18 somrar tillsammans är ett av de mest lästa blogginläggen genom alla år. Rubriken till inlägget syftat på att vi rent krasst bara har omkring 18 somrar ihop med våra barn från det att de föds. Om ens så många, för även jag förstår att deras egen agenda kommer styra mer än föräldrarnas, tidigare än så. Och att de förmodligen är ganska självständiga redan som 15-16-åringar.
Det är bara att kolla på dessa siffror:
- 75 % av vår tid tillsammans med barnen har spenderats när de är 12 år.
- 90 % av vår tid tillsammans med barnen har spenderats när de är 18 år.
Även om dessa siffror inte är exakta och såklart skiljer sig åt från familj till familj, så tror jag att vi alla innerst inne förstår att tiden med våra barn är begränsad och att den minskar för varje år som går. Vi har våra barn till låns.
Det kan skapa ångest att tänka på det, men det kan också skapa motivation att ta vara på tiden. Och då inte enbart på sommaren utan hela året. För det kan ju också betyda att vi ”bara” har ett fåtal vintrar med skidåkning tillsammans också. Men när dagen väl kommer, där barnens egna agendor har högre prioritet än vår gemensamma, så önskar jag att vi har skapat många fina minnen tillsammans.
Att börja fundera över hur vi lever våra liv, vad vi vill prioritera och hur vi i praktiken kan gå tillväga för att leva mer i linje med våra värderingar. Det tror jag ändå många mår bra av att göra. Och sommaren är ett utmärkt tillfälle för reflektion.
Har du reflekterat något kring detta?
Jag tycker det är väldigt synd att det är så stort fokus på jämställdhet i form av att det är så viktigt att jobba heltid, inte vara hemma för länge med barn pga missad pension osv, som kvinna under småbarnsåren. För mig så tänker jag att de absolut mest kritiska åren när barnen är som mest beroende av sina föräldrar, är år man borde ha lätt både samvets och samhällsmässigt att gå ner i tid eller helt pausa jobb, så att den tiden kan läggas på barnen innan de blir större och mer självständiga. Det är en av de få absolut viktigaste roller vi har som förälder, att vara deras trygghet under de första småbarnsåren i livet, men det jäktas ofta förbi då karriär och sånt också ska hinnas med eller prioriteras. Vi ska jobba i så många år, ta vara på tiden man har med barnen för den kommer ej tillbaka.
Hej Jag tycker att det kanske är onödigt negativ spin på denna artikel och de liknande som skrivits inför tidigare somrar. Det är fint att påminna om att ta vara på barndomsåren, men det är ju inte som att barnen försvinner från jordens yta för att de fyllt 18. Får man leva och ha hälsan har man massa år att umgås med sina vuxna barn och förhoppningsvis barnbarn om man har tur. Tittar jag på min egen familj och kompisars familjer, så ser jag syskon som regelbundet ringer och träffar varandra och föräldrar, har kalas, gör utflykter firar högtider ihop etc. Jag själv ser framemot många trevliga år med mina framtida vuxna barn.
Håller med. Texten gör mig tyvärr inte så inspirerad till att ta vara på tiden med min familj (nu tror och hoppas jag att jag tar vara på den ändå i och för sig), jag blir mest lite osäker, stressad och vemodig.
Jag och min man har satsat på att skapa en bra vardag där vi båda jobbar deltid för att ha tid med barnen plus egna intressen. Båda behövs för att orka och uppskatta livet tycker jag. Vi har inte så mycket aktiviteter utan gott om tid på helgerna om vi vill göra en utflykt hela familjen eller bara mysa hemma. Då blir inte semestern sådär livsviktig med höga förväntningar som lätt krossas.
Nej, det har jag inte tänkt på, men så har jag heller inga barn. ;)
Ett bra sätt att få se dem är kanske att antingen skaffa ett härligt hus på landet med strandtomt, eller ett hem utomlands på soliga breddgrader etc, den dagen de flyttar ut så kommer de vilja hälsa på ofta, 😅
Hejsan!
Jag tycker inte inlägget är negativt, och som förälder så kan det vara jobbigt att läsa. Jag har ungdomar,18 och 20 år gamla.
Den äldre sommarjobbar för andra året i rad, och är nöjd med det.
Det handlar om att det är svårt att få med dem på sin egen semesterresa, och att de vill träffa kompisar, gå på festival eller liknande.
Jag tycker det är härligt att se dem utvecklas, och att det nu finns mer tid för mig att göra saker jag gillar.
Att vara på semester med små barn kan vara alldeles underbart, och mindre härligt ibland.Speciellt en utlandsresa med yngre barn.
Kan skapa motivation att ta vara på tiden när man har små barn. Men när man närmar sig 50 och barnen är 17 och 20 år så känns det jobbigt att läsa detta. Mina barn pratar ofta om att de haft en sån fin barndom och uppväxt. Vi har gjort mycket tillsammans, rest, åkt skidor, varit mycket i naturen, engagerat oss i deras aktiviteter och kompisar… Det värmer i hjärtat, ändå ältar jag lite saker jag skulle gjort annorlunda. Känns ibland som livet med barn var så hektiskt att man bara hängde med, åkte liksom bredvid och var inte riktigt med I livet (ägnade sig mycket åt planering, logistik etc). När barnen började skolan kändes det som att det var eeeevigheter tills de skulle stå på egna ben, men plötsligt är man där och undrar verkligen var tiden tagit vägen. Men, som sagt, barnen är nöjda så de här tankarna ligger nog mest hos mig själv.
Överhuvudtaget tycker jag att tidsaspekten i livet är jobbig. Så klart är man tacksam att man fått vara med så länge och att man hållit sig frisk, men åren går och vissa saker kommer ju aldrig åter. Inga fler barn, inget familjeboende ska skapas etc. Hörde också någon podd där en 55-åring konstaterade att man kanske (i ett bra scenario) har 20 somrar kvar. Får panik då, så mycket man vill göra och hinna njuta. Får ångest för varje dag som går utan att den känns meningsfull. Måste verkligen jobba med att vara mer i nuet, tror att det är knäckfrågan för att känna mer tillfredsställelse.