Jag var tidigare en shopaholic. Något som idag med min minimalistiska garderob, ett helt annat tankesätt kring konsumtion och insikter kring miljö, känns otroligt avlägset. Men hur blev jag en shopaholic, hur gjorde jag för att bryta mönstret och vad var det som fick mig att sluta ständigt okynnesshoppa? Det får du veta om du fortsätter läsa. :)
När jag var 14 år började jag jobba på ett hotell och restaurang vid sidan av skolan. Det gjorde att jag tidigt fick en hyfsat regelbunden inkomst, i samma veva fick jag ett stort klädintresse och började därav shoppa mycket. Jag hade alltid pengar ”över” som jag kunde shoppa upp, gärna dyra annorlunda kläder under en shoppinghelg i Stockholm. Och senare i livet under liknande helger i London där jag även bodde under en period.
Efter högskolestudier där jag också arbetade vid sidan av för att finansiera mina klädköp (och studier :) ), blev jag inneboende i en förort till Stockholm bredvid en av stans största gallerior. Samtidigt började jag jobba heltid för första gången, och fick mer pengar att sätta sprätt på i slutet av månaden. Vilket jag gärna gjorde eftersom jag hade ett nytt jobb som ”krävde” propra kläder, intalade jag mig själv.
Bild från shopaholic-tiden. :) Foto: PwC
I takt med att inkomsten ökade, gjorde även garderoben och märkeskläderna så. Jag har under årens gång köpt flera par skor som aldrig använts och dyra festklänningar som kostat flera tusen kronor styck och endast använts någon enstaka gång. När jag ser det så här i efterhand inser jag att beteende kan liknas vid det hos en shopaholic.
Konsumtionen var aldrig grundad i något konkret behov, utan jag shoppade för att jag:
- hade pengarna och inte hade något bättre för mig som ny och ensam i en storstad
- tyckte något var snyggt och satt bra
- i perioder inte mådde bra och tröstade mig med nya kläder.
Vad var det då som fick mig att bryta mönstret och sluta shoppa? Som med mycket annat i livet är det flera händelser och pusselbitar som sammanfaller och leder en in på ett nytt spår. Med tiden insåg jag att:
- alla kläder jag köpte inte gjorde mig lycklig på lång sikt, de snarare hindrade mig från annat som betydde mer genom att ta min tid och pengar
- jag inte shoppade utifrån behov och att många plagg bara hängde där i garderoben
- aktier och fonder var lika roligt att ”shoppa” som kläder men betydligt mer positivt för plånboken på lång sikt.
Nu nästan tio år senare, med en minimalistisk garderob och snart två shoppingfria år bakom mig, är jag ”botad”? Självklart kan jag bli shoppingsugen eller lockad av duktig marknadsföring. Men jag har insett att färre är bättre är fler, och att en mindre garderob förenklar min vardag. Dessutom vill jag, när behov uppstår, köpa second hand i så stor utsträckning som möjligt för miljöns skull.
Och jag har landat i insikten att jag än mer än ytterligare kläder och prylar, vill ha de fördelar som minimalism och färre ägodelar kommer med. Därför kan jag också låta bli att köpa alla fina kläder i butikerna, samt rensa ut de plagg som jag av olika anledningar inte längre använder eller behöver.
Blev du förvånad? :) Vad tänker du på när du läser inlägget?
