Höstlovet spenderades i Vemdalsfjällen. Det var första gången vi tog ledigt hela höstlovet för att vara tillsammans. Dessutom kunde barnens mormor och morfar komma förbi några dagar och bo i samma stuga, sånt man saknat senaste 1,5 åren.

I princip varje gång vi är i fjällen, oavsett årstid, får jag frågan på Instagram om vi skulle vilja flytta till fjällen. Göra som vissa andra ”downshiftare” och byta storstan mot en mindre stad och få närhet till skidbackar och längdskidspår.

Men svaret är och har alltid varit – nej. Vi har ingen sådan dröm eller sådant sug. Visst skulle det finnas fördelar med att ha rejäla skidbackar närmre, men jag tycker också om miljöombytet som blir när man åker iväg och alltid är ledig när man är i fjällen. Och även om den vintern som var i år inte är garanterad, så hade vi 5-6 olika längdskidspår inom 15 minuters biltur hemifrån i vintras. Och även en skidbacke hyfsat nära för kvällsåkning, om än en som inte kan jämföras med en skidanläggning i fjällen. ;)

• 

Där vi bor i Vallentuna känner jag inte av den negativa Stockholms-känslan som vissa vill måla upp. För mig existerar inte ”Stockholms-stressen” – jag pendlar inte, känner ingen karriärhets eller att det är folk och kommers överallt. Jag upplevde mer av detta både inom mig själv och från andra när jag var yngre samt när vi bodde mer centralt. Mitt förhållningssätt beror nog både på var jag själv befinner mig i livet, att vi bosatt oss naturnära utanför stan och den vardag vi skaffat oss här.

Jag är dessutom väldigt tacksam att vi bor så bra som vi gör, och är inte beredd att äventyra det hur som helst. Det är inte självklart att barnen har flera kompisar på samma gata, att de känner sig trygga att röra sig i området och har flera vuxna i närheten som de känner tillit till. Jag värnar om det och tar det inte för givet. Skulle något av detta förändras för barnen när de blir äldre, kan vi såklart tänka om kring flytt, men så länge barnen och vi vuxna har det så otroligt bra inom viktiga parametarar i livet som jobb, bostad, vänner, familj osv där vi är idag, så lockar inget annat.

Och det är så lätt att måla upp en bild av att hela livet kommer förändras bara för att man förändrar en parameter. Då kommer plötsligt allt ”lösa sig”. Barnen vara mer sams, sambon mindre störig, jobbet mer meningsfullt, man själv ta tag i träningen och livet bli allmänt smidigt. Jag har själv märkt att det oftast inte är så enkelt. :)

• 

Sen tror jag däremot att jag skulle kunna trivas även i fjällen eller i en småstad. Jag har flyttat mycket (5-6 gånger) mellan 18-25 års ålder och oftast känt mig ”hemma” genom att hitta fritidsintressen, extrajobb och därigenom fått nya (om än tillfälliga) kontakter.

Men nej, det finns ingen flytt närmre fjällen planerad för vår del, varken på kort eller lång sikt. Däremot byter vi gärna miljö och spenderar lediga lov i vår andelsstuga i Vemdalen, åker till dalafjällen och till andra mysiga svenska skidorter. Och jag skapar mig gärna större frihet i livet för att, både ekonomiskt och praktiskt, kunna välja att spendera mer tid i fjällen. Och vara 100 % lediga när vi är där, för att sen åka hem till en vardag som vi älskar. Som att få ha det bästa av två världar. Kanske passar det mig, som gillar variation i det lilla, extra bra. Men också Herr Minimalist som får lätt ångest av att åka igenom eller stanna till i svenska småstäder. :)

Hade man däremot enkelt kunna byta skola för barnen under 3-4 månader, för att sedan komma tillbaka hem. Då hade jag gärna gjort det under några vintermånader. På samma sätt som vissa åker till Thailand och låter barnen gå i Svenska skolan och själva jobbar på distans under en period. Men den flexibiliteten har inte det svenska skolsystemet eller kommunerna i dagsläget (möjligen något enstaka undantag).

Vad är ditt resonemang kring detta? Drömmer du om att flytta till en fjällort? :)

•