En vanlig missuppfattning kring minimalism är att det handlar om att skala bort så mycket som möjligt inom samtliga områden i livet. Att målet är att leva omänskligt spartanskt med minsta möjliga antal saker, åtaganden och fokus som möjligt. Att färre, eller till och med inget, alltid är bättre.
En vacker dag riskerar dock personer med den extrema inställningen till minimalism att vakna upp i ett hem utan personlighet som är så tomt att det hämmar vardagliga behov och ett välfungerande socialt liv. De riskerar att alla eliminerade distraktioner och åtaganden resulterat i att de plötsligt står utan en naturlig social krets att spendera sin fritid med och utan personliga och professionella utmaningar både på det fysiska och intellektuella planet.
Som tur var är det inte den formen av minimalism som vi förespråkar och eftersträvar. Vi vill inte skala bort allt, även om man kan tro det då man ser våra sammanställningar över månadens in och ut, utan istället eliminera det som är lågprioriterade och onödigt för att göra plats för det som är högprioriterat och värdefullt. Både på det fysiska och mentala planet.
Några bra exempel från mitt eget liv är hur jag numera är betydligt bättre på att vara närvarande och njuta mer av nuet efter att jag slutat ha ett fullständigt överfullt dagsschema, hur de prydnadssaker jag verkligen gillar numera framhävs då ytor och väggar runtomkring hålls rena samt hur jag numera har mer tid för läsning, träning och bloggande sedan jag i relativt hög utsträckning prioriterat bort TV och Facebook.
Var i ditt hem eller liv skulle du kunna applicera less is more?
Förrådet. :O
Det tror jag inte du är ensam om :)
Hej,
Mycket intressant blogg då jag under en längre tid strävat efter att näst in till kunna leva som en ”nomad”. Jag har under många år pendlat mellan flera långresor och jobbat i olika länder och märkt att jag inte behöver en massa prylar utan mår mycket bättre av att inte äga så mycket. Efter några år på resandefot blev jag permanentboende i Sverige och kom snabbt in i hamstrandet, köpte på mig ett helt hem från att inte haft något. Efter några år i Sverige kände jag att jag trivs bättre i Asien och bestämde mig för att flytta utomlands permanent. Jag valde då att göra mig av med majoriteten av de möbler och prylar jag under några år hunnit samla på mig. En tredjedel av mina kläder samt ca 10% av möbler och prylar fick följa med i flytten resten sålde jag på loppis/blocket/tradera eller skänkte bort. Jag har självklart behövt komplettera med t.ex. lakan, husgeråd, inredning i mitt nya land men endast det som jag verkligen behöver. För mig är det en frihetskänsla och lättnad att kunna leva ”lätt” och även skuldfritt det gör det enklare för mig att följa mina drömmar och mål i livet. Jag tror också att den asiatiska kulturen har påverkat mig mycket här är inte hemmet lika viktigt som det är i t.ex. Sverige. Ingen förväntar sig att du ska ha 12 stolar eller en uppsättning av 12 likadana glas om du bjuder hem 12 personer på mat utan då sitter man på golvet och delar på det som finns. Det viktigaste är att ha trevlig och äta tillsammans om sedan några fick vinglas och andra fick dricksglas är det ingen som bryr sig om. Tack för en inspirerande blogg! /Fru Asien
Skönt att du hittat en livsstil som passar dig. Har bott två gånger tre månader i spartanskt möblerade hyreslägenheter i Korea och saknade en hel del av mina prylar, främst köket och köksprylarna. Fick inte intrycket att koreanerna hade den livsstil som du beskriver som asiatisk, men så är ju Asien väldigt stort, de verkar älska prylar och då främst teknikprylar.
Spännande att leva och bo i Asien. En fördel med att bo i ett land som är varmt i princip året om är att du inte alls behöver lika mycket kläder. En fördel med att köpa exempelvis alla husgeråd från början utifrån behov, tror jag också gör att antalet krymper rejält. Istället för att samla på sig genom åren, få i studentpresent, julklapp, inflyttningspresent, vid födelsedagar etc.
Som engineerinpink var inne på i sin kommentar så kan det helt klart skilja mellan olika länder i Asien, hur kulturen är, hur västerländskt det är och hur teknikhamstrandet ser ut. Det låter på din beskrivning som det är ett buddistiskt land du flyttat till ;)
Det ligger väldigt mycket i det här inlägget tycker jag…Jag tror också att det här sättet att tänka och förhålla sig för med sig mer, inte mindre…
Vem har sagt att målet med minimalism skulle vara att leva omänskligt spartanskt? Känner inte igen den definitionen av minimalism trots att minimalism för mig innefattar stor bredd.
”utan personliga och professionella utmaningar både på det fysiska och intellektuella planet”
Har du lust att utveckla detta påstående? Menar du att det är ditt sociala liv som ger dig dessa personliga och professionella utmaningar? Är det dom sociala festerna du pratar om eller vad?
För mig låter det som att ditt ”sociala liv” inte riktigt accepterar minimalismens spelregler och du försöker göra lite halvt om halvt för att bli accepterad av andra icke minimalister..
Det finns flera som utifrån vår syn på minimalism, strävar mot väldigt spartanskt leverne, kanske framför allt bland utländska blogg eller extremminimalister som det skrivs om i tidningsartiklar med jämna mellanrum. Eller de som strävar efter att leva med maximalt 100 ägodelar anser vi vara extrema utifrån hur vi vill prioritera och leva vårt liv, och att fokuset mer är ett visst nr än ett praktiskt tillvägagångssätt.
Jag menar att om man exempelvis bara ska leva med en kniv och en gaffel för att minimera sina saker, så riskerar det sociala livet snarare att bli ett problem än en rolig och trevlig tillställning för alla inblandade.
Och om du skalar bort samtliga dina fritidsintressen (träningstillbehör, böcker, målarpenslar eller vad det nu må vara) i strävan mot minimalism så riskerar du att snarare minska möjligheten att utmana dig själv fysiskt och psykiskt.
Om någon vän inte kan acceptera en för den man är, så kan man med gott samvete minimera hen ur sitt sociala liv. Apropå din kommentar om att accepteras av icke-minimalister.
Det lite sorgliga är väl att jorden trots allt inte skulle palla om alla levde enligt minimalismen i svensk medelklasstappning. Har upptäckt mer och mer de senaste månaderna när jag läst om minimalism på svenska och amerikanska bloggar att jag hela mitt 40-åriga liv tärt på mndre av jordens resurser utan att tänka en tanke på miljön som yngre än vissa minimalister idag gör med sin nya livsstil.
Tror att framför allt den moderna teknikens materialbehov och de många flygresorna utgör det största hindren mot verklig minimalism. Eller snarare den ekonomiska möjligheten att nyttja produkterna, en möjlighet i stort sett varje västerlänning har. Med det beror förstås på minimalismdefinitionen, en definition som ingen har monopol på. Man kan ju också tänka på minimalismens mål som den enskilda människans förhöjda upplevelse av livskvalitet i ett rikt land som fortfarande har social ordning, rent vatten och relativ trygghet för medborgarna. Då ser jag det som förmågan att kunna skapa sig ett sublimt liv, en förmån som kräver inte enbart yttre förutsättningar utan även ett stort mått av äkta kreativitet. Frågan för mig är om detta liv ändå i slutändan kan räknas som minimalistiskt, kanske snarare ”sublimistiskt”? Jag introducerar en ny ism – sublimism! ;) Bättre och lite mindre ekologiskt tärande än konsumism men minimalism?
Nu väntar jag på mothugg då flygresorna och de ständigt utbytta teknikprylarna är svenskarnas (och snart hela världens?) heliga ko… Den som uppfinner ekologiskt flygbränsle borde få nästan alla Nobels priser samtidigt.
I stället för mothugg lite medhåll: Man ska köpa rejält mycket ekologisk mat och sopsortera nitiskt i många år för att väga upp flygresor och teknikprylar. Det svider och helst vill man inte höra det. Men miljövänlig medelklass existerar knappast i Sverige. Däremot miljöstilsmedveten medelklass och lika miljövänlig som miljöomedveten underklass som tack vare bristande köpkraft inte heller kan förstöra så mycket som vi i medelklassen. Önskar att det var mina högst personliga åsikter, med dessvärre finns det akademiska studier som pekar på just detta faktum.
Jag håller helt klart med dig om att flygresor är en stor bov ur miljösynvinkel. Vi tror inte att man kommer kunna flyga som man gör idag inom en överskådlig framtid. Om ingen uppfinner ett mer miljövänligt flygbränsle.
Det är väl Telenor som sedan tidig sommar haft en reklamkampanj med ”alla har rätt till en ny mobil varje år”. Det låter helt vansinnigt enligt mig. Jag har historiskt sett bytt mobil lite drygt var 3 år, köpte min första mobil i 8:an och är nu 16 år senare inne på min 5:e. Tycker egentligen det är för ofta men samtidigt har tekniken verkligen flugit framåt.
Datorer köpte jag däremot min första förra året, har tidigare bara ärvt mina föräldrars gamla som de tröttnat på :) Men det hör kanske inte till vanligheterna bland dagens teknikintresserade ungdomar.
Hade varit så roligt att få se fler bilder från ert hem/era garderober och förvaringsutrymmen! Önskeinlägg! Tycker att ni inspirerar jättemycket.
Kul att kunna inspirera eftersom det är ett av målen med bloggen! :)
Vi ska ha det i åtanke inför kommande inlägg, tills vidare kan du kika på följande två inlägg där Herr Minimalist visar sin garderob samt vi visar bilder från hemmet och skriver kring prydnadssaker:
http://minimalisterna.se/rensning-av-vardagsklader-fran-ett-manligt-perspektiv/
http://minimalisterna.se/prydnadsaker-i-minimalistiska-hem/
Jag måste också protestera. Att sträng minimalism skulle leda till ett torftigt liv, känns väldigt taget ur luften och uttalat av någon som är van vid överflöd.
Det finns mängder av stimulerande fritidsintressen som inte kräver många attiraljer, om ens någon, och många av de intressen som kräver ägande, kräver det inte i så stor utsträckning som många tycks tro.
Som tidigare nämnts så är svenssonminimalismen snarare relativ än absolut. Förr ägde var och en en sked som bars med även vid fest – varför ska varje hushåll äga saker till mer än ett hushåll? Möjligt när man har råd, men är det nödvändigt eller ens vettigt?
Och det opersonliga avskalade hemmet? Om man nu har vill att ögat ska få sitt, vilket de flesta vill, då kan man se till att vardagssakerna är vackra – precis som skedarna var. Men till syvende och sist handlar även det om förväntningen och inställningen till vad som är ett ombonat hem.
Svårt att få ned tanken på pränt här i värmen, men jag hoppas att poängen går fram.
En sked tycker jag ändå är lite väl extremt. Om jag har glömt min sked när du bjuder på soppa till middag, ska vi turas om att äta då? Det är dock väldigt intressant hur olika synvinklar man har och man kan nog ändra sina egna en hel del genom att prata med de som är tänker väldigt annorlunda än en själv.
Jag känner igen mig i detta att man så gärna vill bli av med saker men att man ibland riskerar att dra det för långt så att man rensar för mycket. Jag har nog inte gått över gränsen än men ibland kan jag känna att jag bara vill bli av med allt. Men lite extra behöver man av vissa saker. Annars blir det ett fasligt rensande/nyförskaffande om vart annat. Intressant det här med flygresor och också en tankeställare även om jag hört det förr. För mig tar det 13-16h att åka hem till mina föräldrar med tåg (sverige är verkligen ett långt land), därför väljer jag oftast flyg. Och att resa utomlands vill jag inte gärna prioritera bort heller. Minska på det och resa smartare kan man ju göra. För min del väger jag upp på teknikområdet där jag inte förnyar mig förrän det är sönder. Tur att vi är olika och bidrar på olika sätt men de flesta skulle nog kunna göra fler miljömedvetna val. Tyvärr är det inte de som skulle kunna förändra sig mest som läser den här bloggen..
Varför är det extremt att var och en äger sina egna bestick? Var går gränsen för hur mycket ett hushåll ska äga för att täcka in behovet hos andra hushåll. Hur många skedar ska jag äga för att täcka upp för eventuella gäster?
Vi förväntar oss inte att grannen ska ha en extra mikrovågsugn att låna ut – trots dagens låga inköpspris – så jag hävdar bestämt att det handlar om inställning och förväntningar när man påstår att det är extremt att man inte har dussinet skedar i kökslådan.
Nja, den minimalismen känner inte jag igen. Det pratas om den på ett teoretiskt plan men jag har aldrig stött på någon, i något sammanhang, som strävar mot att leva i ett materiellt och socialt tomrum. Vidare är det inte speciellt givande att gradera olika typer av minimalism som bättre eller mindre bra. När man läser bloggar och kommentarer över hela världen så uppstår alltid en diskussion och viss anklagelse över att någon inte är minimalist på ”rätt sätt”. I slutändan handlar det väl ändå om att vi behöver hitta den form som tar oss närmast vår önskan om ett enklare liv (eller vad det nu är). Personligen har jag slutat läsa minimalistiska bloggar som vurmar för teknik och ett liv som förespråkar sådant som är belastande för miljön, men givetvis så är det ju bra att det finns forum för alla typer av minimalism att inspireras av!
Jag har skrivit en del kommentarer på denna blogg och det finns garanterat de som tycker jag är extrem. Jag lever på en mkt liten yta och har cirka 70 saker i mitt hushåll.
Det har jag inte för att vara absolut minimalist. Jag har inte heller valt att först säga nu skall jag vara minimalist och sedan sålt allt annat. Om det är det som är minimalism så är det ine många som lyckas i sin iver.
Jag brukar numera efter ett par år mer säga att det handlar om att trivas med den man är som person utan att sätta en etikett på mig. sedan har det bara fallit som det har gjort.
Jag kan uppleva att en del tycker att det är häftigt att vara minimalist och sedan slänga ut allt man äger, då är man lite fel ute.
Shaolinmunkarna kanske är de som är mest ärliga mot sig själva och de mest rättfärdiga minimalisterna, men de kallar sig inte minimalister.
Intressant blogg ni har som sätter igång tankarna! :)
Nu har en grupp på FB startat ”frivillig enkelhet-mer med mindre.
Hoppas ni vill var med! Vi har blivit många på några dagar :)
Intressanta diskussioner!
Kul med FB-sidan, tack för tipset. Den ska vi kolla in när vi åter är på hemmaplan.
Hm… ligger mycket i det vissa skriver om att många kan uppfatta det som en slags tävlan och söka ”rätt och fel” sätt att leva minimalistiskt.. jag skulle nog heller inte utnämna mig som en minimalist utan istället att jag rätt och slätt vill leva med färre materiella ting. Just inom inredning så är det inte bara mängden prylar som anger den minimalistiska tonen, utan även linjer ( räta, utan krusiduller etc. ), material ( släta ), dekorationer ( få och stora ) o.s.v. På så vis är det lättare att urskilja inom den aspekten, medan ”minimalistisk livsstil” blir svårare att övergreppa.
Det finns personer med väldigt få saker som upplever sig ha för mycket, medan personer med stora lyxvillor och mängder av prylar anser sig sakna en massa. Jag tänker att det är mera en inställning och ett förhållningssätt som vi har till våra saker, och vems är egentligen behovet att sätta en etikett på dessa bådas livsval?
Någon sa också i en diskussion ( i annat forum ) att ”minmalister” verkar fokusera alltför mycket på vad de INTE har istället för att lägga energi på vad de faktiskt har, med tanke på att man t.ex. skriver långa inlägg om vad man inte behöver, vad man rensat bort och alltså inte längre har ( hehe, jag är också en av dem som skriver ned sånt ;-) )… tål att tänkas på tycker jag, jag vet med mig själv att jag förut räknade antalet plagg jag rensade bort från min garderob, och varför gjorde jag det egentligen? Det hade ju faktiskt ingen som helst betydelse om det var 3 eller 5 klänningar ;-), men det är lätt att fastna i det matematiska tänkandet utan att det i sig är en sporre såsom t.ex. 100 items och liknande…
Skulle nog även säga att man får långt mera fysiska, och i många fall också intellektuella, utmaningar av att inte leva det ”bekväma” livet som materiell rikedom ger och bli serverad ”sanningar”. Men instämmer i att omgivningen kan stå oförstående bredvid och i vissa fall också ta avstånd från personer som inte följer normen… Själv blir jag däremot bara mera intresserad av dessa personer :-).