Den här veckan är det två år sedan vi för första gången klev in i det hus vi numera bor i på visningsdagen, och två dagar senare (just idag) signerade alla papper på husköpet.
Jag är otroligt glad att vi efter många visningar och letande efter det perfekta huset, under våren 2018 insåg att det perfekta huset inte existerar, och framför allt; det är ändå inte där lyckan finns.
Kanske hade vi kunnat lägga några hundratusen till och fått ett marginellt bättre hus, eller väntat och fått en lite bättre trädgård, eller lagt ytterligare timmar på Hemnet för ett hus som hade kunnat upplevas finare utifrån sett. Det vill säga något lite mer perfekt. Men jag är övertygad om att det inte hade gjort oss lyckligare än vi är idag.
Ett perfekt hus i optimalt läge kommer i slutändan inte vara det som avgör huruvida vi trivs och är lyckliga. Det är allt det där andra runt omkring som är avgörande; området i stort, bra grannar, smidig vardag, fina vänner, att barnen mår bra och trivs. Liksom att vi själva väljer att fokusera på allt det som faktiskt är bra.
Parallellt med att vi kikade på hus gick vi även på visningar för större lägenheter i olika områden i Solna där vi då bodde. Jag är otroligt tacksam att vi tillslut vågade ta steget och testa på huslivet i ett villaområde en bit utanför stan.
För nuvarande livsfas och närmsta åren är det här perfekt för just vår familj. Att barnen får ha så många fina kompisar på samma gata är högt prioriterat. Det är nog det jag är mest tacksam över, som när de samlas ett helt gäng och cyklar runt i området och leker ihop över åldrarna.
En avgörande händelse från visningen som både jag och sambon minns än idag, var hur vi klev ut på den soldränkta altanen i söderläge, och hur barnen sprang iväg ner på gräset och ut på den gräsyta som hörntomten har på sidan av huset. Och hur vi då såg barn leka längre ner på gatan. Då kände vi i magen – det här kan bli bra.
Och så slog vi till, på ett good enough-hus i ett mysigt område vi återkommit till flera gånger med en bra magkänsla. Ett område och hus som passade vår livsstil och som var tillräckligt bra såväl invändigt som utvändigt. Som såklart kunde bocka av de fåtal högst prioriterade krav vi hade. Och det blev otroligt bra, bättre än väntat, utan att för den sakens skull vara perfekt.
Altanen i söderläge, bild från visningen för två år sedan.
Saknar vi inte något alls från lägenheten och Solna? Det skulle vara körsbärsträden på innergården där vi bodde, som du ser nedan. Och min frisör, men henne har jag kvar i Solna. :)
Fastnar du också i optimering och perfektion ibland?
Har du något sådant där speciellt minne från visningen av den bostad du/ni bor i? :)