Det nya året har dragit igång med en rivstart för min del med långa tjänsteresor, krävande mässor, nya rekryteringar, flera interna projekt och extremt många bollar i luften. Självklart stressar detta mig men jag balanserar det relativt väl genom att sköta sömnen, kosten, träningen, journalskrivandet och det positiva tänkandet extra noga.
Något jag dock lagt märke till hos mig själv både nu och tidigare är att jag blir mer minimalistiskt lagd under liknande omständigheter. Plötsligt blir jag extra noga med att hålla ytor rena, att saker och ting ligger på rätt plats, att jag får avslut på uppgifter som kan färdigställas samt att alla möjliga typer av lågt prioriterade distraktioner elimineras.
Jag känner igen beteendet från studietiden och då speciellt vid intensiva tentaperioder. Plötsligt kunde jag komma på mig själv med att städa, vilket jag normalt tycker är extremt tråkigt, eller tokorganisera bokhyllan eller något annat halvproduktivt men oprioriterat istället för att plugga. På den tiden kallade jag och mina studiekamrater beteendet för anti-plugg.
Den förklaring som ligger närmast till hands är att då kontrollen och ordningen är lägre i studie- eller yrkeslivet så skapar jag mer av detta i privatlivet istället. Det går inte att ha kaos och utmaningar på alla fronter samtidigt. Inte för min del i alla fall.
Självklart är alla människor olika och jag har flera kollegor och vänner som verkar leva i permanent kaos på mer eller mindre samtliga plan men ändå utåt sett tycks nöjda och harmoniska (även om deras omgivning oftast inte är lika nöjda). Dock tycker jag mig se en tendens att de som klarar av att hantera stress och många bollar i luften över en längre tid tenderar att bli, eller kanske redan var, väldigt strukturerade och minimalistiskt lagda från början.
Känner du igen dig i min beskrivning eller tycker du snarare raka motsatsen? :)
Ja. Jag känner igen mig. Minimalism är ju fokus på det essentiella. Skala bort resten eftersom det inte tillför något. Det fina med detta är ju att kvaliteten i varje uppgift dessutom ökar, just eftersom fokus är starkare.
Rena ytor ökar fokus och rensandet har i sig en terapeutisk effekt.
Henrik
Japp, som färsk ingenjör försökte jag samla på mig så mycket ansvar och intressanta uppgifter som möjligt men numera försöker jag istället delegera och lämna ifrån mig allt jag inte tycker är mitt kärnansvar och fokus.
Det är lustigt hur det kan svänga men det tog ett tag att inse att för många olika fokus bara resulterar i låg output och dålig kvalitet på det lilla som faktiskt blir gjort. :)
Det stämmer så väl och jag skulle vilja säga att fast än man använder huvudet så är det avkopplande på samma gång. Samtidigt som Rensning görs bäst när man har en viss drivkraft eller lust…
Känns igen till 100%!!! Aldrig är tvättkorgen så tom och köket så rent som när det är tentaperiod. För mig blir fokus mest köket när det är för mycket runt omkring. Det blir jätteviktigt att diskstället är helt tomt och att allt är avtorkat och undanplockat, men resten av huset är jag som tur är inte så noga med (annars skulle jag inte hinna plugga nåt med tanke på hur barnen stökar till).
Läste förresten alldeles nyss ett inlägg på Dan Arielys blogg om just det här beteendet om att fokusera på mindre uppgifter som känns hanterbara.
http://danariely.com/2014/02/15/ask-ariely-on-quick-cleaning-miserys-company-and-traveling-torture/
Skönt att du kan släppa barnens utrymmen, annars hade du riskerat att bli tokig. ;)
Tack för länken, intressant! :)
Känner också igen detta beteende och med Bodil Jönssons ord kallar jag det för ställtid. Att ”ställa in sig” på en krävande uppgift genom att göra en enklare uppgift.
Kul ord, lite som att värma upp om det hade handlat om en atletisk insats. :)