Etikettarkiv: stress

Flytta till lugnet utanför storstaden

Många flyttar från en storstad för att slippa stressen, det höga tempot och all trängsel. Faktum är att fler flyttade från Stockholm än till, under såväl år 2018 som 2019. Man vill hitta lugnet. Ofta i kombination med att komma närmare naturen. Vilket inte är så konstigt för naturen har en lugnande effekt på kroppen visar forskning, så där är intuitionen korrekt.

Men detta fenomen, att flytta från storstan för att hitta lugnet, har fått mig att fundera över vad det egentligen är som skapar lugn. Måste man bort från storstan och i så fall hur långt bort? Eller sitter det mer i huvudet?

Projicerar vi stressen på vår omgivning så att vi tillslut själva tror på det. Att alla människor runt omkring oss är stressade, att kollegor karriärhetsar eller att man själv alltid är sen till hämtningen, det är storstadsstressens och pendlingens fel. Eller är det egentligen vi själva som har fått smuts på linsen? Som bara ser och hör just det där och låter oss själva bli ett stressat offer för omständigheterna?

Några av de främsta orsakerna till stress enligt forskning:

  • Tempo. Ett uppjagat tempo i samhället, deadlines, för hög arbetsbelastning och karriärhets.
  • Tidsbrist. Att inte hinner det jag förväntats hinna, i jobbet och privat.
  • Nyheter. De skapar rädsla och oro för sådant man inte vill ha i sitt liv.
  • Jämförelse. Att snegla på andra, statusjakt och att aldrig vara nöjd, vilket eldas på genom sociala medier där man lätt kan se allt man själv inte har.

Dessa saker är inget som automatiskt försvinner för att man flyttar till en annan plats eller mindre stad. Visst kan tempot och karriärhetsen upplevas som värst i storstäderna, men det handlar också om känslor och hur man väljer att påverkas av andras ord och beteenden. Tidsbristen kan likväl handla om en oförstående arbetsgivare eller chef, men även om ens egna förväntningar på vad man ska hinna uträtta under en vecka både på jobbet och privat.

De sista två punkterna (nyheter och jämförelse) är mest oberoende av bostadsort. Även om såklart statusjakten är hetsigare i vissa områden, men alla bostadsorter, små som stora, har sina ”finare” områden. Och om man bryr sig om statusmarkörer eller inte, handlar snarare om personlighet.

Jag tror att vi har en övertro på externa verktyg för att hitta ett lugn, som vi alla kan hitta inom oss. Att det handlar om interna verktyg snarare än externa/yttre, men att de externa är så mycket enklare och mer konventionella att ta till. Att ha naturen nära och ett vilsamt hem att landa i är viktiga parametrar, men det kan man få på många ställen även i eller strax utanför en storstad. Utöver det kanske det mer handlar om att jobba med sig själv, sitt mindset, hur man upplever sin verklighet och förhåller sig till sitt jobb och personer runt omkring sig?

Att lämna storstan för att flytta närmre släktingar tror jag däremot kan minska stressen, särskilt om man själv har barn och har släktingar som kan rycka in i vardagen. Jag tror alla som bor i en storstad men som inte är uppväxta där, någon gång funderar över att flytta tillbaka. Det är helt naturligt och forskning visar också att vi förknippar den miljö vi växte upp med som trygg och ”hemma”. Det förklarar också varför många söker sig till områden med liknande karaktär som där man växte upp.

Även jag som är uppväxt i Dalarna har tänkt tanken att flytta hemåt, men den tanken var ganska kortvarig. Uppsidan hade varit att just komma närmre släktingar, men samtidigt hade jag inte velat bo i den stad där jag är uppväxt, och då kom släkten inte så nära ändå. Och livet kommer ju rutas in även på en ny plats; lämningar, jobb, hämtningar, vänner och aktiviteter avlöser varandra. Det som kallas vardag och livet. :)

Men det där om att flytta till område med liknande karaktär som där man själv växte upp, i mitt fall villaområde med bullerbygata nära naturen. Det stämmer ganska bra med vad jag var ute efter när vi letade hus. Titta på bilden ovan från min gata under uppväxten, och sen på den nedan. Visst finns det vissa likheter? :)

Vad tror du, måste man flytta ut på landet eller till en småstad för att hitta ett lugn, eller kan man hitta det där lugnet inom sig själv?

Vad har vi så bråttom tillbaka till?

Det känns som alla så snabbt som möjligt vill komma tillbaka till en normal vardag och till så som livet såg ut innan corona. Men vad är det egentligen vi har så bråttom tillbaka till?

Jag tror alla håller med om att det kommer finnas ett ”före” och ett ”efter” corona. Hur vill vi att detta ”efter” ska se ut. Vad av det gamla vill vi ha tillbaka, vad vill vi välja bort och vad av allt vi lärt oss under den här processen vill vi ta med oss och kanske till och med låta ta större plats i den tid som väntar efter corona?

Jag såg en tänkvärd och halvrolig text på sociala medier för några veckor sedan:

Kinda feeling like the earth just sent us all to our rooms to think about what we’ve done.

Kanske är det någon där uppe som inte riktigt tycker att vi har tänkt klart tankarna kring hur vi vill att världen och livet ska se ut, och därför inte släpper ut oss ur rummet till vårt ”efter”.

När jag och sambon åker bil och en bilförare kör snabbt och som en galning, brukar vi skämtsamt säga, vad har hen så bråttom till? Att komma hem snabbast möjligt bara för att sedan lägga sig i soffan stirrandes på mobilen?

Vad är det vi har så bråttom att komma tillbaka till? Kanske är det inte förrän vi landat i och tänkt klart hur vi vill forma och skapa vårt ”efter” corona, som sjukdomen släpper sitt grepp om samhället, och tar oss dit.

Och jag förstår att alla inom vård och omsorg, de som blivit av med sitt jobb och sin trygghet, liksom de som drabbats av den värsta sortens corona, bara vill tillbaka till det som tidigare var ens ”normala” vardag. Men alla vi andra, vi kan passa på att ta oss en funderare kring vad av det normala som är värt att faktiskt ha bråttom tillbaka till. Hur vi vill att världen, samhället och livet ska se ut efter corona?

Vad tror du? :) Och hur vill du forma ditt efter corona?

Blickar framåt och lyssnar inåt

Jag tror alla tycker att den här situationen vi nu befinner oss i är obehaglig, skapar oro och inneboende stress. Men det är också en situation och period där vi har chans att utforska vad vi verkligen behöver, förstå vad vi faktiskt uppskattar och lyssna inåt till vad vi vill ha mer av i livet. Och vad vi vill ha mindre av.

När vi släpper gamla invanda mönster, skapar vi plats för ny oanad kraft. Nu har vi genom corona blivit tvingade att släppa många av våra vanor och tidigare strukturer, vilket gör det till en utmärkt tillfälle för att skapa vår nya framtid. För det kommer av väldigt många skäl att finnas ett före och ett efter corona. Hur vill du att ditt ”efter” ser ut?

I varje kris vilar nya möjligheter och sätt att se på livet. Detta är ett unikt tillfälle och period att identifiera vad vi faktiskt kan släppa taget om. Men det är ett minst lika bra tillfälle att identifiera vad vi verkligen behöver och vill ha mer av.

När allt ställs på sin spets blir det för många tydligare vilka vanor, människor, aktiviteter och prylar vi verkligen behöver och vill prioritera. Varav några vi kanske inte prioriterat eller låtit få tillräckligt stor plats tidigare i livet, men nu insett att de egentligen betyder väldigt mycket för oss.

Vad av det du gör i den extrema situation vi befinner oss i, vill du ta med dig in i framtiden när livet återgår till normal vardag efter corona? Och vad vill du lämna bakom dig?

Vad jag önskar mig inför jul

I år är det arbetsdagarnas jul. Det vill säga många av oss med kontorsjobb kan få lång ledighet utan att det krävs särskilt många semesterdagar. Det gör att vi är många som kommer ha många lediga dagar och mycket ledig tid tillsammans med nära och kära under jul och nyår.

Och det pratas mycket om just mycket tid tillsammans. Äntligen ska vi få tid med varandra, tid med andra, tid med sina barn och andras barn. Tid att umgås, mysa och pyssla. Tid att göra roliga aktiviteter och kanske tid att åka bort tillsammans.

Men det finns något som jag önskar mig mer än tid tillsammans. Och det är energi.

För om du inte har energi så är den där oceanen av tid tillsammans inte så attraktiv eller stimulerande ändå. Framför allt inte om du har barn. Har du inte energi orkar du ändå inte göra något av ledigheten, vara med någon eller göra det du mår bra av. Energibrist och trötthet spiller ju ofta även över på humöret och du får sämre tålamod och blir mindre balanserad.

Därför är det viktigt för mig att veckorna innan jul börja trappa ner och vara mån om vad jag lägger min tid och energi på. När de flesta andra trappar upp och fyller kalendern till bredden med julavslutningar, firanden, fester, julklappsköp och såklart jobb (för på något sätt tycks alla deadlines samlas där veckorna innan jul). Så börjar jag trappa ner.

Jag tänker helt enkelt lite extra på alternativkostnaden (som du kan läsa mer om i vår bok). Att varje gång du tackar ja till något så tackar du automatiskt nej till mycket annat. Även om det så ”bara” är återhämtning eller mer sömn. Våra ekorrhjul och fullspäckade scheman tar sig uttryck i upplevd brist på tid och minskad energinivå. Och jag vill inte ha känslan av att springa in i julledigheten med andan i halsen.

Det är så lätt att fokusera på att försöka få mer tid och pengar i livet. För det är så konkret. Men egentligen vill jag hävda att det är ändå viktigare med mer energi. För när du har energi så blir allt roligare, du orkar styra upp saker, har mer tålamod och orkar ta tag i utmaningar som behöver lösas. Med mer energi tänker du klarare och får automatiskt mer gjort på kortare tid.

Så högst upp på min önskelista över vad jag önskar mig när jag går på julledighet om en vecka, är att känna mig fylld av energi att gå in i ledigheten med.

Vad står högst upp på din önskelista inför julledigheten? :)

Den underskattade förnöjsamheten

I ett samhälle där mycket är uppbyggt kring att du ska vara missnöjd, är det otroligt underskattat att vara förnöjsam. Tänk om vi plötsligt skulle vara nöjda med det vi redan har och där vi är i livet. Då skulle vi inte i samma utsträckning shoppa, renovera, karriärklättra eller sukta efter nästa vad-som-helst.

Vår kultur bygger på att vi ska vara missnöjda och känna att vi kan vara och få det lite bättre. Vi byggt upp ett samhälle där missnöjsamhet behövs för tillväxten. Där företagen är de som tjänar mest på att vi ska känna oss missnöjda med det vi redan har. Och de har verkligen lyckats med sin marknadsföring. För vem vill nöja sig med mindre, om man kan få mer och fler?

Jag funderar ibland på vad det är som gör att vi har så svårt att stanna upp och stoltsera med att vara förnöjsamma. Är det rädslan för att andra plötsligt ska ha fler, mer och bättre än oss själva? Är det samhällets förväntningar på att vi idag ständigt ska sträva uppåt och framåt, oavsett om det gäller karriär, hemmet eller fritiden? Det är nästa pryl, nästa resa, nästa bostad, nästa utmaning, nästa karriärsteg. Hur många stannar egentligen upp, känner sig nöjda och kan landa i det längre än över en helg?

Kanske är orsaken till den ständiga missnöjsamheten en kombination av människans grundläggande drivkraft att sträva längre fram som är det som drivit evolutionen framåt. Kombinerat med företagens uppbyggnad och marknadsföring av förväntningssamhället där vi är mer intresserade av vad som väntar runt nästa hörn än vad som händer här och nu. Där vi tror att nästa vad-som-helst är bättre än det vi har idag.

Förnöjsamhet är inte samma sak som tråkigt och meningslöst. Jag tror att även väldigt drivna människor skulle må bra av förnöjsamhet, kanske är det till och med de som behöver det allra mest. Livet har plats för såväl driv och utveckling, som förnöjsamhet och tillräcklighet.

Jag anser att förnöjsamhet är otroligt underskattat. Lägg pengar på att leva istället för att konsumera. Och fortsätt att röra dig framåt, men på ett behagligt och mer hållbart sätt. Hållbart för såväl dig själv, som andra omkring dig och för planeten.

Är du bra på att stanna upp vara förnöjsam med det du redan har, eller har du en vana att ständigt sträva framåt och mot nästa mål?

Köper du prylar eller välbefinnande?

Har du tänkt på vad mycket pengar vi lägger på kläder och prylar jämfört med hur mycket vi lägger på vår egna fysiska och psykiska hälsa? Jag upplever att träning och andra långsiktiga satsningar i vårt eget välbefinnande oftast får en betydligt mindre pott i vår månadsbudget?

En ny iPhone här, en ny bikini och ett par nya höstplagg där, några inredningsdetaljer och en vinterjacka med matchande halsduk. Ingen skulle höja på ögonbrynen för den konsumtionen under ett år trots att den säkert inte var livsviktig samt kan uppgå till ett femsiffrigt belopp totalt. Men hur mycket pengar lägger vi på vårt eget psykiska och fysiska välbefinnande? Det som egentligen borde värderas otroligt mycket högre än prylar och kläder. Gymkort upplevs dyra, ekologisk mat likaså, PT-timmar ska vi inte ens tala om och att gå till en coach regelbundet kostar bara fåtalet på sig.

Min analys är att vi är dåliga på att värdera sådant som inte lämnar något fysiskt efter sig. Eller saker som inte ger omedelbar positiv belöning. Upplevelser är också något som oftast inte lämnar något fysiskt efter sig, men det ger ändå någon slags omedelbar positiv tillfredsställelse.

Men när det gäller områden där belöningen är mindre konkret och där man själv har ett visst ansvar för att få betalt för nedlagda tid, pengar och energi, så är vi inte lika generösa mot oss själva. Likaså områden där belöningen kommer först på lång sikt. Det räcker inte att gå till gymmet en gång, gå på ett coachsamtal, åka på en träningsresa eller äta en hälsosam måltid för att må bra på lång sikt. Det krävs ofta någon form av regelbundenhet och du är oftast själv ansvarig för, åtminstone delar av, utvecklingen.

Det är helt enkelt lättare att låta pengarna gå till prylar. Risken för att misslyckas eller att inte få valuta för pengarna är mindre. Det står en prislapp och du vet ofta ganska väl vad du får med dig hem och belöningen sker direkt (om än kortvarigt). Det har kanske att göra med människans oförmåga att investera och tänka långsiktigt och holistiskt?

Har du en app likt Tink eller bankernas egna utgifts-uppdelningar så kan du hyfsat snabbt få en överblick över hur mycket pengar du lägger på prylar och kläder, respektive din egen fysiska och psykiska hälsa.

Har du funderat kring hur mycket pengar du lägger på prylar och kläder vs mer långsiktiga investeringar i dig själv under ett år?

Att jobba deltid

Jobba deltid. Det är ett av de bättre val jag gjort. Jag har i grunden mycket energi så visst skulle jag säkert kunna snurra med i ekorrhjulet, lämna hemmet innan barnen vaknat, hämta dem med andan i halsen och skynda hem för att laga en middag som gärna skulle stått på bordet för en halvtimme sedan. Eller som alternativ komma hem till rester från en middag och träffa mina barn två timmar innan läggdags. Stressa i vardagen och sen jäkta på helgen för att hinna allt som inte hanns med i veckan. Men vad är det för liv?

Jag vet att det ser ut så för många, all respekt till er som accepterar eller måste ha det så. Men vi som samhälle borde kunna bättre. Frågar man politiker om vi generellt jobbar för mycket eller för lite i Sverige, så är svaret för lite. Vi borde jobba mer och alla borde jobba heltid.

Samtidigt är arbetsrelaterad stress den främsta orsaken till den lavinartade ökning vi sett av utbrändhet i samhället. Idag tror jag alla känner någon som är eller har varit utmattad. Långa och stressiga arbetsdagar kan av förklarliga skäl även skapa stress i privatlivet. Inte bara för oss vuxna utan också för våra barn.

För två generationer sedan kunde de flesta familjer leva gott på en heltidslön. För en generation sedan var det betydligt vanligare än idag att en i familjen jobbade halvtid. Visst var det en ekonomisk kvinnofälla att inte jobba heltid, men varför skulle mannens prioriteringar bli norm? Vad skulle hända om vi i jämställdhetens anda jobbade 70-80% båda två istället? Få mer tid med familj, vänner, barn och fritidsintressen. Vad sägs om arbetstidsförkortning för alla istället?

Så här ser det oftast ut på Fru Minimalists arbetsplats.

Att jobba deltid handlar inte om att jag inte tycker om mitt jobb. Det handlar om att jag bryr mig snäppet mer om min hälsa, familj och fritid. Och att jag gör ett bättre jobb om jag inte behöver komma med andan i halsen. Jag kommer förmodligen jobba 35 år till, varför inte låta de andra tårtbitarna i livet som familj, träning och återhämtning får ta stor plats nu när livet är som mest intensivt och barnen behöver en som mest? För att sedan fördela om bland tårtbitarna när barnen i större utsträckning klarar sig själva.

Det är lätt att kritisera och tycka att det är ett medelklassprivilegium att gå ner i arbetstid utan att gå ner sig i privatekonomisk oro. Och visst är det till viss del en förmån att ha möjlighet att välja bort heltidsjobb. Men det krävs också aktiva val, medvetna förändringar i livet, en hel del uppoffringar och i många fall stort mod, att gå ner i arbetstid. Inte minst om man jobbar i en storstad eller bransch där snarare ett snabbare ekorrhjul är kutym.

Som ekonomisk trygghetsnarkoman har minskad konsumtion, långsiktigt sparande och låga fasta kostnader varit nyckeln till att jag vågat välja deltid. Jag hämtar barnen som bär kusinernas gamla fleecetröjor, och jag själv har inte köpt en ny tröja på över ett år. Men jag kan hämta barnen utan andan i halsen och låta dem bestämma tempot på promenaden hem. Just nu är det högre prioriterat. Jag kommer förmodligen inte alltid jobba deltid som nu (80 %), exempelvis kan det vara svårt som ny vid jobbyte, men jag kommer alltid sträva efter att göra det på sikt.

Om du önskar jobba färre timmar i veckan är nystarten inför hösten en utmärkt tidpunkt att fundera över vad du kan förändra i livet för att möjliggöra det? Är det kostnader som behöver bli lägre, konsumtionsmönster som behöver brytas, jobb som behöver bytas eller en chef som behöver få ökad förståelse för situationen? Fundera vad som kan vara ett första litet steg.

Vad tycker du, skulle arbetstidsförkortning för alla vara bättre för samhället, eller finns det bättre lösningar och alternativ?

Apropå det här med att jobba deltid och privatekonomi så blev jag intervjuad av Privata Pengar för en tid sedan. Du ser ingressen nedan och hittar intervjun i sin helhet på länken här.

Intervju med mig i Privata Pengar.