Vad behåller man bland ärvda saker?

För några månader sedan gick min farmor bort efter en tids sjukdom. 97 år gammal så inget konstigt med det. I likhet med för några år sedan när min mormor gick bort, så blev det dags att återigen ärva prylar. Frågan i rubriken aktualiserades igen, vad behåller och väljer man ut av den ofta stora mängden ägodelar som en släkting samlat på sig under en livstid?

Förra gången jag stod inför denna fråga, hade vi precis påbörjat vår minimalistiska resa, tankarna var i sin linda och bloggen bara någon månad gammal. Numera finns insikterna och verktygen där, men ändå är det inte helt lätt att värja sig utifrån andras önskningar och förhoppningar kring vad man bör ta emot, spara och föra vidare i släktleden.

Det är så lätt hänt att man plötsligt bär och behåller andras minnen i sin ägo. Men vad vill egentligen jag ärva och behålla? Jag skulle säga att det finns två aspekter som jag utgick från och som kan vara till hjälp även för dig som hamnar i en liknande situation:

  • Behov. Precis som vi brukar förespråka oavsett om du ska rensa eller köpa något, eller som i detta fall ärva – utgå från konkreta behov. Har personen något som du har behov av som du saknar idag, eller något du kan ”uppgradera” till.
  • Minnen. Ibland är det svårt att titta på en stor mängd saker och identifiera vad som är viktigt att spara. Men om du lämnar sakerna och istället tänker på personen det gäller, vad ser du då? Vad gillade du med personen eller hens hem? Vad kommer du ihåg mest? Och ha dessa tankar med dig när du går tillbaka och tittar på sakerna.

Jag sparar hellre ett fåtal saker som verkligen gör mig glad och får mig att tänka på personen, än att känna ansvar för att förvara ett stort antal saker för att andra vill det. Utifrån tankarna ovan i åtanke så sparade jag följande från min farmor:

  • En rostfri bunke och decilitermått. Vi har bara en av varje av dessa sedan tidigare som används vid matlagning och bakning, vilket vi regelbundet upplevt varit för lite. Min farmor bakade mycket och hon bakade ofta ett favoritbröd som var uppkallat efter henne, så det känns fint att dessa får gå i arv och användas av oss nu.
  • Två påslakan då barnen just bytt från barntäcken (som passar spjälsäng) till stora/vanliga täcken, och därmed fanns behov av ”nya” normalstora påslakan.
  • Två skålar i glas. Dessa överlever vi helt klart utan, men de matchade varandra och jag har saknat en finare skål/fat att lägga upp kakor, chokladbollar och dylikt vid fika och barnkalas. När jag ser dem ser jag också framför mig var de har stått i farmors hem.

Prydnadssaker, möbler, tavlor och dukar tackades det nej till. Det finns mängder med fina tavlor och dukar som min farmor själv har sytt, men jag har väldigt svårt att se behov av dessa på både kort och lång sikt. Därför känns det mest rationellt att tacka nej och låta andra i släkten med större behov få välja och njuta av dessa.

Just gedigna och användbara prylar likt den rostfria bunken och decilitermåttet känns det fint och lite coolt att ärva. Tänk att dessa kvalitativa saker kan användas och skänka glädje generation efter generation. Precis som det borde vara i ett hållbart samhälle.

Jag har såklart också fått lärdomar från förra gången jag ärvde saker. För vad av allt jag ärvde från min mormor som gick bort, har jag så här sju år senare kvar? Jo, en gammal, sliten dalahäst som jag förknippar med henne och minns precis var den stod i hennes hem, en fin vas som vi använder regelbundet till blommor, samt en fin stor glasskål som släkten åt frukt och bär ur på juldagen under hela min uppväxt, och som vi nu äter frukt och bär ur regelbundet här hemma. Användbara och kvalitativa saker samt någon minnessak jag förknippar med min mormor.

Hur har du tänkt och känt när du ärvt saker? Har du svårt för att tacka nej när andra släktingar vill att du ska ta emot ärvda prylar?

4 tankar kring ”Vad behåller man bland ärvda saker?

  1. TinaO

    När min farmor gick bort för 15 år sedan tänkte jag precis så. Därför har jag fortfarande hennes kantstötta form som hon alltid gjorde rabarberkräm i och som nu jag gör samma typ av kräm i varje sommar. Den ska vara med rejält mycket potatismjöl, så att en nästan måste skära upp krämen!
    Jag har en liten väggbokhylla efter henne som fyller sin funktion i stugan och de bakhanddukar jag använder är broderade med hennes (och min mormors) anagram. Ett par böcker som jag saknade och ett radband från Jerusalem som alltid hängde på farmors vardagsrumsvägg bad jag också om att få. Varje gång jag ser eller använder de här sakerna tänker jag på henne, på hennes hem och hur det luktade, smakade och kändes där. Det är fint.

    Svara
  2. Eva

    Tänkte mest på att mina föräldrar fortfarande är i livet och att jag därför inte ärvt något ännu. Mina far- och morföräldrar, som nu alla är döda, har mina föräldrar fått arv från, inte jag. Så arvegods att förvalta, spara eller göra mig av med har jag ej. Däremot skulle jag gärna spara just fina bruksföremål som ni gjort.

    Tror väl inte att det skulle vara så svårt att göra sig av med saker, kanske mest för att jag vet att mina föräldrar verkligen inte sätter mycket värde på sina prylar. Deras relation till sakerna spelar alltså roll för vad jag upplever att jag kan göra med dem. Det fina behålls och resten kan jag ge bort eller sälja. Om de nu mot förmodan skulle gilla något som jag inte alls gillar, vet jag dessutom att de accepterar att deras saker i slutänden bara är saker och godtar att de säljs eller skänks bort. Deras arv som är av betydelse ligger på ett annat plan. Syftar på det arv som är det mått av kärlek de givit (och som är en del av det de själva fått som arv) och som förs vidare generation efter generation.

    Svara
  3. tussilago

    Då jag var liten hade min mormor ett smyckeskrin jag älskade. Då mormor dog 2011 var det detta jag behöll.

    Sedan har vi gardiner och varsin filt mormor sytt och broderat till mina barn

    Svara
  4. Therez Erlandsson

    Detta är ett oerhört intressant ämne och något som just nu varit väldigt aktuellt för min egen del. Min mormor har flyttat ett trygghetsboende förra veckan (från en stor 2,5:a till en liten 2:a.) Hon har varit i ett stort behov av att rensa och under denna process frågades det ofta om hennes dotter (min mor) eller jag ville ha diverse saker. Jag håller ganska hårt på vad jag inte vill ha, där är jag bra på att tacka nä, men om där är något som jag är osäker på så följer allt med mig hem. Bättre att ångra sig hemma och skänka det vidare i så fall. Men det har ju också gjort att jag fått hem en del grejer den sista veckan som jag nu måste ta ställning till. Det är svårt det här för det blir känslosamt samt att jag och mannen planerar att flytta till hus under 2020 och då är där många ”bra att ha” grejer. Suck, vi får väl se var vi landar men jag tackar för ett mycket bra blogginlägg!

    Kramar

    Svara

Lämna ett svar till tussilago Avbryt svar