För vår del handlar inte minimalism enbart om att minimera onödiga fysiska prylar utan även alla typer av distraktioner, åtaganden och fokus som inte är prioriterade eller konstruktiva.
Men ibland bjuder livet på en distraktion som kan liknas vid en oemotståndlig landmina, vilken man knappt kan låta bli att sätta foten på trots god förståelse kring dess destruktiva effekter.
Det var nämligen precis vad som hände mig den 10:e november då datorspelsutvecklaren Bethseda Softworks släppte Fallout 4. Det är ett spel som jag sett fram emot sedan Fallout 3 släpptes 2008, vilket jag i sin tur sett fram emot sedan Fallout 1 och 2 släpptes 1997 respektive 1998. Fallout-serien har allt jag uppskattar i spelväg som en fantastisk story och dialog, en vacker och dramatisk postapocalyptisk värld med snudd på oändliga utforskningsmöjligheter samt ett genomarbetat och omfattande uppgraderingssystem för min spelkaraktär.
Så vad är problemet, borde jag inte kunna unna mig lite Fallout några timmar i veckan? Vad är egentligen det värsta som kan hända?
Utmaningen är att jag finner spelen så pass underhållande och beroendeframkallande att det i praktiken inte blir ”några timmar” i veckan. Istället riskerar det att bli nästan varenda lediga timme tills dess att jag utforskat varenda litet skrymsle och maximerat min spelkaraktär i samtliga dimensioner. Vilket kan ta veckor, kanske månader, med tanke på hur stort och omfattande spelet är.
Och med en redan idag relativt begränsad mängd egentid som jag mår bäst av att lägga på aktiviteter som umgänge med familj och vänner, fysisk träning, böcker, meditation, yoga, matlagning och inte minst sömn riskerar Fallout att medföra en kostnad (utöver den rent finansiella för spel och spelkonsoll) på min fysiska och mentala hälsa som jag inte är villiga att betala.
Med den insikten lyckades jag navigera runt och förbi ”minan” och idag några dagar senare när den värsta hypen har lagt sig är jag trots allt nöjd med mitt beslut. Även om jag på ett sätt fortfarande avundas de vänner som gett efter för frestelsen och numera spenderar kvällar och helger med att uppleva ett magnifikt virtuellt äventyr.
Nu är Fallout för min del ett extremfall men egentligen går samma tänk att applicera på flera andra områden i livet som ofta går under radarn eftersom vanan eller acceptansen redan är etablerad. De allra flesta (oss inkluderade) skulle till exempel troligen må bra av att byta en stor del av sin slentriantid framför TVn, datorn, läsplattan och mobilen mot högre prioriterade och mer hälsosamma aktiviter.
När undvek alternativt klev du på en riktigt läskig existentiell landmina senast? :)
Hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg. Tummen upp!
Kul, tack! :)
Känner igen mig precis. Detta gäller inte enbart Fallout 4, utan även en drös andra spel. Då jag alltid har haft ett stort spelintresse så är detta en av de sakerna som är svårast för mig att avstå. Ofta går spelandet i vågor för mig. När jag väl var nere på en nivå då jag för tillfället tröttnat, valde jag att sälja både TV och spelkonsol. Min laptop klarar inte av nyare spel. Så nu sitter jag här med världens sug, men utan en maskin att spela på, så blir det helt enkelt så att jag kommer på annat att göra istället.
Jag har funderat på om det är en godkänd hobby att ha tv-spelande som intresse. Framförallt när vi lever i ett land med kyla och mörker 2/3 av året. Men jag kan inte försvara det, då det inte är någonting annat än totalt slöseri med tid. Inte för att jag är den mest produktiva människan och inget mål att vara det heller. Utan spelandet i min värld kommer jag alltid på andra saker att göra istället. Det blir mer läsande, mer lärande om kost, lär mig mer om vetenskap, historia, filosofi och andra intressen jag har m.m.
Jag går fortfarande och funderar på om det är värt pengarna och energin att ge in för frestelsen att uppleva underbara spelmiljöer, åtminstone under vinterhalvåret, eller inte.
Och jag i min tur känner igen mig i ditt svar. :)
Värst för min del är RPG:er och MMO:er som är byggda för att ”levla upp” och hela tiden hitta ny utrustning osv, typ WoW. Jag får lätt en osund relation till den typen av spel. ;)
Jag har också löst det så att jag gjort mig av med min tidigare Xbox samt skaffat en MacBook. Det begränsar effektivt spelmöjligheterna. Lekte med tanken då Fallout-suget var som störst om det finns hyrmöjligheter för spelkonsoller.
Japp, det är ju känsligt att ens diskutera om tex läsning är ”finare” än tex TV-spelande, då blir mina aktivt datorspelande vänner väldigt aggressiva. Och ibland behöver man friktionslös underhållande avkoppling likt TV-spel, men det finns såklart alternativ. Det viktigaste är väl att man är lycklig och frisk på kort och lång sikt. Som vanligt är nog en balans det optimala, men det är även där utmaningen ligger.
En lösning är kanske att låta sambon eller en kompis man litar på sätta upp lösenordet för ”parental control” och på så sätt begränsa tiden man kan använda sin spelkonsoll per dag eller vecka. :D
Jag förstår helt vad du skriver men har valt en lite annan approach. Jag tycker nämligen fokus är bra. Inte dåligt. Vad är det principiellt som gör att yoga, matlagning, läsning etc. är viktigare eller mer värda? I synnerhet om vi pratar om två eller tre vintermånader.
Go with your passion!
Jag tycker också fokus generellt är bra så länge jag fokuserar på saker som gör mig lyckligare och friskare på kort OCH lång sikt. Ett intensivt fokus på tex datorspel under vintermånaderna skulle varken göra mig lyckligare eller friskare eftersom jag med stor sannolikhet skulle försaka saker som sömn, träning och socialt umgänge.
Men som vanligt är världen varken svart eller vit. Jag skulle kunna prioritera bort delar av det jag värderar högt som tex yoga, matlagning och läsning och frigöra någon timme eller två per kväll för spelande men fortfarande sköta sömn, träning och det sociala väl.
Allt handlar om prioriteringar och vad man tror sina tankar och handlingar leder till på kort och lång sikt. För min del skulle ett intensivt datorspelsfokus vara lite som att kissa i byxan; initialt varmt och skönt men rätt kallt och obehagligt på längre sikt. :)
Om du tror det är en dålig idé att spela spel ska du inte göra det. Mår du dåligt av det ska du inte heller göra det. Men är det bara för att det är en mindre accepterad aktivitet så tycker jag du tänker fel.
”Allt handlar om prioriteringar och vad man tror sina tankar och handlingar leder till på kort och lång sikt.”
Ja, var leder dina handlingar och på vilket sätt stör spelandet? Finns det ett större mål som det är bråttom till?
Jag tror varken du eller jag tänker fel. Däremot har vi uppenbarligen olika prioriteringar, erfarenheter och åsikter, vilket är rätt vanligt och ofta en bra utgångspunkt för att lära sig något nytt.
Min personliga erfarenhet är att mitt datorspelande tenderar att ta mycket mer tid än jag först avsåg, eftersom jag ofta har svårt att avsluta när det är roligt. Motsvarande problem har jag sällan med böcker. När min begränsade fritid går åt till datorspel hinner jag inte med prioriterade aktiviteter som håller mig psykiskt och fysiskt stark, glad och frisk. Tex träning, socialt umgänge och kontinuerlig utbildning med mera.
Min personliga preferens är att lägga tid på böcker framför datorspel, om man nu ska väga just dessa två aktiviteter mot varandra. Lägger jag ett par timmar på en bok om ekonomi eller aktier är det stor chans att min privatekonomi blir bättre på kort och lång sikt. Lägger jag ett par timmar på en bok om psykologi eller beteendevetenskap är chansen stor att jag förstår mig själv och andra bättre efteråt. Lägger jag ett par timmar på att läsa de gamla klassikerna är det stor chans att jag förstår samhället, världen och vår historia bättre. Lägger jag ett par timmar på datorspel så upplever inte jag motsvarande positiva värden.
Det handlar alltså inte om ett tex läsning är objektivt och allmänt mer socialt accepterat, utan helt om min personliga preferens, som givetvis grundar sig i mina prioriteringar, värderingar och erfarenheter.
Och det finns givetvis större mål jag vill nå fram till men framförallt handlar bortprioriteringen av datorspel om att jag vill må optimalt och prestera optimalt redan idag men även imorgon. Resan på väg mot eventuella framtida mål räknas lika mycket som att slutligen nå dessa, för min del.
Även jag är och har alltid varit en gamer. Fallout 4 införskaffades nyligen och visst känner jag att det konkurrerar med annat. Men som med det mesta får man helt enkelt planera in tid i kalendern för det. För egen del spelar jag mest på fredagskvällen efter idol och fredagsmyset är över.
Vissa spel kräver längre sessioner för optimal njutning. Andra spel som t.ex. Rocket League där en match är fem minuter, kan man klämma in flera gånger i veckan, t.ex när man väntar på att vattnet ska koka upp eller när sambon ockuperar badrummet innan man ska iväg.
Att få längta lite innan man får tillfället är för mig något som kan ge det en bättre upplevelse.
Avseende Fallout 4 har jag spelat ca 8h och känner tyvärr(?) inte ett sådant stort sug att jag har svårt att sluta. Men det kommer kanske när jag kommit in i spelet mer ordentligt.
Det är kanske där jag avviker från många andra. Jag har lite svårt att sluta spela även om min kalender säger att det är färdigspelat för dagen.
Intressant iakttagelse att vissa spel kräver olika lång avsatt tid för att avnjutas på bästa sätt. Tycker även smartphone-spel kan passa rätt bra för kortare ”pass”. Fallout kanske kräver lite lägre pass.
Håller helt klart med om att väntande/längtande gör det roligare när man väl får spela. Det är kanske därför Fallout 4 har så stark dragningskraft på mig. Jag har trots allt väntat och längtat i sju år. ;)
Både jag och min man har en fullkomligt osund relation till dataspel, det var rent av så vi träffades. Håller mig numera så långt ifrån som jag kan, och försöker dessutom hålla nere datortiden (även om vi fortfarande har 2 stationära gamer datorer) i huset. Har valt att inte ens tittat på WoW eller LoL, för att inte fastna, eftersom det lätt kan bli år snarare än bara månader.
Haha, ja oändlighetsspel som WoW och LoL är typ bland det ”farligaste” varianterna. :)
Känner helt igen mig! Spelar inte, men släktforskar vilket är minst lika beroendeframkallande. Det är därför jag inte har något abonnemang på de inscannade kyrkböckerna. Jag skulle helt enkelt inte sova eller träffa min familj ordentligt om jag gjorde det…
Kul exempel, tack! Jag har själv släktforskat, det var roligare än man kan tro. :)
För länge sedan, eh – typ 20 år sedan (shit är det så länge sedan?) spelade min sambo Civilization (av Sid Meier) och övertygade mig till sist om att testa för att jag då skulle förstå/dela vad det var han fastnade för. Jisses vad jag fastnade och spelade i timmar. Det var så pass att jag en gång kom på mig själv på jobb att planera hur jag skulle gå vidare i mitt spel när jag gick och skulle hämta/lämna något 10 meter längre bort i korridoren. Det gjorde mig faktiskt rädd när jag upptäckte det hur tankarna for iväg utanför jag var medveten om det. Mina kollegor på nästa jobb sa till sina flickvänner att de var tvungna att jobba över och spelade Civilization i nätverk med sina kollegor på jobb på kvällarna. Jag förstod dem.
Efter några år la jag av och har inte spelat något sedan dess av delvis samma anledningar som du nämner i din situation. Jag kan fortfarande känna en längtan till spelet för det är enligt min mening fantastisk konstruerat – samtidigt vet jag att jag blir så himla hooked att det mesta annat blir oväsentligt.
Ett annat tillfälle som jag kom och tänka på när jag läste ditt inlägg var för typ 4 månader sedan när jag tröttnade på mitt mobila bredband som strulat det senaste året. Gick till leverantören och berättade om mina problem med deras produkt och sa att jag ville säga upp det. De föreslog att testa igen för hårdvaran/mjukvaran var bättre nu än när jag skaffade mitt. Tog med mig grejerna hem men samma strul. Efter några dagar lämnade jag tillbaka allt och stod utan internet. Jag blev förvånad och oroad över min reaktion att vara utan internet – så pass att jag beslöt mig för att vara utan ett par månader. Jag gillade det skarpt faktiskt och skulle idag kunna tänka mig vara utan helt utan att det skulle bli panik. Nu har jag ett fungerande internet igen =)
Jag ogillar att vara beroende och fastna – men det är väl inte alltid vi märker att vi är fast (som med internet). Tyvärr är jag fast i rökningen, nästa utmaning att ta itu med. Det är inte särskilt minimalistiskt/ekonomiskt heller – som jag tror att jag är ;)
Tack för er fina blogg – jag gillar er båda skarpt och det ni skriver. Att du som man gillar yoga känns väldigt sympatiskt.
Kram till er båda
Haha, vilken bra story. Galet med dina kollegor som ”jobbade över” och spelade Civ istället. :)
Jag kan tänka mig att olika människor blir olika mycket ”hooked” på olika spel men även på spel i allmänhet. De som blir galet engagerade kanske har någon lättversion av ”beroendepersonlighet”, och faktum är ju att spelen idag designas för att skapa maximalt beroende.
Intressant med din internetabstinens. Det närmaste jag själv kommit det var under min och Fru Minimalists långresor i asien där vi ibland inte kunde få tag på internet på en dag eller två. Det kändes både märkligt att vara utan samt märkligt när man väl fick tillgång till det igen. Att det var så viktigt dvs. :)
Lycka till med avvänjningen av rökningen och tack för den fina komplimangen kring vår blogg! :)
Efter att ha fastnat i spel tidigare (supermario var det första) ruzzle gjorde mig ”manisk” när jag skaffade min första smartphone. Numer spelar jag wordfeud och quizkampen på en för mig acceptabel nivå. Räknar det som hjärngymnastik, typ korsord ?
Japp, det gäller att hitta spel som man kan hantera om man tenderar att bli ”manisk”. Begränsade korta spel har sina fördelar. :)
Kul att när jag läser inägget sitter bredvid min sambo som spelar Fallout 4, som han gör minst några timmar om dagen!
Min landmina var definitivt instagram. Efter ett par år förstod jag att jag lade för mycket tid och uppmärksamhet på detta och avslutade kontot, det blev som ett tvång att kolla på nya bilder och kika in hos nya användare. De två senaste försöken slutade likadant så nu är det helt slut mellan mig och insta!
Haha, kul sammanträffande med din sambo. Ett bar timmar om dagen är rätt mycket men det blir ofta intensivt då spelet är helt nytt. En sak som slog mig är hur svårt många har att hitta tid för tex träning i vardagen men utan problem hittar flera timmar per dag att lägga på spel osv. :)
Jag kan tänka mig att Instagram kan be beroendeframkallande. Det har allt som gjorde Facebook roligt i början (innan det typ blev ett politiskt forum) dvs personliga bilder och skojiga och personliga kommentarer. :)
Men herregud köp Fallout 4! Min man spelar lite varje kväll el varannan kväll när barnet har lagt sig. Visst det är svårt att slita sig men han blir ju lycklig av det. Hade det varit mer accepterat att du läste en bok några timmar varje dag?
Jag förstår till fullo ditt resonemang att prioritera tid. Men det är ju under en begränsad tid och man måste ju få unna sig ibland.
Nope, jag väljer att fortsätta att avstå för det kommer inte bli ”lite” varje kväll i mitt fall.
Jag kanske spelar ikapp när barnet/barnen flyttat ut eller då jag är pensionär. ;)
Haha, jag tabbade precis ner Fallout 4 för att kolla mailen som plingade till… Ta och köp spelet, det är billig underhållning och riktigt roligt. Yoga kan du köra senare :)
War never changes
Japp… en alltför rolig, tidsödande och billig underhållning. ;)
Tror mig förstå hur du tänker och du visar tecken på bra självinsikt! Känns som du har förstått vad som är viktigt på något sätt.
Är själv en föredetta dataspelare, fast det var typ över 10 år sedan jag bestämde mig för att helt lägga ner (till omgivningens oförståelse). Började med Intellivision, Commondore 64, och sen ett Nintendo 8-bit och sen PC-spel.. Väldigt svag för strategispel kan jag berätta. Även Delta Force var ett kul spel att spela med jobbkollegor via nätverk (ligga och snipra på varann, hehe). Det är inget snack om saken att det är lättsam underhållning (storytelling osv) och vill man lägga sitt liv på det så fine, men jag tror att man kommer missa många insikter (förutsatt att man lägger tiden på vettigare saker). För mig är det trots allt bortkastad tid, förutom möjligen att det är socialt och man känner lite utanför när folk sätter igång och pratar sina dataspel eller vad som gått på teven.
Strong gjort att avstå! :-)
Tack PG, det handlar precis som du säger om prioriteringar och insikt kring vad som är viktigt för en själv. Alla är olika såklart men jag behöver iallafall inte mer tid sittandes. :)
Undrar som flera ovan vad det är som gör att du tycker att det är mer ok att lägga ett antal timmar på läsning än datorspel?
Bra att du vill ha en utförligare förklaring om jag inte varit tydlig ovan. Här är mina två primära argument:
1) Det blir lätt mycket mer tid än jag först avsåg då jag spelar datorspel, eftersom jag ofta har svårt att avsluta när det är som roligast. Samma problem har jag oftast inte med böcker. När min begränsade fritid går åt till datorspel hinner jag inte med prioriterade aktiviteter som håller mig psykiskt och fysiskt stark och frisk. Tex träning, socialt umgänge och kontinuerlig utbildning.
2) Lägger jag ett par timmar på en bok om ekonomi eller aktier är det stor chans att min privatekonomi blir bättre på kort och lång sikt. Lägger jag ett par timmar på en bok om psykologi eller beteendevetenskap är chansen stor att jag förstår mig själv och andra bättre efteråt. Lägger jag ett par timmar på att läsa de gamla klassikerna är det stor chans att jag förstår samhället och världen bättre. Lägger jag ett par timmar på datorspel så får jag inte motsvarande positiva värden.
Tänkvärt inlägg! Jag känner igen mig i spelandet. För drygt 10 år sen fick min dåvarande pojkvän mig att börja spelat Final Fantasy online (FFXI) och jag älskade det! Extremt beroendeframkallande och många timmar gick till det, kunde ibland sitta uppe till 4 på natten och spela. Har även spelat WoW vilket jag inte fastnade riktigt lika hårt i, men fortfarande inte riktigt kunde kontrollera. Har längtat efter att spela Final fantasy online igen enda sen jag slutade för ca 9 (?) år sedan men kan helt enkelt inte spela onlinespel.
När jag läste inlägget började jag också tänka på vad ”mobilberoende” jag blivit. Har alltid stört mig på att min man har mobilen framme i tid och otid, men nu har jag själv lagt på mig den ovanan. Vill inte vara en sån person, så nu ska jag på allvar börja begränsa min skärmtid. Tack för ett bra inlägg!
Vad bra att du medveten om och ser de beteenden då inte gillar hos dig själv och justerar därefter. Starkt, speciellt eftersom det du prioriterar bort är så roligt! :)
Jag kan relatera detta till en annan typ av ”problem” i min vardag, blogginläggets ämne fast tvärtom eller omskakat ungefär.
I somras började jag plugga en utbildning på distans och då är det extra viktigt att man har disciplin för att kunna hänga med. I början av terminen fick vi gå på en föreläsning om hur man pluggar smart. Föreläsaren tog då upp begreppet prokastinera och gav bland annat ett exempel på en student som manglade i tentavecka för första gången. Jag har märkt på mig själv att jag kan inte riktigt komma till ro med studierna om jag har oordning runtomkring mig (tilläggas bör vara att jag alltså sätter igång och städar när det är extra viktigt att jag pluggar, som t.ex. inför en tenta). Så nu ser jag till att det helt enkelt inte får bli stökigt, för jag bara måste plugga. Jag kan inte misslyckas med studierna. Ursäkten att jag måste städa innan jag pluggar, får aldrig finnas.
Haha, det där känner jag igen från min tid på KTH. På den tiden kallade vi det ”antiplugg” dvs att ägna sig åt något förhållandevis konstruktivt och värdeskapande för att undvika något viktigare men mindre attraktivt. En avancerad form av prokrastinering. ;)
Jag förstår verkligen din situation och är så imponerad över att du kan motivera dig att inte ge efter. Heja!
Jag undrar över hur ni hanterar dessa ”ska vi ta en fika nån dag före/efter jobbet”-frågor från bekanta och kollegor. Inget fel på såna frågor egentligen men de tenderar ofta i alla fall i mitt fall att komma från bekanta som jag känner inte kommer att bli nära vänner utan snarare att jag fungerar som någon slags axel att gråta ut mot. Problemet för mig är långa arbetsveckor som inte ger mycket utrymme för träning och umgänge med nära vänner som jag vill umgås med. De här fikastunderna med bekanta tenderar att vara en början på ännu fler frågor om fika och middagar (som man hellre lägger på de relationer man redan har). Jag inser att det här kan låta fruktansvärt egoistiskt och som om jag inte vill ha fler vänner. Så är ju inte fallet alls utan det är snarare så att värdefull egentid riskerar att rinna iväg åt många olika håll där inget konstruktivt sker. Hur tackar ni nej på ett artigt sätt?
Det låter som att du är alldeles för trevlig i allmänhet och har lite svårt att säga nej i synnerhet. Samt som att dina vänner har ovanligt mycket problem. ;-)
Mitt tips är att du bokar upp din kalender två veckor i förväg och sedan då någon föreslår en fika så har du ju redan en plan och måste tacka nej. Du behöver ju inte berätta om det står träning, egentid, umgås med de positiva vännerna eller bara pilla naveln i kalendern. Bara att du redan är uppbokad. :)