Det känns som alla så snabbt som möjligt vill komma tillbaka till en normal vardag och till så som livet såg ut innan corona. Men vad är det egentligen vi har så bråttom tillbaka till?
Jag tror alla håller med om att det kommer finnas ett ”före” och ett ”efter” corona. Hur vill vi att detta ”efter” ska se ut. Vad av det gamla vill vi ha tillbaka, vad vill vi välja bort och vad av allt vi lärt oss under den här processen vill vi ta med oss och kanske till och med låta ta större plats i den tid som väntar efter corona?
Jag såg en tänkvärd och halvrolig text på sociala medier för några veckor sedan:
Kinda feeling like the earth just sent us all to our rooms to think about what we’ve done.
Kanske är det någon där uppe som inte riktigt tycker att vi har tänkt klart tankarna kring hur vi vill att världen och livet ska se ut, och därför inte släpper ut oss ur rummet till vårt ”efter”.
När jag och sambon åker bil och en bilförare kör snabbt och som en galning, brukar vi skämtsamt säga, vad har hen så bråttom till? Att komma hem snabbast möjligt bara för att sedan lägga sig i soffan stirrandes på mobilen?
Vad är det vi har så bråttom att komma tillbaka till? Kanske är det inte förrän vi landat i och tänkt klart hur vi vill forma och skapa vårt ”efter” corona, som sjukdomen släpper sitt grepp om samhället, och tar oss dit.
Och jag förstår att alla inom vård och omsorg, de som blivit av med sitt jobb och sin trygghet, liksom de som drabbats av den värsta sortens corona, bara vill tillbaka till det som tidigare var ens ”normala” vardag. Men alla vi andra, vi kan passa på att ta oss en funderare kring vad av det normala som är värt att faktiskt ha bråttom tillbaka till. Hur vi vill att världen, samhället och livet ska se ut efter corona?
Vad tror du? :) Och hur vill du forma ditt efter corona?
Tack för att du formulerar det jag själv har tänkt
Jag längtar efter att få träffa min mamma igen, hon mår så dåligt av isoleringen och bor en bra bit bort. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om att anhöriga blir sjuka.
Jag tror inte det här kommer leda till så mycket lägre konsumtion eller resor utan jag tror det blir ett uppdämt behov när det väl är över. Det blir en tillfällig paus. Sen beroende på vädret tror jag Sverigesemester kommer få ett riktigt uppsving i år eftersom man inte har något val. Blir det fint väder kommer även nästa år blomstra. Om det däremot blir kallt och regnigt kommer nog resandet utomlands gå upp kraftigt.
Jag är också rädd att det finns ett uppdämt behov av att flyga utomlands. Kanske nu i sommar kommer man ”tvingas” semestra hemma. Men när alla restriktioner tror jag också det blir ett uppsving i flygresor, kanske tom värre än innan för att det finns ett uppdämt behov. Vilket känns jättetrist. Jag tror inte att covid förändrar de flestas syn vad gäller klimattänk.
Jag vill att saker ska bli normala igen så barnen kan umgås med sina mor och farföräldrar igen. Jag vill att vi ska slippa oroa oss över min sambos pappa då han kommer dö om han blir smittad. Vi tar det redan lugnt, vi reser aldrig, osv så på det sättet förändras inget. Tänker att det är så himla priviligierat att tänka så här kring det som dödar folk och slår deras ekonomi i spillror.
Jag tänker att jag vill att det ska vara som vanligt för att mitt barn gråter efter farmor, farfar, moster, faster och förstår inte varför vi inte kan ses. Hon förstår inte varför hennes favoritfröken på föris är hemma för 6:e veckan (riskgrupp som varit sjuk). Jag vill att det ska vara normalt för jag längtar efter mina kollegor, mitt jobb där jag gör positiv skillnad för barn varje dag. Jag vill att det ska vara normalt för det som ger mig återhämtning, glädje och mycket andra positiva saker är min familj, vänner och släkt och jag längtar så det gör ont i mig. Vi bor själva i Stockholm.
Att läsa gjorde mig riktigt illa berörd. 20 000 människor har mist livet i Italien, hade gärna bytt mitt hemarbete mot att de fick leva.
Att få en grön omställning efter detta är nog att vara naiv, länder kommer att ta i med näbbar och klor för att få ekonomin på fötter igen, oavsett pris.
Jag längtar efter att få träffa min mamma, systrar, övrig släkt och vänner. Jag längtar efter att få krama vänner jag möter. Jag längtar efter den positiva energin jag möter på gymet. Jag längtar definitivt efter andra samtalsämnen än covid 19. Jag längtar tills mina barn kan återgå till skolan och slippa sitta på sina rum och studera. Jag längtar tills vardagen blir så där bra som den var innan denna pandemi.
Jag lever mitt liv ungefär som vanligt. Det enda jag saknar är att kunna träffa några nära släktingar som tyvärr är både gamla och i riskgrupp. Vi hörs varje dag på telefon, men det är såklart inte samma sak. Jag önskar att jag skulle få fortsätta jobba hemifrån mer även efter att restriktionerna släpps, men jag misstänker att min chef kommer ogilla det. Jag tycker det är tråkigt att vi som är introvert endast får vara norm när det pågår en pandemi…
Jag saknar mina arbetskamrater och mitt jobb något gruvligt, att jobba hemma är inte min grej. Jag vill också att vi ska kunna besöka barnens farmor i sommar, hon är frisk men 80 år gammal så vi vill förstås inte riskera något. Mina barn har bara en person i den generationen i livet så de besök vi kan göra hos henne är viktiga för dem och för henne. Jag vill också gärna kunna röra mig i samhället utan att fundera på om jag är för nära andra människor eller inte, det känns klaustrofobiskt. Men visst har det lite lugnare tempot i världen varit skönt, det sticker jag inte under stolen. Mitt jobb däremot är inte speciellt lugnt nu, det är lika hektiskt som vanligt men mer ensamt och mer långtråkigt pga hemarbete så jag har inte fått någon extra familjetid pga permittering som andra tex.
Jag har inte bråttom tillbaka till något mer än det sociala och rörelsefriheten. Den senare stör mig inte så mycket eftersom vi bygger vårt liv kring huset på landet, men att inte kunna umgås med vänner, släkt och grannar är tråkigt. Men faktum är att mitt arbetsliv aldrig har varit trevligare än det är nu: jag jobbar hemifrån, får förlägga min arbetstid i princip som jag vill, slipper pendla, och får jobba mer ostört. Rutinen att sova lite längre, jobba några timmar, gå ut i trädgården i några timmar och sen jobba några timmar till passar mig perfekt. Det är ju såhär jag skulle vilja att livet var i normala fall också.
Situationen som den är bevisar att den livsstil jag eftersträvar faktiskt *är* det som jag skulle må bäst av. Kunna vara hemma med hunden (och senare barnen), vara utomhus när det är som ljusast, hinna och orka genomföra stora projekt hemma trots att vi båda jobbar lika många timmar som innan, osv. Att ta bort vardagspusslet/-stressen/-logistiken frigör energi till annat, och att jag har haft siktet inställt på ekonomiskt oberoende under flera år gör att ekonomin är säker även om någon av oss (eller båda) skulle bli av med jobbet, helt enligt planerna.
Jag har mer energi och livslust, sover bättre, är lugnare, och har (till skillnad från resten av världen..?) mindre ångest än jag har haft på flera år. Nu kan jag andas och ta in hur långt jag har kommit i min återhämtning efter väggen, och konstatera att mina mål inte bara är nödvändiga utan också helt realistiska. Mina kollegor delar memes med texter som ”When you find out your normal lifestyle is called quarantine” och liknande… och som fri2032 skrev, ”Jag tycker det är tråkigt att vi som är introvert endast får vara norm när det pågår en pandemi…”.
Allt det här är såklart rent själviska och personliga reflektioner i en annars fruktansvärd situation, men det var ju det frågan handlade om. Nog kan det vara nyttigt att reflektera över hur bra/dåligt man har det oavsett utgångsläge :)
Vad glad jag blir av din kommentar. Och hoppfull. Nu jobbar jag som lärare i grundskolan så arbete hemifrån är varken aktuellt eller realistiskt i framtiden, men min dröm är egentligen också att kunna leva sådär; varva jobb och hemmafix utefter var man befinner sig just nu. Så var det när jag studerade och det passade mig alldeles utmärkt. Jag älskar egentligen att jobba, planera för jobb och få en massa saker gjorda, men när hjulet rullar på på ett annat sätt än man önskar och någon annan än en själv styr vardagen, så känns det som att jag avskyr att jobba. Och så ska det ju inte vara.
Corona har egentligen bara bekräftat det här för mig. Bekräftat att jag skulle vilja förlägga min arbetstid på ett annat sätt, bekräftat att jag inte skulle bli det minsta uttråkad av att vara hemma mer, och bekräftat att jag nog kommer ha det himla roligt när jag blir pensionär om 40 år. ;)
Blev också väldigt glad av din kommentar! Ett efter-Corona hoppas jag kommer göra att folk tänker till kring konsumtion och allt de/vi ”villhöver”. Kanske kan dessa påtvingade restriktioner ändå ändra folks rörelsemönster i grunden? Men jag tror också att det kanske är mest intressant om man hade tankarna på mindre konsumtion och minimalism innan, att man får ett litet ”andningshål” nu (dock i omständigheter kantad av sorg vilket är oerhört tragiskt)
Men jag önskar att det kunde handla om mer än antingen/eller, kan det handla om både/och? Jag vill kunna vara tacksam för det andningshål och de stora frågorna jag kan ställa mig själv om min vardag nu, samtidigt som jag har all sympati och medkänsla för att vården går på knäna, människor dör i en plågsam sjukdom och ekonomin går åt helvete. Båda scenariorna existerar liksom samtidigt, det känns som ytterligare en stressfaktor att man ska behöva välja och att alla frågor som handlar om de nya samhällsmönster som eventuellt sker efter Corona bara kan ställas av de/oss privilegierade och sen blir nerskjutna” av de som ropar ”Priviligerad!!”. Självklart ska man inte slänga ur sig oreflekterade kommentarer men man måste kunna drömma eller önska om något mer än att undvika sjukdom och död. Det behöver inte vara på bekostnad av något annat menar jag. Jag BER för att sjuksköterskornas arbete uppvärderas, att mer pengar och möjligheter finns till utbildning, fortbildning, löneökningar, karriärmöjligheter för dem. Om jag får hoppas att något bra kommer ur denna kris så hoppas jag det är det.
Det är otroligt många som påverkas mycket negativt av denna pandemi så att påstå att de som gärna vill slippa detta har bråttom känns som ett onyanserat och priviligerat argumenterande. Och att se detta (även om det är på skoj) som någon slags reprimand för att vi tagit illa hand om jorden tror jag inte är så hjälpsamt för de hårt drabbade i dessa tider..
Tack för ett bra inlägg! Jag brukar alltid läsa men aldrig kommentera men nu är det dags.
Situationen som är nu har fått min familj att reflektera om vårt ”efter” & under tiden och inte ta för givet att vi kan vecko/helg pendla mellan vårt hus på landet och lägenheten i stan.
Vi hade tänkt flytta först om något år men nu har vi fått förskoleplats och vi flyttar i sommar. Det kommer frigöra tid, energi och pengar. Då vi alla älskar och vill vara vår lediga tid i huset.
Har fått som alla andra ställa in släkt-träffar, tråkigt men det har även gjort att jag kunnat spara lite mer energi till jobb och nära familj … Jag arbetar i en kommun och senaste månaden är pandemi plan och kris möten en väldigt stor del av arbetsdagen.
Jag tror att humor hopp och reflektion (på sitt rum) är ett måste för att orka igenom detta…. 💕
Hoppas på att få möjlighet att träffa släkten mer, särskilt under sommaren. Annars är de på ständiga resor utomlands så fort de får en ledig stund. Mina förhoppningar om vad som kommer att hända post corona är i första hand kopplat till andras förändring. Själv har jag levt nära nog karantänliv sedan många år tillbaka. Om andra blir mer tillgängliga, mer eftertänksamma och spontana (istället för att detaljplanera dagarna veckor i förväg), kommer det nog att påverka mitt eget sociala liv i positiv riktning, eftersom jag då lättare får en del i andras liv.
Tack för ett tänkvärt inlägg där mina liknande men vaga tankar formuleras tydligare! Jag tror att vi alla skulle må bra av att reflektera kring livet, såväl före som efter Covid19.
Samtidigt har jag full förståelse för de i kommentarfältet som tycker att den tanken trivialiserar deras situationer i den förödelse pandemin orsakar.
Det ena utesluter dock inte det andra; en kan lida med de som drabbas hårdare än andra o c h filosofera kring vad vi lär oss och hur vi skulle kunna använda lärdomarna för att skapa bättre livsstilar och en mer välmående jord.
Jag vill att mina barn ska kunna träffa sina kompisar, gå i skolan, få gå på gymnastik/tennis/simning. Jag vill att min son inte ska gråta för att han saknar sina kompisar. Jag vill kunna gå ut och springa med en kompis. Jag vill inte behöva köa utanför mataffären för att komma in. Jag vill kunna köpa plantor till min trädgård. Jag vill kunna köpa mjöl för att baka. Jag vill kunna ta en fika på ett kafé. Jag vill vara på jobbet utan att ha munskydd hela tiden. Jag vill kunna veta när nästa gång jag kan träffa min pappa är. Så nej, jag tycker inte att det är mycket jag vill ha kvar.