Ekonomiskt fri. Sug på orden. Vem vill inte vara ekonomisk fri? Det kan nog de flesta hålla med om att de vill. Men trots att det skulle vara möjligt för väldigt många svenskar, så är det få som tycks göra förändringar som skulle kunna leda dem dit. Kanske beror det på bristen på svenska böcker och därmed vägledning i ämnet?
Men nu finns boken ”Ut ur ekorrhjulet – Så blir du också ekonomiskt fri”! Boken är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg. Författarna som kanske mer är kända som ”Farbror Fri” (fd Frivid42) och instagramkontot Enkelboning (och numera deras gemensamma blogg med samma namn).
Ska man väldigt kort sammanfatta boken så handlar den helt enkelt om FIRE som är en amerikansk förkortning för Financial Independence Retired Early. På svenska ekonomiskt fri, och helt enkelt om hur du kan äga mer av din tid för att i större utsträckning själv välja hur och vad du spenderar den på.
Det är ingen investeringsbok, utan mer en bok om hur du kan tänka och göra för att nå större ekonomisk frihet i livet, hur du kan effektivisera och få ner kostnader. Både i stort och smått. Alla som har ett intresse av att frigöra mer tid och pengar, kan hitta något av värde i boken. Den innehåller konkreta tips som de flesta kan känna igen sig i och applicera.
Det finns ett citat som Farbror Fri tagit upp även tidigare i intervjuer och bloggar etc, som finns med i boken och som jag upplever är väldigt talande för vår tid. Liksom exempel på hur icke effektiv hantering av pengar kan se ut, och tvärtom mot hur Oskar och Maribel valt att leva:
”Vi köper oss sommarställe, fjällstuga och båt. Sen när semestern kommer flyger vi utomlands för att komma bort lite”.
För visst är det många som lever lite åt det hållet utan att ens ifrågasätta det. När flocken rör sig åt samma håll så ifrågasätter vi inte utan lever på i tron att det är ett normalt beteende. Och ju mer vi jobbar för att ha råd med livsstilen vi skapat oss, desto mindre tid och energi har vi till att öppna upp, börja agera annorlunda och ta in en annan verklighet. Enklast är att springa vidare i ekorrhjulet, för det gör ju alla andra så det verkar vara rätt väg.
Om det är något jag saknar i en i övrigt bra bok, så är det dels en tydligare röd tråd, men också mer om vilka motgångar de har stött på och hur har de hanterat dem? Hur har omgivningen reagerat på omställningen och vissa kanske kontroversiella val de gjort? Inte minst för att den som blir nyfiken på att göra en liknande resa och livsomställning ska få en kanske mer realistisk bild av vad som finns att vänta och hur man kan hantera det.
Vi träffade Oskar och Maribel för drygt 1,5 år sedan hemma hos dem i Leksand. Vi promenerade ner till Siljan och fikade och badade med barnen. Jag minns att de pratade om att det vore roligt att skriva en bok då vi ett par månader tidigare skrivit klart vår egen bok Prylbanta. Och nu har även deras bok alltså blivit verklighet! :) Det är så inspirerande att följa personer som siktar högt och når sina mål. Och det sammanfattar boken ganska väl, att den är inspirerande och att det är intressant att läsa om hur paret målmedvetet gjort både stora och små förändringar i sin resa mot mer frihet och att äga sin tid. Samtidigt som du får tips om hur du själv kan agera och tänka annorlunda och inte göra ”som alla andra”.
Har du läst boken? Hur tänker du kring det här med att skapa dig ekonomisk frihet så att du kan äga din tid i större utsträckning?
Kul att de kommit ut med en bok. Träffade Oskar för ett samtal på en promenad för 2 år sedan, en väldigt kul och intressant timme där vi pratade frihet, tips och trix och massa annat. Jag upplevde honom då som driven inom ämnet och en vilja att komma ut med ett budskap. Tycker han lyckats både via bloggen och nu kul med en bok. Den skall jag läsa snarast.
Tar ni med er något från boken som ni kan och vill göra annorlunda?
/D
Tar kanske inte med oss det just från boken, men även vi har följt Oskar och Maribel i några år samt träffat och pratat med dem, och jag inspirerades då mycket av tanken på att leva mer lokalt. Vilket jag i familjen tagit fasta på genom att börja jobba i kommunen där vi nu bosatt oss och engagera mig i föreningslivet i närområdet. Och jag tycker det är otroligt underskattat att jobba lokalt i närheten av där man bor, inte minst i vissa livsfaser.
Sen tar jag nog med mig att det faktiskt är möjligt att göra en sådan här livsstilsförändring. Oskar och Maribel har inte sålt något företag, inte ärvt en stor summa pengar eller hoppat runt i stockholmsinnerstad och gjort bostadskarriär. Utan sparat sig till detta med (i mina ögon) ganska så normala löner för deras ålder (om än något i överkant och högre än min egna).
Jag tänker som jag gör om de flesta böcker inom den kategorin, att författarna verkar sakna en klassanalys. Jag skulle vilja hävda att det är långit ifrån alla som kan uppnå ekonomisk frihet och både boken och ert blogginlägg osynliggör det faktum. Något som är problematiskt på flera olika plan. Dessutom saknar jag delvis i böckerna kunskap om det kapitalistiska systemet som vi lever och verkar inom.
Jag har två motfrågor till er: Hur kommer det sig att ni, med till synes begränsad kunskap, ser det som er ”rätt” att hävda varför svenskar inte uppnår ekonomisk frihet? Och varför är egentligen frihet inom ekonomi något som ni egentligen vill ha?
Oj vilken konstig kommentar…
de lämnade en resencion på en bok och inte en
uppmaning att omvända alla andra!
Kan ha varit den konstigaste kommentaren jag någonsin läst i nån blogg…
Jag tror att väldigt många fler än man tror kan uppnå ekonomisk frihet! Jag och min man jobbar 75 procent ( lågstatusjobb), lägger undan en lön varje månad utan att egentligen offra något, vi kan resa, renovera, ut och ät och handla vad vi vill egentligen! Så nog går det, allt går med vilja och engagemang.
Denna månad ska vi på spa och åka på en weekend!
Absolut, det finns många som inte kan uppnå ekonomisk frihet och pensionera sig tidigare, men det kanske finns tips som en kan använda sig av ändå för att få mer pengar över? Och när det gäller svensk medelklass tror jag att nästan alla skulle kunna pensionera sig tidigare om de ville.
På vilket sätt tycker du att författarna saknar kunskap om det ekonomiska system vi lever i? Jag tycker att de verkar ha bra kunskap i och med att de lyckas ”lura” systemet och inte köper den konsumtions- och arbetshets som finns i det kapitalistiska systemet. Du kanske tycker att det är för lite, men jag tycker att minimalism och att fokusera på tid istället för pengar är bra steg mot ett mindre kapitalistiskt system.
Det kan hända att de inte tar upp klassanalys i boken, men den kanske snarare vänder sig till medelsvensson som faktiskt skulle kunna uppnå samma sak som de har gjort, om än på olika sätt beroende på vad man tycker frihet är och om man vill ha det nu (deltidsjobb) eller sen (spara pengar nu).
Förstår heller inte den missade kunskapen om det kapitalistiska systemet, det får du gärna utveckla hur du tänker.
Jag skulle inte säga att det är just frihet inom ekonomi vi egentligen strävar efter, utan frihet i tid. Men för många, som Oskar och Maribel, sker det genom deras ekonomiska frihet. Jag jobbar exempelvis helst deltid nu och har mer tid med barnen medan de är små, än att jobba hårt nu och spara pengar för att vara ändå mer fri sen. Men så gillar jag mitt jobb väldigt mycket och skulle känna mig ensam utan kollegor. För någon annan ser drömmarna annorlunda ut.
Som svar till Fru Minimalists kommentar nere. Jag undrar hur du lyckades få ett deltidstjänst när du bytte jobb? Var tjänsten utskriven som deltid eller frågade du kanske om det på intervjun? Man har ju rätt att gå ner i tid om man har småbarn men då arbetar man ju redan på stället och då har arbetsgivaren liksom inget val.
@Natalie: Du verkar frågvis. Jag har en fråga till dig: Har du läst boken? För i så fall hade du vetat att den även ger tips och råd till den som inte har medlen att nå hela vägen fram men som trots detta vill ha lite slack i sin privatekonomi. Du verkar vara en politiskt medveten person så jag antar att du vet att cirka 1% av svenskarna lever i det som klassificeras som ”materiell fattigdom” (https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/levnadsforhallanden/levnadsforhallanden/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulf-silc/pong/statistiknyhet/namnlos/), och det är inte bra. Även om det är lägst nivå i Europa. Som tillsammans med USA har det bättre än världen i stort, men ändå. Om vi går utanför den procenten finns det emellertid för en rätt stor andel av befolkningen att att stuva undan en slant då och då. Det beror på delvis på att vår arbetslöshet är nere på historiska lägstanivåer (https://www.svd.se/arbetslosheten-nere-pa-rekordniva) vilket ger större konsumtionsutrymme (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-konsumerar-svenskar-just-nu). Och att konsumera, det är något vi är duktiga på i Sverige. Sparar? Nej det är så tråkigt så att klockorna stannar, så trist att 1 av 10 helt saknar buffert. Vi vill nog helst göra både och. Konsumera. OCH bli ekonomiskt oberoende.
Om man inte ids ta tag i sina levnadsvanor eller ifrågasätta sin konsumtion kan man emellertid ägna sig åt det Mr Money Mustache (den amerikanska förgrundsgestalten inom FIRE-rörelsen) kallar complainy-pantsying. Läs mer här:http://www.mrmoneymustache.com/2011/10/07/how-to-tell-if-youre-a-complainypants/.
Och Natalie, nu vet jag att du inte frågade mig, men mitt svar på din sista fråga är: ”För att frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring.” Pengar = frihet. Du köper din tid istället för Kinaplast.
Står i kö på boken på bibblan, jag är på plats 4 så det verkar ju finnas ett intresse! ?
Hej Minimalisterna, ni som är ekonomiintresserade även ur ett större perspektiv -hur skulle det slå för skatteintäkterna om alla säg började jobba 75%? Vet inte var vi snittar idag, 85%?
Är det realistiskt att de som är arbetslösa skulle kunna jobba dessa timmar? Finns analyser på detta? Samhällskostnaderna i stort består ju…tror ändå sjukskrivningar som minskar och minskade a-kasseutbetalningar rent krasst är på marginalen? Vore intressant att se ett samhällsekonomiskt perspektiv -worst och best case! (Handlar bara om systemperspektiv som ni förstår:) Och jag vet att det inte är er bok, men ni belyser ju även ofta privata/samhälleliga uppsidor med reducerad sysselsättningsgrad.
Kramkram,
Jenny
På tal om klassanalys här… En stor del av den så kallade ekonomiska friheten består inte minst i frihet från shoppinghunger och sug efter lyx och hög konsumtion. Om man nöjer sig med ett enkelt liv är man närmare friheten med en halv svensk medelinkomst än om man tjänar minst en halv miljon om året och absolut måste ha allt vad denna värld vill locka dig att köpa.
Det är sant att det är lättare att snabbt bli ekonomiskt fri med en hög inkomst. Men det är samtidigt bara den som är beredd att spara och dra in på onödig konsumtion som slutligen kan nå dit. Med höga inkomster kommer ju inte sällan även hög belåning och en livsstil som kräver dessa inkomster vilket kan innebära stark prestationsångest.
Frihet är ett inre tillstånd, inte något man kan se på någons bostad, på prylarna och kläderna eller på skrytet på sociala medier. Den som är avundsjuk på andras egendom är definitivt inte fri. Då är det bättre att fortsätta i ekorrjulet för att kanske också få åtminstone lite av det man så hett suktar efter. Kanske kan man skaffa sig ganska mycket men till ett högt pris. Man kan komma till den punkt där man inser att det inte är mödan värt. Kanske är det en insikt som dyker upp först vid sjukdom.
Att påstå att detta med ekonomisk frihet handlar om klass och mycket pengar missar det väsentliga. Vi människor behöver inte egentligen så mycket pengar för att leva ett gott och fritt liv. I Sverige kan man leva väl även på lägsta inkomstnivå. Och jag vet vad jag talar om.
Mycket bra skrivet Eva!
Det viktigaste med böcker av det här slaget är att de på riktigt ökar medvetenheten om ekorrhjulet. Många påstår sig vara medvetna om det men visar inget intresse av att bryta sig ur det. Ett problem med hela ekonomiskt oberoende-ekvationen är att: ”Om du får den att gå ihop kommer du troligtvis efter en vecka som pensionär bli uttråkad. Då väljer du förmodligen att leta efter ett nytt jobb eller starta ett företag.” – Tim Ferriss
Men det är väl inte önskan om att gå i pension som driver folk. Det är väl önskan om att leva med tryggheten att kunna lämna jobbet imorgon men ändå klara sig. Eller vad tror ni?
Ja, du har en poäng gällande att öka medvetenheten kring det ekorrhjul som många springer i. Eller kanske ändå mer, öka medvetenheten om att det går att leva på ett annat sätt. Det finns flera sätt att skapa sig en vardag och en livsstil.
För mig är det önskan om att styra min tid i större utsträckning som lockar mest, men det är kanske det du är inne på.
Men gör folk verkligen så? Köper sommarhus, fjällstuga OCH båt och sen åker de istället utomlands på semester (dvs ingenting blir använt). Jag känner inte alls igen mig och min bekantskapskrets i den beskrivningen. Är det bara jag som är ett undantag?
Ja, jag känner inte till någon som har dessa ting och inte samtidigt reser utomlands minst två gånger varje år, till Thailand och Spanien. Men så jobbar de häcken av sig för att fixa allt. De är sura på mig som inte jobbar hela tiden, men jag har inget av det där och har inte åkt utomlands på sju år. Det är dock svårt att prata ordentligt med dem, de är så stressade jämt…
Jag tror några chefer på jobbet har det så typ. Men inga ”vanliga människor jag känner”. Själv har jag ett fritidshus. Dit åker vi på vår semester. Fast ibland åker vi en vecka till medeltidsveckan på Gotland med.
Vi flög på en semesterresa med barnen 2008 till Mallis när morfar fyllde 60. Enda utlandsresan de gjort under sin uppväxt….
Det har väl mest berott på pengar, men nu är väl tiden förbi för flygsemestrar så det blir nog inget till fast vi nu nog har råd.
Njaa… många har nog sommarhus eller fjällstuga ;) och kanske båt. Men reser också utomlands då och då (på semestern, hur får man annars ledigt? ;) ) Men det är klart att dessa saker man införskaffat nyttjas då och då, men poängen Oskar vill till, är väl att om man är i sommar-/fjällstugan endast 1-2 veckor per år, för att man egentligen tycker om att göra annat också (resa utomlands, åka runt i Sverige, besöka vänner etc) så kanske stugan skulle kunna hyras de få veckorna. Istället lägger man ner tid, pengar, energi och binder upp kapital, köper inredning mm i en stuga som står tom 355-ish dagar om året (om man inte är duktig och hyr ut när man själv inte är där).
Jag har inte läst boken. Men jag ska kanske läsa den sen.
Jag har märkt att det förväntas att man har varit utomlands, att se ”rätt” ut, man ska ha den senaste grejen t.ex nyaste mobilen för få ”hög status, vara en viktig person”, att vara stresstålig, inte vara i nuet (många lever typ i framtiden) och aldrig berätta att man mår dåligt tills det blir försent (så man t.ex. blir sjukskriven).
Många drar på tiden när det gäller renoveringsprojekt, visa låter sina hem förfalla (pga brist på tid och ork?), en del förbereder sig inför att ”börja leva” och en del stresser ihjäl sig på jobben men fortsätter stressa trots de har blivit utmattade och sjukskrivna flera gånger.
Jag har märkt att minimalism påminner om buddhism. Där handlar det om att inte bli lurad av våran begäran och att begäret kan innebära lidandet. Att vi inte ska uppfylla våra behov med massa onödiga prylar.
Jag är 21 år gammal och får bidrag från försäkringkassan pga jag behöver längre tid bli klar med gymnasietkompentens. Jag åker på sjukresor och har även blivit utmattad flera gånger. De inom vården har sagt att omgivningen har för stora krav på mig. Många kommer jobba i sommaren, men inte jag. Eftersom jag klarar inte av att jobba.
Du har helt rätt i att minimalism och buddhism. Otroligt mycket mer än vad många förstår.
Sebbe, du framträder med så tydlig röst i det du skriver! Tänker att du borde skriva ännu mer, kanske en essäbok. Du kunde förslagsvis skriva en kortare texter på kanske en sida om något som engagerar dig och som du har erfarenhet av. Sedan efter ett flertal sådana korta texter ser du den röda tråden i dem. Sedan redigerar du, fixar och putsar till dem lite och sätter ihop dem till en essäsamling. En sådan ödmjuk och öppen ton som du har i det du skriver är guld värt. Det är den unika rösten i en text som skapar läsvärde.
Jag har läst två böcker nu om att bli fri och en och annan blogg, otroligt inspirerande såklart. Precis som Eva ovan tror jag också på att bli fri på insidan, att kliva av ekorrhjulet kanske inte måste vara en ekonomisk resa, kanske en inre?
Vi 35 års ålder har jag äntligen landat i att jag inte behöver vara som alla andra, den som dömmer mig utifrån hur jag klär mig eller vilken mobil jag har kanske inte ska vara min vän?
Som vilken förälder som helst vill jag ge mina barn allt, men att resa jorden runt och konsumera ihjäl oss är väl inte allt? En utflykt med fika när man är fem år känns bättre. Om vi inte reser så mycket nu kanske det finns möjlighet för våra barn att resa när de blir unga vuxna och vill ut och upptäcka.
O jag tror att samhället består även om vi är många som arbetar mindre, det får nog lov att förändras, men det behöver väl inte vara så dumt?
Surt sa räven Natalie om frihet inom ekonomi, alltså? Det verkar kanske ouppnåeligt för mig också, men för den skull tänker jag inte låtsas som om det är något onyttigt/dåligt!
Men nu kan jag tyvärr avslöja för FruEfficientBadass och alla andra att det är betydligt mer än 1 % som lever i stor fattigdom i Sverige idag -vad gäller just frihet, om än inte i direkt materiell fattigdom. Jag har själv knappast lidit av materiell fattigdom, men däremot länge varit sjukskriven för flera former av allvarlig psykisk ohälsa -vilket faktiskt är den vanligaste orsaken för sjukskrivning i Sverige idag.
Fysiskt och/eller psykiskt allvarligt sjuka människor som blivit av med stöd från försäkringskassan/utförsäkrade och gått över till försörjningsstöd i Sverige cementeras ofta i bidragsberoende och psykisk sjukdom som ofta blir kronisk istället för att återhämta sig och rehabiliteras! Jag visste inte att systemet var så idiotiskt förrän jag fick uppleva det själv, från botten. Socialstyrelsen ställer nämligen som krav att alla -även de allra mest sjuka- ska ”arbetsträna” utan att tillåtas ta någon som helst semester/ledighet från arbetsplatsen! Med andra ord inte som att träna på att ha ett riktigt arbete, utan att vara uppbunden till ofta icke-stimulerande arbetsuppgifter -som helt enkelt blivit över för att få vill göra dem- i mer eller mindre slavlika förhållanden, med betydligt mindre än minimilön för mödan. Det säger sig självt att särskilt svårt sjuka har stort behov av vila/återhämtning och miljöombyte från sådant slags arbete ibland -och att när de förvägras detta med hot om indraget försörjningsstöd mår de inte bättre/rehabiliteras inte, utan mår tvärtom sämre och går in i nya, djupare svackor, med ökad sjukskrivning igen!
I mitt fall var det ännu mer extremt. När jag provade arbetsträning på 25 % var jag nämligen fortfarande sjukskriven på 100 % och gjorde detta helt på eget initiativ, för att jag så gärna ville komma ut och må bättre/rehabiliteras. Så jag tjatade mig till en rekommendation om detta från min läkare. Jag fick INGEN SOM HELST hjälp från socialen med att skaffa en plats för arbetsträning, trots att jag skrev in mig på arbetsmarknadsenheten, gick deras utbildning, skrev på papper och väntade i flera månader! Anledningen var att de hade avtal med så få arbetsplatser. Så jag ordnade en plats själv och övertalade min ena handläggare att skriva nytt avtal med arbetsplatsen. (Deras gamla avtal hade gått ut.)
Men redan efter en veckas ivrig arbetsträning krashade jag totalt utanför arbetsplatsen flera dagar i följd -med allvarligt förvärrad panikångest och allvarligt förvärrade suicidtankar och suicidplaner. Detta gjorde förstås att jag inte klarade av att passa tider och eftersom jag inte kunde veta hur jag skulle må från ena dagen till den andra var det omöjligt att leva upp till socialens strikta regler och krav på att jag skulle göra upp och gå på ett visst schema för flera veckor i taget! Trots att de på arbetsplatsen sa att det var okey om jag kom och gick som deras volontärer gjorde -när det än passade dem- bara jag skrev in mig när jag kom och när jag gick! Min familj och min pojkvän blev förstås extremt oroliga när mitt mående försämrades så snabbt istället för att förbättras -och sa åt mig att jag verkligen behövde en paus/måste ta några dagar ledigt och få ett miljöombyte, helst inom några få veckor! Men trots att de återigen sa att de var flexibla på arbetsplatsen och att det gick hur bra som helst så fick jag länge inget svar alls från mina handläggare på socialen! (I detta läge har man alltså tre olika handläggare att fråga innan man kan ta ledigt!) Sedan ringde en av socialens handläggare -och efter att hon i sin tur pratat med sin chef beslöt hon att skriva ut mig helt från arbetsträning, eftersom hon också blev orolig över att det blev för mycket för mig. En del tilläts -i undantagsfall- att arbetsträna på mindre omfattning än 25% på samma arbetsplats, men detta kunde mina handläggare inte tillåta att jag gjorde, på grund av att det egentligen skulle vara på minst 25%, så jag antar att det var väldigt godtyckligt och berodde på vilka handläggare man råkat få! Sedan ringde min andra handläggare äntligen upp mig -och skällde ut mig för att jag hade ”kastat bort min chans” till arbetsträning och avböjde mitt förslag om att jag kunde prova att arbeta på någon gård -återigen för att det saknades avtal mellan socialen och gårdarna på landsbygden kring staden! Trots att jag fortfarande egentligen var sjukskriven flera månader framöver på 100% krävde hon att jag skulle skaffa ett nytt läkarintyg där det inte stod ikryssat att arbetsträning rekommenderades som lämplig rehabilitering för mig -annars kunde hon inte bevilja fortsatt försörjningsstöd till mig. Hon argumenterade också för att jag egentligen inte skulle lämna kommunen för att resa till mina föräldrar eller resa med min pojkvän om jag skulle få försörjningsstöd, även om hon (motvilligt) erkände att hon inte kunde förbjuda mig att hälsa på dem!
Om min pojkvän (som då bodde i annan kommun) inte skulle kommit till mig den kvällen hade jag vandrat raka vägen till någon bro att hoppa från direkt efter det telefonsamtalet istället för till mitt studentkorridorsrum. (Jag hade också provat att försöka studera på deltid, utan att kunna få CSN på grund av att jag inte klarat att ta tillräckligt antal högskolepoäng.)
Ekonomisk frihet är förmodligen mycket bättre för hälsan -både i förebyggande syfte och rehabiliterande- än vad det idiotiskt ineffektiva, skattefinansierade välfärdssystemet i Sverige är. Men har du väl hamnat i ekonomisk ofrihet/bidragsberoende på grund av sjukdom är det svårt att ta sig ur den, särskilt med tanke på att du i Sverige inte tillåts spara någon del av försörjningsstödet, utan att riskera bli av med det helt! Detta har gett panikångest för mig i slutet av månaden många gånger, då jag på grund av psykisk ohälsa inte orkat eller hunnit konsumera upp ”tillräcklig andel” av försörjningsstödet för att jag ska anses vara i behov av det(!) Alltså har jag inte förbrukat den del som är avsatt för klädinköp, fritid och nöjen. Förmodligen skulle det gynna både individer och samhället i stort betydligt mer om svårt sjuka individer skulle vara hemmafruar/hemmapartners på heltid eller deltid (även om jag inte förespråkar detta eller tror att det var bättre förr) än vad det nuvarande, moderna, skattefinansierade systemet gör. Dock så finns ytterligare en aspekt att ta med i beräkningen. Det är att du -särskilt som kvinna- troligtvis blir hårt dömd av både familj, släkt, vänner och bekanta om du väljer att vara hemma på deltid eller till och med heltid -även om det är på grund av total utbrändhet eller annan sjukdom- om du bli försörjd av din partner! I alla fall med rådande normer kring jämställdhet i Sverige. Men den här rörelsen är väl betydligt större i USA, där det också är betydligt mer accepterat med hemmafruar, vilket förstås banar väg för den där? Det finns ju förstås en del som emigrerar från landet lagom normativ av den anledningen också! Jobbigt dock om man/kvinna redan har mycket psykisk ohälsa att orka bryta upp från allt och emigrera till något annat, betydligt mer accepterande land, även om partnen skulle få jobb där!