Normerna gör oss olyckliga

Är det inte märkligt att det som i vårt samhälle signalerar hög status, framgång och ett rikt liv. Inte är förankrat i det som i verkligheten gör oss lyckliga.

Vi har ett samhälle som i mångt och mycket är uppbyggt kring konsumtion, pengar, status och prylar. Vilket gör att många strävar efter materiellt välstånd och att visa upp sin exklusiva bil, märkesväska eller senaste dyra vad-som-helst.

Medan forskning visar att det som får människor att känna riktig lycka är relationer, meningsfullhet, tacksamhet och att hjälpa andra.

Varför har det blivit så här? Delvis beror det på att grupptillhörighet och social status är starka drivkrafter nedärvda i våra hjärnor. Dessa påverkar i dagens samhälle hur och varför vi konsumerar. Behov av status motiverar ofta en löjligt hög kostnad till förhållandevis liten praktisk vinning, exempelvis oförsvarligt dyra men inte nödvändigtvis bra eller kvalitativa märkesprodukter som klockor, kläder, smycken eller elektronik, bilar och bostäder. Och forskning visar att vi förknippar dyrare kläder och prylar med högre intelligens, och personer med dyrare attribut blir oftast bättre behandlade. I ett statussamhälle likt det vi lever i är det med andra ord viktigt att visa att du är rik. Eller åtminstone inte fattig.

Men det går att bli medveten om dessa mönster och att göra andra val som på sikt kommer generera större bestående lycka. Beteendet att sträva efter mer, större och fler, handlar mer om våra normer i samhället, än har förankring i vad som kommer göra oss långsiktigt lyckliga.

Här tror jag det är otroligt viktigt att omge sig med personer som strävar i en riktning man själv vill och tror på. Precis som jag skrev i inlägget ”Du blir som du umgås” så kan det ha stor påverkan på ditt liv, vilka människor du umgås med och hur dessa väljer att leva och prioritera i sitt liv.

Hur människor nära dig själv väljer att leva sina liv, kommer nämligen påverka vad du uppfattar som ”normalt”. Om de du umgås med jobbar heltid, reser och konsumerar frekvent, ständigt renoverar något i hemmet och är så uppe i ekorrhjulet att de inte ens reflekterar över att det skulle finnas andra alternativ i livet. Då är det stor risk att du också kör på i samma hjulspår och uppfattar det som vägen till lycka och framgång.

I jämförelse med om de flesta du umgås med redan har gjort livsval som liknar de du själv går och funderar på. Då kommer stegen kännas betydligt mindre och valen enklare att göra verklighet av. Kanske till och med helt naturliga trots att de går emot normer i samhället.

Vi blir matade med en viss bild av vad som är framgång och skapar lycka, så för att gå emot dessa normer i samhället, behöver du själv omvärdera vad som faktiskt betyder mest i livet för dig. Att bli medveten om sina egna val och försöka komma underfund med varför man gör på ett visst sätt eller konsumerar vissa saker. Liksom att bli bra på att uppskatta och vara tacksam för det du har. Som jag skrev på Instagram här om dagen:

Förnöjsamhet uppnås inte den dag vi har tillräckligt. Utan den dag vi inser att det vi har är tillräckligt.

Elisabeth / Minimalisterna

Vem bestämde egentligen att den här jakten på nya kläder, senaste mobilen, ett nyrenoverat hem och resor långt bort, var det som skulle definiera oss oss lyckliga och framgångsrika?

Vad är dina tankar kring detta?

4 tankar kring ”Normerna gör oss olyckliga

  1. Tina

    Fantastiskt bra inlägg! Funderar mycket på just detta. Blir bara tydligare och tydligare hur status är det som betraktas vara viktigt i livet men jag kan inte alls hålla med.
    I vårt villaområde är vi förmodligen det enda hushåll som kör en gammal V70 från 1998- :). Men den går bra och är oerhört välskött och vi har helt enkelt inget behov(även om vi skulle kunna) av att byta till en nyare, finare, dyrare bil bara för att ’passa in’. Det blir dock alltmer klart att vi skiljer oss från den stora massan och jag känner mig allt oftare också som kärringen mot strömmen i mitt resonerande.

    Det känns tyvärr som om mänskligheten är på väg mot helt fel håll och det är förvånande. Tror de allra flesta fortfarande verkligen att de blir lyckliga av att ideligen köpa nya saker, ny bil, nya möbler, nya kläder, nya teknikprylar, bygga pool och ständigt renovera, resa till exotisk kontinent och en årlig skidsemester ovanpå det?

    Jag har idag svårt att förstå varför man inte uppmärksammar att det aldrig kommer att vara nog och att lyckan aldrig kommer att infinna sig så länge det jagas efter nästa pryl, projekt eller solsemester? Det är så olyckligt det här och jag har själv befunnit mig där en gång, men till slut insåg jag ju ändå att detta sätt att leva bara gjorde mig missnöjd.

    Lever idag istället ett liv i enkelhet. Min sambo och jag har konsekvent rensat vårt hem på överflöd under flera år. Inköpen är idag i stort sett bara behovsstyrda, även om det visst det kan leta sig in någon enstaka onödig pryl någon gång ibland. Jag känner mig mer tacksam, mindre stressad och mer nöjd med livet än jag någonsin varit. Suktar inte längre efter nästa nya pryl som ska gör mig mer hel, men som i verkligheten bara kommer att göra mig lycklig en kort stund för att sedan återgå till ett tillstånd med en gnagande känsla inombords av att något fattas.

    Det brukade vara så totalt utmattande att känna att det aldrig var NOG!
    Hur orkar man leva så i längden? Varför har det blivit så viktigt? Är man mer värd då? För att man kör en ny Porsche eller Tesla, bär dyra märkeskläder eller har ett hem fullt av dyra klassiker? Jag tycker mig märka att det tyvärr är så, att jag blir annorlunda behandlad för att jag inte längre väljer att leva så som samhället säger att jag ska leva och verka. Jag har t o m fått det sagt till mig att jag inom familjen har det sämst ställt i bilparken. Vad menas egentligen? Fy och skäms! Jag värderar ingens värde utifrån ovan nämnda kriterier och har aldrig gjort, men det verkar onekligen vara dit vi alltmer är på väg…

    Svara
  2. Erik

    Otroligt bra och viktigt resonemang.

    Det jag funderar mycket på är heltidsnormen för arbete, där bland annat regeringen vill införa obligatorisk förskola från tidig småbarnsålder för att tvinga folk ut i arbete. Hur ser ni på detta?

    Tack för en bra & värdeskapande blogg.

    //Erik

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, politikerna styr på många sätt för att pränta in heltidsnormen, exempelvis ”heltidsresan” och liknande projekt där målet är att fler ska jobba heltid. Medan jag kan tycka att fler borde jobba deltid. :) Tänk vad många fler som skulle kunna få jobb om vi delade på de som fanns, liksom vad många fler som skulle kunna få en dräglig tillvaro – något meningsfullt att göra och lite bättre ekonomi.

      Obligatorisk förskola är väl först från 5 år nu? Ska den sänkas? Tycker iaf inte att 5 år är tidigt utan känns rimligt som obligatoriskt.
      Sen kan det ju finnas andra drivkrafter till vissa reformer som regeringen inte alltid är lika ”öppen med”. Som förändringen kring hur man får ta ut sina föräldradagar som ändrades år 2015 som en åtgärd för att personer från andra länder bara gick hemma i 5-10 år på diverse olika bidrag kopplat till föräldrapenning från fler och fler småsyskon istället för att komma ut i samhället och arbetslivet. Kanske är det något liknande med obligatorisk förskola från tidigare ålder, att vi nu har väldigt många barn som inte kan svenska när de börjar skolan? Men som skulle ha kunna lärt sig det på förskolan om den var obligatorisk från tidigare ålder och därmed även kunna klara skolan bättre? Jag vet inte, det är bara en teori utifrån det du skrev.

  3. Sofie

    När jag blev mamma till ett barn med en diagnos och det inte längre blev möjligt att båda föräldrar jobbar heltid, skaffar hus och lägger tid på renoveringar och lägger pengar på onödiga prylar. Då insåg jag att allt det där behövs inte, det är inte betydelsefullt. Men det är tiden med min son. Även om det varit tufft så medförde detta insikter och en oväntad skymt bortom ekorrhjulet.

    Svara

Lämna ett svar till Erik Avbryt svar