Lagom tills vi nu flyttat till hus och fler kvm så tänkte jag skriva lite om trångboddhet för att peppa er som fortfarande bor lite trängre än medelsvensson, eller er som skulle vilja göra det. ;)
Vi har ju testat på det här med att, i andras ögon, vara trångbodda. Fram tills barnen var drygt 2 år respektive 3,5 år bodde vi i en tvåa på 60 kvm. Men ärligt talat kände vi oss aldrig trångbodda. Vi saknade mest ytterligare ett sovrum då vårt sovrum inte var dimensionera rent syremässigt för fyra sovande personer samt att hela familjen väcktes så fort något av barnen vaknade, vilket blev lite onödigt stökigt med barn som aldrig sover hela nätter.
Men att bo lite trängre har många fördelar. När barnen är små är det skönt att aldrig vara mer än några steg bort när de ropar eller slår sig, att finnas nära såväl dagtid som nattetid. Trångboddhet är också närhet där alla måste ta hänsyn till varandra och hjälpas åt om det ska fungera.
Kan det vara så att trångboddhet snarare är ett mentalt tillstånd än ett fysiskt? Normen kring trångboddhet har med tiden blivit alltmer snäv, eller trång kanske man kan säga: 1947 ansågs en tvåbarnsfamilj bo trångt i mindre än två rum. 1965 var de tvungna att ha minst tre rum. I slutet av 1970-talet åtminstone fyra rum för att inte anses vara trångbodda.
Många, så även vi själva, har tänkt att tonåringar behöver väl ändå få ett eget privat rum att stänga in sig i. Men frågan är till vilket pris? Idag när ytterligare ett rum kan kosta flera hundratusen kan det leda till att föräldrarna får kämpa för att få ihop den nya bostadskalkylen och spendera allt mindre tid hemma i den nya, dyrare bostaden.
Om trångboddheten är ett stort problem ska man såklart försöka göra något åt saken. Men börja med att prylbanta, gå igenom alla grejer och gör er av med överflödiga saker först. Med färre saker att förvara behövs färre förvaringsmöbler. Kanske märker ni i processen att hemmet inte känns lika trångt längre. Eller att befintliga ytor kan omdisponeras.
Vad tycker du om det här med trångboddhet, är det ett problem och måste det lösas med just större bostad?
Det är nog väldigt olika hur alla är. Men troligen påverkar närheten även hur man blir.
Vi har bott i en trea med våra två barn ( och på tok för många grejer) hela deras uppväxt ( idag är de 18 och snart 16). De delar rum än och de har egentligen aldrig klagat på det. Bra hörlurar hjälper när man bor trångt med tonåringar. Och ena sonen har en fåtölj i vardagsrummet som han typ bor i. Vi vistas förvånade ofta i 4 olika rum… Jag har mest saknat en extra toa, men alla har lärt sig fråga om nån ska på toa innan man tar ett bad…?
Själv är jag uppväxt i villa och hade aldrig kunnat ska rum med brorsan… fast iofs, vi överlevde många somrar i båt.
Tittar på 4or hela tiden, men det blir nästan dubbel hyra…. och snart känns det försent…?
Jag tänker att det är viktigare med antal rum (helst med dörrar för avskildhet) än antal kvadratmeter. Gillar inte öppen planlösning mellan kök och vardagsrum, då får man ju inte två separata umgängesytor.
Man är ju i alla fall rent fysiskt trångbodd om man automatiskt blir sjuk när någon annan i hushållet blir det. När jag växte upp hade jag mitt rum i ena änden av huset (enplansvilla) och hade egen toa och dusch. Alla andra (2 vuxna+ 2 syskon) hade sina sovrum i den andra änden bredvid varandra och delade badrum. De smittade alltid varandra medan jag höll mig frisk. Svårt att säga säkert vad det berodde på och om det fanns ett samband där hur nära vi sov och hur många vi delade bakterier med på toan.
Det som jag tycker är mest synd är om folk inte vågar bo trängre om de vill, bara för att de tror att man ska bo så stort som man har råd med eller känner press att ge barnen varsitt rum. Överhuvudtaget är det helt galet att så många människor går omkring och inte vågar ta makten över sina egna val av rädsla för vad andra ska tycka. När det kommer till stora val som bostad och liknande är det riktigt illa om man inte känner sig stark nog att våga välja det man tror är bäst för ens familj, även om det går stick i stäv med den för tillfället rådande tidsandan. Bara döda fiskar flyter med strömmen!
En tidigare kollega till mig bodde i en trea hela deras tvillingars uppväxt. När barnen var små delade de rum. När de blev tonåringar flyttade föräldrarna ut dubbelsängen i vardagsrummet och lät barnen ja varsitt rum mellan ca 12-20. När barnen flyttade ut tog de tillbaka sitt sovrum. Kreativt tycker jag. Min och mannens första lägenhet var 24 kvadrat. Nu i radhus sen i december. Våra två barn (5,5 och 7 år) delar än så länge rum!
Vi bor fyra personer i en etagetrea på 87 kvm, med många möjligheter (tänker jag). Har barn i åldern 6 och 10 mån. Åldersskillnaden gör att jag ändå nojjar kring hur vi ska kunna bo kvar så många år till. Kommer barnen kunna dela rum? Gillar än så länge att vi alltid är nära varandra men med tiden kommer nog större behov av att kunna dra sig undan. Vi samsover just nu i stor säng och har soffa, bebisleksaker och matbord i vardagsrummet. 6-åringen har eget rum men det används inte så mycket…hon leker ofta i vardagsrummet eller sitter och ritar vid skrivbordet vi ställde in i köket när matplatsen förlades till vardagsrummet. Det är väldigt mysigt att ha henne pysslande där när man lagar mat :) Vill gärna våga tro att vi orkar bo trångt även framöver men velar hela tiden och håller utkik på hemnet efter större… Får för mig att det krävs mer städning i ett litet hem för att det inte ska kännas kaotiskt, men det kan också bero på att vi har för mycket saker… :)
Jag bor själv på 45 kvadratmeter och tycker det känns trångt. Det är inte så mycket ytan i sig utan jag saknar att ha ett separat sovrum, hatar verkligen att bara ha ”ett” rum som fungerar både som sovrum, kontor och vardagsrum. Att jag inte heller har någon balkong får mig att känna mig väldigt instängd och trångbodd.
Drömmen för mig vore en mindre trea. Får jag göra som jag vill skulle jag vilja ha balkong såklart. Kök/vardagsrum i öppen luftig planlösning, ett lagom badrum med plats för både badkar och tvättmaskin (mitt nuvarande skulle ett badkar inte ens få plats i om det så stod diagonalt!) och sedan två mindre rum (med fönster) som skulle fungera som kontor och sovrum.
Det känns som att minimalism ofta kopplas ihop med såkallad ”compact living” och jag tycker det är lite snedvridet. Bor man så trångt är man ju egentligen minimalist per automatik inte för att det är något man valt utan för att man helt enkelt inte har fysisk plats att vara något annat.
Jag vill inte ha mycket prylar runt om mig och känner att varje sak jag äger ska ha ett syfte och vara något jag faktiskt ”bryr mig om” i brist på bättre ordval. Däremot tycker jag om att ha luftiga rum då det känns lite friare på något sätt.
Vi bor 5 i en trea på 62kvm. Optimalt? Nej. Fungerar det? Ja absolut. Öppen planlösning fixade vi enkelt med en stor kallax hylla mellan kök och vardagsrum. Äldsta sonen fick loftsäng och ena systern har sitt där under. Och den yngsta sover hos ännu men vi skulle kunna ha en säng till i barnens rum. Vi kommer behöva större då vi mest vill ha ett kontor för att kunna jobba hemifrån men jag gruvar mig redan inför städningen som krävs med fler rum. Orkar knappt med vår lilla trea hahaha. Jag är oerhört tacksam över att få ha den här erfarenheten att bo mindre i alla fall och de gjorde också att minimalism kom naturligt för oss. Finns inte många nackdelar med att bo trångt tycker jag, snarare bara fördelar.
Vi bodde i en etta på 37 kvadrat tills vårt barn var ett år. Jag hade mycket ångest över det innan hon föddes, framförallt på grund av andras förväntningar och föreställningar. Det fungerade så bra, i början rör man sig ju ändå mest bara mellan soffa, säng och skötbord. Allt fanns nära och en bebis behöver ju knappast ett eget rum! På grund och livet bytte vi stad och enda lägenheten ledig var en 5 rummare på 130 kvadrat. Vi har väldigt luftigt möblerat om man säger så. Nu börjar det bli dags att flytta till hemstaden igen och där är boendemöjligheterna helt annorlunda. Min man tycker att vi ska flytta tillbaka till ettan men där går faktiskt min gräns eftersom vi snart får barn nummer två. Men efter att ha bott både trångt och rymligt vet jag att det intr alls är några problem med det förstnämnda, då sparar jag hellre in på boendekostnad för mer ledig tid tillsammans. Så nu siktar vi på en liten trea för en familj på fyra :)
Tack för en inspirerande blogg!
Tips till er om barnsängar.
Sätt ben på era två 80 sängar/madrasser till barnen. Då har ni sängar till gäster- ett fåtal nätter kan man sova ihop med barnen i dubbelsängen. Äldre släktingar sover bäst i riktig säng och inte turistsäng. Ni behöver inte ha någon extrasäng i ett förråd.
Tittade på er planskiss över huset och det ser lätt ut att sätta upp en vägg och få ett rum till uppe och då ta bort klädkammaren för att få lite luftigare känsla.
Läste att trenden med öppen planlösning är över, nu vill människor ha separat kök och vardagsrum igen. Vi har i huset vi ska bygga valt att ha just vägg mellan vardagsrum och kök för möjligheten att dela upp sig och få egna vrår. Känns välbehövligt i dagens samhälle…
Vi kommer under första 1-1.5 åren att bo endast på nedre plan då övre är oinredd. Nere finns tre sovrum så vi vuxna delar med yngsta och de två andra får varsitt mindre. En toalett är vår enda oro under denna tid. Sedan finns en groventre med tvättrum. Ingen klädkammare , vind, källare så det gäller att hålla nere med antalet prylar.
Garage med förråd kommer vi ha.
Vi hade egentligen tänkt bygga enplanshus på 122kvm för 5 pers men det blev dyrare med plattan. Vi tycker inte att yran spelar så stor roll när man har tomt o lätt att ta sig ut o skog och sjö runt knuten. Hade det varit lägenhet hade jag tyckt att det var trångbott pga känsla av instängdhet.
Mitt tips är att förvara extra tandborstar och tandkräm i tvättstugan/groventrén eller köket, så löser man nog några badrumskriser.
Från det att man flyttar hemifrån tillåter ofta ekonomin bättre ett mindre boende. I samband med att man blir äldre, med mer arbetslivserfarenhet och ofta högre lön, kanske blir sammanboende och skaffar barn förändras behoven men också möjligheterna till ett större boende. I Sverige är det vanligt att vi spenderar mycket tid i hemmen och hemmet blir en viktigare plats med möjlighet till återhämtning. Att då inte ha råd eller möjlighet att bo större torde då bli ett trångboddhetsproblem.
Samtidigt; När jag växte upp hade jag en vän som bodde med sina föräldrar och ett syskon i en tvårumslägenhet och de bodde så till han flyttade hemifrån i 19: årsåldern. Hemmet var alltid rent och rymligt och vad jag kommer ihåg så pratade min vän aldrig om att det var trångt eller att han hade brist på utrymme. Han hade en säng vid köksbordet och hans yngre bror hade en säng bakom soffan i vardagsrummet. Kanske är detta ett exempel på att trångboddhet mer är ett mentalt tillstånd?
Familjen Minimalisterna löste ju problemet med större bostad.
Det jag tycker spelar roll är HUR man använder alla kvm, inte att ha så LITET som möjligt.
Man ska för sjutton kunna andas i hemmet också! ?
Hej.
När sonen var liten fram till precis innan barn nummer 2 föddes bodde vi på 20 kvadrat. Vagn, skötbord som var vägghängt, vår säng som var på 1.20 m, sonens säng, tvbord, hundsäng, barbord, en byrå, kyl/frys, ugn med platta på en såndär man ställer på ett litet bord, kokvrå. Hallen bestod av 2 garderober så där fick kläder och lite annat plats. Lättstädat :) vi hade allt vi behövde och kunde ligga kvar i sängen på morgonen med full uppsikt på sonen :) hade även 3 hundar men de bodde inte där så ofta.
Saknar den lägenheten ibland. Nu bor vi på 2 rum och kök med 3 barn. Ska issolera och inreda övervåningen strax så barnen får eget rum. Men just nu sover vi alla i samma rum i egna sängar och de sover jättegott och bra. Har rensat bort mycket men mycket kvar att göra oss av med men i framtiden vill jag bara ha saker vi tycker om och använder :)
Tack för en bra blogg :)
Ni har lärt mig massor!
Mvh Sara
Hej! När barnen flyttar hemifrån ska vi flytta till mindre bostad.Det känns som ett naturligt steg, har blivit minimalist nyligen.I Sverige är många vana vid att bo stort, en anledning är personen eller familjen har ekonomiska möjligheter.
Vi bodde två vuxna och tre barn i en trea på 77 kvm i nästan fyra år. Den började kännas extrem trång när barnen hade kompisar på besök och det var hög ljudnivå efter en lång arbetsdag. Strax innan vårt fjärde barn föddes flyttade vi till ett hus med 7 rum och kök i två plan på 160 kvm. Alla barnen utom bebisen har eget rum och det finns ett allrum uppe som också är lekytor. Helt underbart! Nere finns ett sovrum som är gästrum kombinerat med mannens datarum. Slipper se en stor stationär dator i vardagsrummet!