Jag satt häromdagen och talade med min far på telefon då vi av någon anledning kom in på begreppet finrum. Ett finrum är ett rum i en bostad, som bara används vid högtidliga tillfällen, det vill säga ett rum som för det mesta inte används men som är fullt av dyra fina möbler och prydnadssaker som inte heller används.
För många år sedan då många i Sverige hade det lite fattigare, då de flesta födde större barnkullar och det bodde betydligt fler på en mindre yta än idag så skulle det om möjligt ändå finnas ett finrum. Det spelade ingen roll om familjen fick bo trångt och spartanskt i övrigt eller att finrummet nästan aldrig användes. Det skulle finnas och alltid vara redo för storfrämmande som nästan aldrig kom.
Idag är finrummet ovanligare då det ofta ersatts med ett vardagsrum men det har fortfarande långt ifrån helt försvunnit. Ofta hittar du finrummet hos de som bor lite större till exempel i en villa eller hos äldre föräldrar alternativt hos de med en konservativare uppväxt. Det står nästan precis lika oanvänt och redo för storfrämmande idag som för hundra år sedan. När ska egentligen alla vänner och grannar börja välla in och äta på finporslinet?
Ett finrum är utifrån våra minimalistiska värderingar så härligt tokigt på många vis. Låt mig förklara:
- Man låter bli att använda hemmets kanske bästa och största rum.
- Man betalar stora summor pengar för att köpa eller hyra en yta som sällan används.
- Man betalar stora summor pengar för att värma upp en yta som sällan används.
- Man betalar stora summor pengar för att vackert inreda en yta som sällan används.
- Man lägger tid och energi på att städa och underhålla en yta som sällan används.
Vi föreslår att man skippar finrummet och väljer ett boende där varje yta faktiskt används frekvent och är möblerad med möbler som får användas utan att behöva hålla andan samtidigt. Så kommer i alla fall vi leva både nu och framöver.
Hej, ramlade in på er blogg via er kommentar på trendenser (om tidningskorgar) – kul! En lokal namnvariant av finrummet är ”bästarummet”, så hette det när jag växte upp i en villa i ett arbetarklassområde i Västergötland på 60-70-talen. Det användes ganska flitigt för födelsedagar och andra släktkalas, men dörren var verkligen alltid stängd annars. Tack för intressant och minnesväckande inlägg!
Tack själv för ett trevligt svar! Kärt barn har många namn antar jag men ”bästarummet” var helt nytt för oss. :)
Tror det fanns två anledningar till varför man förr trängde ihop sig i ett eller ett fåtal rum och lät finrummet stå, dels den ni skriver om men också för att det blev för dyrt att värma upp allt på vintern.
Växte upp på 80-talet i en villa med ett vardagsrum som i praktiken var finrum och användes varannan månad eller så, TV-rum hade vi i gillestugan. Det vardagsrummet är 37 kvm, min lägenhet är 36kvm, så visst känns det som att mina föräldrar har alldeles för gott om plast.
Jag tror man måste bredda bilden lite: på den tiden hälsade folk på varandra oftare och spontanare, barnkullarna var större så släktingar som hälsade på var ju fler. Dessutom låg husen ofta på den då mer tätbebodda landsbygden där ett extra rum inte innebar hyreskostnad. Det var däremot kallställt när ingen var där. Det jobbiga var ju att fixa ved och värma stora ytor. Därför bodde man gärna trångt på vintern i andra rum. Svårt var det att tvätta också så om man ville ha fina dukar (lite pengar så man broderade och vävde) var det skönt att de låg orörda när ingen gäst var där.
”Man betalar stora summor pengar för att värma upp en yta som sällan används.”
Eller, som fallet var hos mina mor- och farföräldrar, värmdes det inte upp alls och var helt utkylt de få gånger om året det användes.