löparlopp som Midnattsloppet, Gävle Halvmaraton, Kungsholmen runt etc, var enkla att göra sig av med. Betydligt svårare var det med Lidingöloppet 3 mil och Vätternrundan 30 mil, lopp med prestige och status. Till slut föll dock polletten ner även här, det vill säga att genomförandet och stoltheten över att ha klarat dessa lopp faktiskt inte sitter i själva medaljen, utan inombords hos mig själv. Därför fick även dessa åka i återvinningen.
Diplom tar visserligen inte lika stor plats som pokaler och plaketter men behöver vi verkligen spara dem? Vi besteg till exempel ett riktigt högt berg under en resa tidigare i år och fick då ett diplom som intyg på att vi tog oss ända upp till toppen. Vi visste först inte vad vi skulle göra av diplomet, men skapade sedan en ny minimalistisk vana. Vi tog ett foto av intyget och sparade det digitalt istället. Det bästa av allt är att det här knepet kan även tillämpas på mycket annat som exempelvis ovan nämnda pokaler, plaketter och medaljer. Då har du bevisen kvar men de behöver inte ta upp fysisk plats i bostaden, förrådet eller motsvarande.
Sammanfattningsvis kom vi fram till att själva prestationen är skild från det fysiska beviset och att det räcker att du bevarar bedriften i minnet för att känna stolthet och glädje efteråt. Om du trots allt vill spara någon form av bevis så finns det bättre sätt än att göra det i dess fysiska form, till exempel genom att ta ett foto av bevisen och därefter slänga originalen.
Visar ni upp era pokaler, medaljer och diplom i ert hem, har ni slängt dessa eller ligger de och skräpar i en låda på vinden?
Smart med foto! Jag slänger allt eller, som med senaste Göteborgsvarvetmedaljen, låter sonen leka med den. Upplevelsen är ju bästa minnet!
Kul att du hittade ett nytt användningsmråde med medaljen som leksak :)
Och ja, du bär ju alltid med dig upplevelsen i minnet.
Jag kunde inte hålla mig, den här bloggen kändes så intressant direkt så jag började läsa från början :) Mina gamla fotbollspokaler ligger i en låda, väldigt onödiga pokaler eftersom vi var kassa och aldrig vann en match. Men jag har det problemet att jag har extremt svårt för att slänga saker trots att jag vill leva minimalistisk och rakt mår dåligt av att ha mycket saker runt omkring mig, även om de bara ligger i en låda. Numera låter jag bli att ta in nya saker i hemmet då försvinner ju det där slänga-problemet automatiskt, men just gamla saker har jag svårt för att göra mig av med men jag jobbar på det.
Ja, ibland är det svårt att slänga prylar med starka minnen till. För mig har det dock underlättat genom att inse att det fysiska beviset på att något har ägt rum, som exempelvis medaljen eller diplomet, inte har något med själva prestationen eller minnet att göra.
När jag väl började slänga pokaler och diplom som inte hade så stor betydelse, kändes det även lättare att slänga dem som vid en första överblick tycktes minnesvärda. Lite allt eller inget känsla. Våga ta ett första steg och se vad som händer :)
Ja, allt eller inget, det är lite så jag lever faktiskt så borde kanske testa! Jag vet ju med stor säkerhet att jag aldrig kommer ställa dem på någon hylla igen som när man var liten ;)
Det finns ett ordspråk som lyder ”99% is a bitch. 100% is a breeze”. Går man inte in helhjärtat inför något är det lätt att börja med undantag och undanflykter som lätt blir fler och fler till antalet. :)
Började ”springa” lopp för något år sedan och kämpar fortfarande på. Ett krav för att jag skall ställa upp är att man får medalj :-) Jag har nu skrapat ihop några från Vårruset, Malmömilen och blodomloppet. Min plan är att göra något fint med dem. Rama in dem eller något. Det här med motion och framför allt löpning är fortfarande en kamp så jag behöver se och kunna ta på vad jag faktiskt genomfört för att inte lägga av helt när jag kommer in i en svacka. Men visst, en dag känner jag kanske att det flyter på och då kanske de åker i soporna men det är en lång väg dit. I en låda på vinden ligger några rosetter från tiden jag höll på med ridning. Det kommer vara svårt att slänga dem men å andra sidan tar de inte så stor plats. Funderar på att skaffa mig en lagom stor nostalgi-låda där jag lägger sådana saker. Och när den är full så är det prioritering som gäller. Men medaljerna från bowling med jobbet och liknande.. ja de ligger i soporna sedan länge :-)
Slängt sedan många år. När jag var yngre sparades de, men insåg snabbt att de aldrig tittades på eller användes. Känslan av vinst eller prestation fanns ju ändå kvar. Jag minns det jag är stolt över, men minns inga medaljer.
Precis så är det, klokt att även du gjorde dig av med dem. Numera brukar jag inte ens ta emot en medalj för att slippa bemöda mig att ta hem och sedan slänga.
stort tack för en fantastisk inspirerande blogg?☺
Varsågod och tack själv! :)
Hej!
Hörde talas om er blogg via Lofsan och Träningspodden. Började läsa från början och har nu några egna funderingar.
Fick upp ögonen för hur mycket saker jag samlat på mig när jag flyttade hemifrån som 16 åring och att det inte syntes alls i mitt barnrum att jag tagit saker därifrån :p Jag är dock en ”sucker” for nostalgi och har svårt för att slänga saker som har betydelse för mig.
Mitt andra uppvaknande blev när kökssaker från lgh med stort kök plötsligt skulle få plats i min studentetta :)) Gillar och flytta måste jag medge, då får man automatiskt en orsak att rensa!
Ert inlägg om presenter var klockrent, har börjat göra exakt likadant själv! Insåg att det är meningslöst och ge ”fina presenter som ej är funktionella” till dop när jag hittade en låda hos mina föräldrar med mina doppresenter i form av ljusstakar i tenn och andra prydnadssaker…
Angående medaljer måste jag dock säga att jag inte delar åsikten, för mig ligger det mycket minnen och nostalgi i mina medaljer och dem kommer jag nog att spara länge. De tar ju inte så mycket plats sist o slutligen ^^,
Men tack för en bra blogg, ska fortsätta läsa! Att bli ”riktig” student vid högskola har gjort att jag tänkt igenom köp och försöker nu alltid hitta bra orsaker till varje inköp. Så mycket nytt kommer det inte in, men nostalgisk som jag är så är det svårare att rensa. Försöker dock alltid varje gång jag besöker mina föräldrar (Som har alldeles för mycket saker ^^) att ta med mig något därifrån! Spelar ingen roll om det är något gammalt till återvinningen, något jag har nytta av eller något som jag kan ge till syskonbarn. Varje besök ska resultera i nån sak mindre iaf :))
Så tack för inspiration att fortsätta!
Gav förresten min systerdotter en kombo julklapp/födelsedagspresent (Hon fyller i januari) – ett ”presentkort ” på en 24h överraskning med mig! Men för att hon inte bara skulle få ett kuvert av tomten såå hittade jag en passande bok i min bokhylla som hon fick! :))
Hejja Er och minimalistiskt tänk!
// En nostalgisk minimalist ;)
Hej, vad kul att höra att och hur du hittat hit!
Det är okej att inte delar alla våra åsikter, såklart. :) Minimalism kommer ju se olika ut för var och en, och det som är självklart för någon att göra sig av med kan vara lika självklart för någon annan att spara. Så länge vi alla utgår från verkliga behov och bara har saker som gör oss riktigt lyckliga och glada så blir det hyfsat bra. Alla har olika intressen och detta ska naturligtvis spegla vilka saker vi väljer att spara.
Gillade det du skrev om att alltid ta med något från besök hos dina föräldrar, det borde vi själva anamma. Tack för tipset!
Lycka till med studierna och rensningen!
Hej! Efter flytt och stor rensning har vi nu tänkt slänga alla medaljer man dragit på sig genom åren. Men en fundering, finns det något värde i dom? Tänker på materialet. Är det mässing kanske? Tänkte om man kunde lämna in på skroten och få en peng :)
Hej! Denna fåg kanske är konstig. Vet ni någon förening/ något företag som tar emot gamla pokaler? Tänker att de borde kunna återanvändas?
Hej, intressant fråga, hittade svaret nedan som säger att medaljer ska återvinnas som metallskrot. Vet tyvärr inget företag som gör något bättre med dem, men väldigt bra tänkt.
http://atervinningsbar.se/metallskrot/medalj
Jag sparar medaljer och diplom om det är en prestation jag är stolt över, och det är jag oftast. Som mina ca 7 midnattslopp (två av dem helt otränad, en gång lätt bakfull och sannolikt med ett avsparkat revben). Mycket därför att jag _hatar_ att träna, så prestationen känns desto större. Jag skulle aldrig springa en mil om jag inte fick en medalj. De jag är stoltast över – gult bälte i karate och skyttemedalj i silver från armén – står på framträdande plats i vardagsrummet.
relativt nybliven minimalist… stod senast idag i källaren och kikade på lådan med pokaler och medaljer i källaren…. Den fick vara kvar så länge. Tror det kommer resultera i att alla utom en speciell medalj kommer slängas