Vid rensning och prylbantning är det lätt att ditt fokus omedvetet förflyttas till hur du kan optimera olika förvaringslösningar och organisera dina prylar bättre för att skapa ordning och reda. En stor risk är att du lägger mer tid på organisering och optimering än på att faktiskt använda och njuta av sakerna.
Du letar efter och köper olika förvaringslösningar i hopp om att detta löser problemet. Möjligen skapar det struktur och ordning, men i praktiken betyder det bara att du har omdisponerat överflödiga saker.
Tanken med att organisera och förvara är att göra det så lätt som möjligt att hitta det du behöver. Inte på effektivaste sätt gömma undan det du egentligen inte längre behöver. :)
Överflödiga saker behöver inte en snyggare förpackning, utan ett nytt hem alternativt en värdig sista vila i form av återvinning.
Men jag vet att snygga förvaringslösningar och strukturera prylar, ger en positiv känsla av att vara produktiv åstadkomma något. I praktiken behandlar det dock bara symtomen, och inte det underliggande problemet. Organiserandet tenderar att vara en form av väl kamouflerad prokrastinering som i längden riskerar att göra bostaden till en onödigt dyr förvaringslokal.
Att organisera saker utan att rensa ut är tyvärr bara en tillfällig lösning som kommer behöva återupprepas gång på gång. Plötsligt har det smugit sig in nya saker i hemmet, eller så har någon inte lagt tillbaka sakerna på rätt plats, och vips så är den fina ordningen du skapat förstörd.
Nästa gång du börjar organisera om något för att optimera i hemmet, fundera då på om det är något du faktiskt kan göra dig av med helt för att på så vis skapa bättre ordning på lång sikt.
Har du en tendens att organisera och flytta om, snarare än rensa? :)
Jag tycker jag blivit duktigare på att rensa ut och skänka/sälja. Men att förändra mitt konsumtionsbeteende är svårare! Känner mig lite misslyckad ikväll när jag klickat hem ett par nya sandaler och ett par gympaskor. Det finns förvisso ett behov bakom – har fått en öm hälsporre och klarar inte att gå i mina gamla skor. Men före dess var det jakten på det perfekta paret svarta byxor. Innan dess en bok som jag tror mig behöva i ett skrivuppdrag. Det letar sig in nya prylar hela tiden. Barnen fick sommarkläder och sommarskor. Om du känner för det så skulle jag bli glad för lite tips på hur man kan förändra sitt köpbeteende. Och hur man slutar ha så dåligt samvete för de inköpen där ett verkligt behov faktiskt finns.
Tack för en bra blogg!
Jag hade det på samma sett i många år, och för mig kom vändningen när jag hade ett långt köpstopp på ett år. Mycket lärorikt, och fick abstinenser när jag inte fick handla. Blev så uppenbart hur mycket tid jag la på att surfa på nätet eller leta på den ”perfekta x, y, z…”.
Använde mig av en köpstoppsguide där man tar ett steg varje månad på enemilia.se.
Jag känner SÅ igen mig här. Jakten på den ”perfekta” prylen. Alltifrån köksredskap, förvaringslösningar, ryggsäckar till träningskläder. Sen tycker jag att jag har hittat den ”perfekta” men kommer efter ett tag på mig själv igen med att börja skanna nätet igen efter samma sak. Det är ju inte sunt och det inser jag. Jag behöver få stopp på behovet av att leta, särskilt då själva behov för saken inte finns. Ett typiskt ”villhöver”-beteende. Vi har myntat det begreppet hemma. Det är som att jag aldrig är nöjd. Jag gillar det verkligen inte.
Jag förstod Hannas kommentar på ett annat sätt, men kanhända jag missförstod. Tolkade att Hanna upplever lite samma sak som jag själv, och för det hjälper inte köpstopp. Nämligen en överanalysering av vad som verkligen behövs (för vissa saker behöver man ju trots allt införskaffa), ett evigt letande och funderande på om varan i fråga är ”tillräckligt perfekt” eller ifall man borde fortsätta leta, samt dåligt samvete över det som man köpt även om man faktiskt vet att det var ett verkligt behov. Jag har inget svar på hur ta sig ur den cirkeln, och det kräver ganska mycket energi. Tycker det också är svårt med våra lite större barn som är på gränsen till tonåren. Samtidigt som jag vill hålla nere konsumtionen och egentligen bara gå efter behov, så inser jag ju att behoven hos en tonåring är lite annorlunda än hos en medelålders. Det sociala behovet är också ett behov, och jag vill ju också unna dem saker som är viktiga för dem.