Minimalister och survivalister

De som frekvent läser vår blogg känner ganska väl till vår bild av minimalism samt att vi då och då skojar om maximalism men häromdagen kom jag att tänka på en annan intressant ”ism”, nämligen survivalism.

Survivalism är en rörelse av individer eller grupper (ofta kallade survivalister eller preppers) som aktivt förbereder sig för nödsituationer, inklusive eventuella störningar i social eller politisk ordning på allt från lokal till internationell nivå. Survivalister förvärvar ofta medicinsk och självförsvarsutbildning, lagrar mat och vatten, förbereder sig för att bli självförsörjande och bygger anläggningar, till exempel underjordiska skyddsrum, som kan hjälpa dem att överleva en eventuell katastrof. Ett bra exempel på en svensk survivalist är bloggaren Cournucopia.

Vad som fascinerar mig med survivalism är att det på många sätt är så olikt minimalism samt att jag trots det på flera sätt kan sätta mig in i hur survivalister resonerar.

Minimalister köper och äger precis vad de behöver och använder regelbundet. Tanken är att minimera tiden det tar att fysiskt och mentalt hantera prylar, eliminera onödiga mentala fokus för att kunna leva i nuet, fokusera på det som gör dem lyckliga samt typiskt spara pengar till upplevelser och ekonomisk frihet.

Survivalister köper och äger saker de eventuellt skulle kunna ha användning av i framtiden då allt går åt skogen, antingen på mikro eller makronivå. Mentalt fokus ligger hela tiden på att förutse och förbereda inför katastrofen med dyra ekonomiska investeringar med personlig lycka och frihet som insats.

Den stora skillnaden ligger enligt min bedömning i mental inställning. Minimalism bygger mycket på modet och tilltron till att mat, pengar och andra typer av resurser kommer att finnas att tillgå även i framtiden och att om en kris skulle inträffa så kommer människor att hjälpas åt. Survivalism bygger i sin tur på rädsla samt brist på förtroende för att mat, pengar och andra typer av resurser kommer att finnas tillgängligt i framtiden samt att samhällets och dess invånare kan hantera en eventuell kris på ett konstruktivt sätt. En minimalist skulle med andra ord troligen kalla sig själv optimist och survivalisten för pessimist och på samma sätt skulle survivalisten i sin tur kalla sig själv realist och minimalisten naiv.

Vad tycker du, är minimalism och survivalism varandras motsidor eller går de att kombinera? Finns det kanske till och med goda argument för båda sidorna?

17 reaktion på “Minimalister och survivalister

  1. Karin

    Intressant fråga! Jag har strävat åt det minimalistiska hållet de senaste åren och det kommer så mycket mer naturligt än vad jag kunde inbilla mig. Men jag har skaffat två stycken ”bug out bags” till familjen och jag tycker det är i linje med det minimalistiska synsättet på så vis att vi i händelse av nödfall vet exakt vad vi ska grabba tag i. Om det blir ett krisläge tror jag att man blir extra sårbar om man har för mycket av det materiella.

    Svara
    1. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Vad spännande med dina ”bug out bags”. Vad har du mer specifikt i dem? :)

      Håller helt klart med om att man blir lite ”låst” av att ha mycket prylar, vilket helt klart kan vara en nackdel i i krissituation, vilket kan innebära att man behöver röra på sig. Dessutom betyder mindre shopping ofta mer tillgängligt kapital, vilket även det kan vara en fördel i en krissituation. :)

  2. Greger

    Jag är minimalist och även survivalist så ideologierna går absolut att kombinera. Bara man håller det strukturerat. Ha t.ex en bra ficklampa, en kniv osv separerat från det vanliga livet. Survivalister brukar lätt bli pryltokiga så det är något man får akta sig för.

    Svara
  3. Eva

    Intressant jämförelse. Om man är dragen mer åt den ena mentaliteten eller den andra har nog sin bakgrund i ens grundläggande erfarenheter i livet och säger en del om ens tilltro och vad man själv skulle göra i t ex en nödsituation. Föräldrar för nog lätt över sin tilltro eller rädsla på sina barn även om jag tror tilliten också kan skadas eller stärkas av betydelsefulla händelser senare.

    Jag litar mer på människor som själva är tillitsfulla. De utstrålar nämligen generositet. Det är svårt att behålla hopp, framtidstro och bygga samhälle på både mikro- och makronivå om det inte finns en grundläggande tillit gentemot främmande människor i ens omgivning.

    Man har länge talat om den trygghet vi har i Sverige. Det bör betonas att den beror mer och mer på om man följer ett visst livsmönster, att man följer strömmen. Den som avviker står inte sällan utanför allt samhällsskydd. Eftersom svenskar (dock sällan yngre) länge vant sig att staten ska hjälpa folk har de också mist lite av sin naturliga generositet. Det är då svårt att ens ta emot en middag hemma eller lunch på stan utan att känna tacksamhetsskuld fastän man gjort det pga att man vet om familjens/personens ytterst ansträngda ekonomi. En sådan omsorg om sin nästa tror jag inte en typiskt survivalist ens skulle komma på. Då tänker man på sin egen överlevnad. (Nu får jag väl kritik för det av någon mer generös survivalist…)

    Båda synsätten är viktiga för överlevnad. Man får varken bli naiv eller dumsnål vad gäller syn på resurser! Ja och nu lät jag typiskt undervisande. Jag undervisar mig själv… ;)

    Svara
    1. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Japp, värderingar förs garanterat ofta över från föräldrar till barn. Min pappa har tex lite survivalism-tendenser, vilket även smittat av sig på mig. Framförallt i form av att vilja köpa kvalitet och ha funktionella prylar och kläder.

      Håller helt klart med om vikten av att inte bygga varken sitt eget liv eller ett samhälle på rädsla. Det blir destruktivt på något sätt och förtar nog mycket av glädjen med livet generellt.

      Det är förresten rätt märkligt och häftigt att vi människor kan fånga upp att en person är trygg, tillitsfull och kärleksfull till sina medmänniskor utan att det uttrycks explicit i ord samt att en människa med de egenskaperna troligen gagnas av det i många sammanhang. Ändå konstigare är att inte alla är det med tanke på att världen skulle bli så mycket bättre då. :)

      Jag håller med om att en kombination där man plockar det bästa ur båda ismerna troligen är mest konstruktivt. Den intressanta frågan är vilka delar, vanor och mönster det innebär mer exakt. Vad blir kvar; en närvarande positiv minimalist med en realistisk katastrofplan på mikro- och makronivå? :)

  4. mintankeientanke

    Det ena utesluter inte det andra. Jag är delvis vad man kallar för prepper. Vi har ett lager så att vi klarar oss ett tag (en vecka eller så)
    Men samtidigt vet jag, eftersom jag fjällvandrar vad som krävs för att jag ska klara mig.
    Det är inte mycket som behövs för att överleva. För mycket saker krånglar bara till det, framförallt blir det tungt.
    Kvalité och att alla saker jag har ska uppfylla ett verkligt behov.

    Eva, jag ska givetvis säga emot dig.
    Unga tror lika mycket som gamla att staten tar hand om dom. Folk är i regel naiva.
    En survivalist kommer liksom alla andra att se till sin familjs bästa i första hand. Ingen skillnad på folk där heller.
    Skillnaden är att det tar längre tid innan en survivalist börjar svälta.

    Svara
    1. Eva

      Jag håller med om att det nog är fler som är naiva och tror sig bli omhändertagna i en kris. Eller så är man full av tillit till att andra ska hjälpa dem om det behövs. Det beror lite på hur man uttrycker sig…

      En survivalists idé är väl att varje familj sörjer för sig. Det hör precis till min idé om survivalistens verklighetsuppfattning. Stark gruppkänsla – med sin familj. Andra får klara sig själva med sina familjer. Denna starka och i grunden sunda gruppkänsla kan hos ”naiva” eller ”tillitsfulla” vara utsträckt till en betydligt större grupp, inte sällan till ”familjen Staten”. Då har det kanske gått lite långt ibland. Staten är ju en konstruerad grupp, inte organiskt framväxt kanske. (Men just det, att staten är organiskt utvecklad skulle extremt borgeligt sinnade nog absolut påstå, det är ju en viktig del av den konservativa ideologin.)

      Jag ifrågasätter att alla ser till sin familjs bästa i vårt samhälle. Min 40-åriga livserfarenhet, både personligen och av vad jag sett och erfarit i andras liv, är att familjekänslan i Sverige är så sönderkrossad av individualism att det absolut inte är självklart att man tar hand om familjemedlemmar eller nära släktningar det börjar gå illa för på olika sätt. De som inte håller med om detta är bara att gratulera för sina goda livsförutsättningar.

      Jag tror inte att fenomenet enbart beror på utbyggnaden av välfärdssystemet. Jag gissar att det är en betydligt äldre produkt av svensk kultur. Därför är en väl utbyggd stark stat med välfärdssystem – ett slags statsindividualism – en ännu mer nödvändig sak att bygga upp under 1900-talet i Sverige, en produkt möjliggjord av ökat ekonomiskt välstånd, dvs inte tvärtom i första hand. Annars blir det inte mycket kvar av sammanhållningen och utan samhälle, inget berättigande av statsbyggande. Idag är det väl kanske svårt att tänka sig ett samhälle utan statliga garantier.

    2. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      @mintankeientanke:

      Jag som har haft tendenser åt prepper-tankar tidigare i livet har erfarenheten att livet kan bli rätt tråkigt då man släpper in allt för mycket tankar och fokus kring vad som möjligen kan gå fel och bli sämre framöver. Hur undviker du att fasta i de (enligt mig) ganska mörka och negativa tankemönstren, är tex din blogg alternativt konkreta förberedelser din ventil? ;)

    3. mintankeientanke

      När jag tittat på alla hot som jag kom fram till kan jag absolut bli negativ. Men samtidigt är det en utmaning. Hur löser jag utrymningen om det börjar brinna hemma?
      Jag behöver inte lösa allting med prylar men har jag tänkt tanken så är jag mentalt förberedd.
      Jag gillar nog tanken på att vara prepper eftersom det ger mig ett självförtroende och framförallt, problemlösningen!

      Vi har inga jätteförråd med mat och vapen (brukar vara nid-bilden av en prepper). Men vi är vana att klara oss utomhus.
      Att packa en ryggsäck och bo i tält ett tag är inget konstigt för oss.
      Pratar vi fjällvandring är prepping och minimalism ett måste. Det är inte kul att släpa på 25 kilo och dessutom upptäcka att man glömt lagningsprylarna till liggunderlaget :-(
      Packningen väger 12,5 kilo idag inklusive allt på kroppen, minus mat.

      Jag kan definitivt skriva av mig negativa tankar, men det handlar mest om hycklare och folk jag upplever ljuger ;D

      Däremot känner jag mig mer som en lärare framförallt för mig själv när jag skriver om prepping. Jag måste tänka till om jag ska skriva något på en sida som andra kan läsa.

    4. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Jag förstår vad du menar. Efter att man gjort en plan blir det lättare att släppa fokuset på en ”risk” dvs det blir lite mer färdigbehandlat mentalt. Och att blogga dvs formulera sig i skrift skapar ytterligare tydlighet både mot sig själv och andra, vilket skapar ytterligare lugn kan jag tänka mig.

      Det är för övrigt en av huvudanledningarna till att vi bloggar, dvs skrivandet tvingar oss att tänka klart och tydligt formulera våra tankar och ställningstagande på områden som är viktiga för oss. Något som är svårare att göra inuti huvudet.

  5. Liie

    Jag har en släng av båda två. Nu är inte min rädsla att något går fel med Sverige eller världen (även om det ju förstås är fullt möjligt men jag orkar/vill inte riktigt tänka så långt), utan min rädsla är att min egen ekonomi kan gå helt åt skogen, av olika skäl. Minimalisten i mig gör sig av med och köper inte onödiga prylar, medan survivalisten gärna köper på sig förbrukningsvaror av olika slag när tillfälle finns att köpa till bra priser, så jag kan hålla mig mätt och ren gärna ett halvår om det skulle behövas. Har lite svårt att komma till ro med att jag både vill rensa och samla, men ju mer onödigt jag gör mig av med desto lättare känns det.

    Svara
    1. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Du sammanfattar ditt förhållningssätt på ett fint sätt tycker jag, dvs att leva ekonomiskt och vara lite mer förberedd än många andra utan att för den delen ha ständigt mentalt fokus på vad som kan gå fel. :)

      Spännande det där med ditt samlande, du har alltså alltid mat och förbrukningsartiklar som räcker i ett halvår hemma? Det gör ju inte så mycket alls egentligen så länge man roterar förbrukningsartiklarna dvs äter eller använder upp dem innan de blir för gamla. Jag blir nyfiken på hur mycket plats allt tar i ditt hem samt hur du håller koll på när det är dags att äta upp mat som håller på att gå ut osv? :)

  6. mintankeientanke

    @ Eva. Det är absolut ett problem med individualism. Speciellt vid en kris.
    Jag skrev tidigare att jag anser både unga och gamla som naiva. Det är inte riktigt sant, folk som är födda på 30-talet eller tidigare visste att staten inte alltid kommer som en räddande ängel.
    Sedan upplever jag större skillnader vad gäller stad och landsbygd. På landsbygden är folk mer välvilliga till att hjälpa varandra.
    I städerna är klimatet mycket kallare. Fast det är bara min känsla.

    Åter till frågan om mycket eller lite saker. Jag kan få en känsla att man köper sig ett självförtroende.
    Jag upplever att man tänker lite så här..Om jag har mycket prylar, mat, pengar eller vad det nu är, så vet/ tror jag att jag klarar mig.

    Svara
  7. Liieie

    Jag måste ju erkänna att jag inte alltid har så mycket mat, det är det svåraste på grund av utgångsdatum och min… tankspriddhet. Det blir mest bara sånt vi äter regelbundet och med lång hållbarhet så jag inte behöver hålla så stor koll på datum. Typ pasta, hårdbröd, bönor på burk osv. Vill egentligen inte lägga alltför mycket tanke och pengar på samlandet för det känns som att det lätt kan gå till överdrift, så det får bli lite som det blir och när varorna finns till extrapris. Förvarar gör jag i skafferiet och har ett skåp till i köket jag kan lägga i om det behövs.

    Ett av badrumsskåpen har jag ägnat helt till tvålar, hårvård och sånt som gör att man håller sig fräsch. Toa- och hushållspapper har jag ett lager av i en garderob som annars är ganska tom tack vare rensning av annat onödigt.

    Så jag tycker inte att det tar orimligt med plats, och när platsen ändå finns så känns det som att det är lika bra att utnyttja den :)

    Svara
    1. Herr Minimalist Inläggsförfattare

      Det låter vettigt att ha en balans mellan tankar på nuet och framtiden. Och det normala är väl faktiskt att allting förändras över tid. ;)

Kommentera