Jobba deltid. Det är ett av de bättre val jag gjort. Jag har i grunden mycket energi så visst skulle jag säkert kunna snurra med i ekorrhjulet, lämna hemmet innan barnen vaknat, hämta dem med andan i halsen och skynda hem för att laga en middag som gärna skulle stått på bordet för en halvtimme sedan. Eller som alternativ komma hem till rester från en middag och träffa mina barn två timmar innan läggdags. Stressa i vardagen och sen jäkta på helgen för att hinna allt som inte hanns med i veckan. Men vad är det för liv?

Jag vet att det ser ut så för många, all respekt till er som accepterar eller måste ha det så. Men vi som samhälle borde kunna bättre. Frågar man politiker om vi generellt jobbar för mycket eller för lite i Sverige, så är svaret för lite. Vi borde jobba mer och alla borde jobba heltid.

Samtidigt är arbetsrelaterad stress den främsta orsaken till den lavinartade ökning vi sett av utbrändhet i samhället. Idag tror jag alla känner någon som är eller har varit utmattad. Långa och stressiga arbetsdagar kan av förklarliga skäl även skapa stress i privatlivet. Inte bara för oss vuxna utan också för våra barn.

För två generationer sedan kunde de flesta familjer leva gott på en heltidslön. För en generation sedan var det betydligt vanligare än idag att en i familjen jobbade halvtid. Visst var det en ekonomisk kvinnofälla att inte jobba heltid, men varför skulle mannens prioriteringar bli norm? Vad skulle hända om vi i jämställdhetens anda jobbade 70-80% båda två istället? Få mer tid med familj, vänner, barn och fritidsintressen. Vad sägs om arbetstidsförkortning för alla istället?

Så här ser det oftast ut på Fru Minimalists arbetsplats.

Att jobba deltid handlar inte om att jag inte tycker om mitt jobb. Det handlar om att jag bryr mig snäppet mer om min hälsa, familj och fritid. Och att jag gör ett bättre jobb om jag inte behöver komma med andan i halsen. Jag kommer förmodligen jobba 35 år till, varför inte låta de andra tårtbitarna i livet som familj, träning och återhämtning får ta stor plats nu när livet är som mest intensivt och barnen behöver en som mest? För att sedan fördela om bland tårtbitarna när barnen i större utsträckning klarar sig själva.

Det är lätt att kritisera och tycka att det är ett medelklassprivilegium att gå ner i arbetstid utan att gå ner sig i privatekonomisk oro. Och visst är det till viss del en förmån att ha möjlighet att välja bort heltidsjobb. Men det krävs också aktiva val, medvetna förändringar i livet, en hel del uppoffringar och i många fall stort mod, att gå ner i arbetstid. Inte minst om man jobbar i en storstad eller bransch där snarare ett snabbare ekorrhjul är kutym.

Som ekonomisk trygghetsnarkoman har minskad konsumtion, långsiktigt sparande och låga fasta kostnader varit nyckeln till att jag vågat välja deltid. Jag hämtar barnen som bär kusinernas gamla fleecetröjor, och jag själv har inte köpt en ny tröja på över ett år. Men jag kan hämta barnen utan andan i halsen och låta dem bestämma tempot på promenaden hem. Just nu är det högre prioriterat. Jag kommer förmodligen inte alltid jobba deltid som nu (80 %), exempelvis kan det vara svårt som ny vid jobbyte, men jag kommer alltid sträva efter att göra det på sikt.

Om du önskar jobba färre timmar i veckan är nystarten inför hösten en utmärkt tidpunkt att fundera över vad du kan förändra i livet för att möjliggöra det? Är det kostnader som behöver bli lägre, konsumtionsmönster som behöver brytas, jobb som behöver bytas eller en chef som behöver få ökad förståelse för situationen? Fundera vad som kan vara ett första litet steg.

Vad tycker du, skulle arbetstidsförkortning för alla vara bättre för samhället, eller finns det bättre lösningar och alternativ?

Apropå det här med att jobba deltid och privatekonomi så blev jag intervjuad av Privata Pengar för en tid sedan. Du ser ingressen nedan och hittar intervjun i sin helhet på länken här.

Intervju med mig i Privata Pengar.