…hör jag mig själv svara på frågan ”hur är läget?” nu när avslutningar, jobb och aktiviteter hopar sig. Detta år tycker jag det varit extra mycket sista månaden innan semestern. Aktiviteter ska avslutas, jobbprojekt knytas ihop, semestrar bokas, avslutningar hinnas med och presenter fixas.
För det mesta, brukar mitt svar på frågan, hur är det med dig eller hur har du det? Inte längre besvaras med den klassiska frasen ”det är mycket nu”. Men jag har varit där tidigare, och blev påmind om det nu när vi tillfälligt hamnade där igen under några veckor.
Under många år hade jag ett till bredden fullt vattenglas. En kalender med framför allt mycket jobb och andra åtaganden men också träning och en del socialt. Det var i princip alltid mycket och fullt upp. Med väldigt lite utrymme för spontanitet, återhämtning, flexibilitet eller förändring.
Med ett ständigt välfyllt eller till och med överfyllt glas, får det stor påverkan så fort något inte går enligt plan. När det blir förändringar, barn som krånglar, något drar ut på tiden, någon annan är sen osv. Även om det kan finnas visst fysiskt utrymme för detta i kalendern, så kanske det inte finns mentalt utrymme att hinna parera.
Ett glas (eller liv) fyllt till toppen måste röras med precision.
Men när du skalat av och skapat utrymme i ditt liv, finns tid till återhämtning, att vara flexibel, lägga till vid plötsliga toppar och kunna ta förändringar med större ro. För det som händer påverkar inte omedelbart hela din övriga agenda. Med ett delvis fyllt glas kan du fylla på vid tillfälliga behov och enklare hantera när det plötsligt blir mycket samtidigt.
Hur vill du leva ditt liv, med ett proppfullt glas eller ett glas med utrymme kvar? :) Och vad kan du i så fall behöva förändra, välja bort eller göra annorlunda inför hösten för att det ska bli så? :)
Många flyttar från en storstad för att slippa stressen, det höga tempot och all trängsel. Faktum är att fler flyttade från Stockholm än till, under såväl år 2018 som 2019. Man vill hitta lugnet. Ofta i kombination med att komma närmare naturen. Vilket inte är så konstigt för naturen har en lugnande effekt på kroppen visar forskning, så där är intuitionen korrekt.
Men detta fenomen, att flytta från storstan för att hitta lugnet, har fått mig att fundera över vad det egentligen är som skapar lugn. Måste man bort från storstan och i så fall hur långt bort? Eller sitter det mer i huvudet?
Projicerar vi stressen på vår omgivning så att vi tillslut själva tror på det. Att alla människor runt omkring oss är stressade, att kollegor karriärhetsar eller att man själv alltid är sen till hämtningen, det är storstadsstressens och pendlingens fel. Eller är det egentligen vi själva som har fått smuts på linsen? Som bara ser och hör just det där och låter oss själva bli ett stressat offer för omständigheterna?
Några av de främsta orsakerna till stress enligt forskning:
Tempo. Ett uppjagat tempo i samhället, deadlines, för hög arbetsbelastning och karriärhets.
Tidsbrist. Att inte hinner det jag förväntats hinna, i jobbet och privat.
Nyheter. De skapar rädsla och oro för sådant man inte vill ha i sitt liv.
Jämförelse. Att snegla på andra, statusjakt och att aldrig vara nöjd, vilket eldas på genom sociala medier där man lätt kan se allt man själv inte har.
Dessa saker är inget som automatiskt försvinner för att man flyttar till en annan plats eller mindre stad. Visst kan tempot och karriärhetsen upplevas som värst i storstäderna, men det handlar också om känslor och hur man väljer att påverkas av andras ord och beteenden. Tidsbristen kan likväl handla om en oförstående arbetsgivare eller chef, men även om ens egna förväntningar på vad man ska hinna uträtta under en vecka både på jobbet och privat.
De sista två punkterna (nyheter och jämförelse) är mest oberoende av bostadsort. Även om såklart statusjakten är hetsigare i vissa områden, men alla bostadsorter, små som stora, har sina ”finare” områden. Och om man bryr sig om statusmarkörer eller inte, handlar snarare om personlighet.
Jag tror att vi har en övertro på externa verktyg för att hitta ett lugn, som vi alla kan hitta inom oss. Att det handlar om interna verktyg snarare än externa/yttre, men att de externa är så mycket enklare och mer konventionella att ta till. Att ha naturen nära och ett vilsamt hem att landa i är viktiga parametrar, men det kan man få på många ställen även i eller strax utanför en storstad. Utöver det kanske det mer handlar om att jobba med sig själv, sitt mindset, hur man upplever sin verklighet och förhåller sig till sitt jobb och personer runt omkring sig?
Att lämna storstan för att flytta närmre släktingar tror jag däremot kan minska stressen, särskilt om man själv har barn och har släktingar som kan rycka in i vardagen. Jag tror alla som bor i en storstad men som inte är uppväxta där, någon gång funderar över att flytta tillbaka. Det är helt naturligt och forskning visar också att vi förknippar den miljö vi växte upp med som trygg och ”hemma”. Det förklarar också varför många söker sig till områden med liknande karaktär som där man växte upp.
Även jag som är uppväxt i Dalarna har tänkt tanken att flytta hemåt, men den tanken var ganska kortvarig. Uppsidan hade varit att just komma närmre släktingar, men samtidigt hade jag inte velat bo i den stad där jag är uppväxt, och då kom släkten inte så nära ändå. Och livet kommer ju rutas in även på en ny plats; lämningar, jobb, hämtningar, vänner och aktiviteter avlöser varandra. Det som kallas vardag och livet. :)
Men det där om att flytta till område med liknande karaktär som där man själv växte upp, i mitt fall villaområde med bullerbygata nära naturen. Det stämmer ganska bra med vad jag var ute efter när vi letade hus. Titta på bilden ovan från min gata under uppväxten, och sen på den nedan. Visst finns det vissa likheter? :)
Vad tror du, måste man flytta ut på landet eller till en småstad för att hitta ett lugn, eller kan man hitta det där lugnet inom sig själv?
