Så började allt på riktigt

Allt har en mening, även om det inte alltid är lätt att se den när man är mitt uppe i ”allt”.

I början av sommaren skrev jag om vikten av att våga prata och berätta om sin minimalistiska resa för andra. Att vi genom att göra det kan inspirera varandra, bredda synen på vad minimalism är och få fler att våga prata och diskutera livsstilen.

Min och Herr Minimalists gemensamma minimalistiska resa, började på just en längre resa när vi dels hade tid att stanna upp och reflektera över livet, dels fick se en annan del av världen och hur människor levde där. Vi insåg att vi klarar oss med få saker så länge vi har det nödvändigaste utifrån våra behov, samt att prylar nog inte hörde ihop så mycket med lycka.

Men, för mig började den minimalistiska resan egentligen ca 1,5 år tidigare. Jag insåg det inte då, men insikterna från den tiden gjorde att när Herr Minimalist förde den minimalistiska filosofin på tal, så upplevde jag att det var i linje med många av mina tankar och insikter. Även om jag inte tidigare haft ett namn på det.

Så vad var det då som hände under 2011 innan jag ens hade träffat Herr Minimalist.

Jo, jag blev plötsligt lämnad av min dåvarande sambo som jag varit tillsammans med i nästan tio år, med visst uppehåll för jobb och studier utomlands. Lika snabbt och överraskande som det skedde, lika snabbt var han ute ur vår gemensamma lägenhet.

Det jag lärde mig i den processen och som spillt över på min minimalistiska resa, är hur liten roll det materiella spelar när livet vänds upp och ner. Strax innan det här hände kände jag verkligen att vi hade ”allt”. Vi hade köpt vår första gemensamma lägenhet i Stockholm, valt ut möbler och inrett den tillsammans, vi hade båda nyligen fått jobb som gjorde att vi hade råd att resa både utomlands och på skidsemester, vi köpte cyklar och längdskidor och påbörjade en svensk klassiker tillsammans. Vi levde helt enkelt som riktiga DINK:isar (Dual Income, No Kids) i en storstad.

När det tog slut kom det som en fet käftsmäll hur lite allt det där materiella spelade. Jag hade kunnat byta alla prylar och kläder i hela lägenheten mot att få må bra och känna mig ”hel” igen. Och jag vet att jag tänkte på precis exakt det, där och då.

Så när jag och Herr Minimalist sen träffades, och 1,5 år senare var ute på vår långresa och han började prata om ”minimalism”, så hade jag den där händelsen i min ryggsäck och var mottaglig för att förstå och rent praktiskt börja anamma konceptet och livsstilen. Att genom att äga färre överflödiga prylar och kläder, kan vi få mer tid, pengar och energi över till det som betyder mest i livet på riktigt.

Så började min minimalistiska resa på riktigt. Hur började din? :)

3 tankar kring ”Så började allt på riktigt

  1. Maria

    Jag känner igen mig i din historia. När jag och min sambo bröt upp hade jag kunnat göra allt för att få balans i livet och må bra igen. Hade levt i lyx och lite sus å dus. Men jag kunde inte riktigt svara på vad jag sökte eller vad jag ville med livet nu när jag stod där själv. Smärtan som det innebar att bli lämnad dröjde sig kvar och jag var inte sugen på en ny relation. Lyxlivet baksidor var dessutom en befrielse att slippa. Flera år gick och under tiden gick gamla släktingar bort. Hemmet svämmade plötsligt över av saker som kunde vara bra att ha eller som var fulla av minnen. Det gick knappt att ta sig fram och förråden var fyllda från golv till tak.

    Så en dag fick jag nog. Sålde och gav bort det mesta av alla saker och möbler. Snubblade över minimalismen och insåg att det var det jag höll på mig. Resterande beslut var enkla. Jag sålde bostaden, sa upp mig från jobbet och flyttade från storstaden till en liten ort där jag började plugga istället. Vilken frihet och så roligt det var! Jag hittade lust och mening med livet igen. Allt var så avskalat och enkelt, från att cykla till allt till att leva studentliv med matlådor och picknickar.

    Nu bor jag i ett litet hus på landet och jobbar deltid. Hinner med mig själv och mina nära och kära. Upplever att jag är mer närvarande i alla relationer och mer sann mot mig själv. Plockar svamp och lever billigt. Lever efter årstiderna och har minskat miljöavtrycket avsevärt.

    Mitt gamla liv hade sina fördelar, jag ångrar ingenting – men nu mår jag bra varje dag.

    Svara
  2. Karin

    Vilka starka historier! För mig tror jag att det började när jag doktorerade i klimatforskning på KTH och var nära att bli utbränd. Då kände jag att ingenting, inte ens att offra sig själv för en ”större sak”, var värt det. Jag började fundera på vad jag behövde, tyckte var roligt och orkade med. Det finns alltid andra som kan ta de stora fajterna när en själv inte orkar. Nu bor jag på landet med skogen runt knuten och ser till att ha tid för barnen. Jobbar som konsult med hållbarhet så får ändå utlopp för mitt klimathopp!

    Svara
  3. Angelique

    För mig är det nog tre huvudfaktorer som startade min minimalistiska resa. 1. Jag har alltid älskat att resa och insåg precis som du när jag besökte andra platser där ekonomin ser annorlunda ut vilket överflöd vi lever i, dessutom var det ett jobbigt projekt att packa med mina tillhörigheter i källarförrådet varje gång jag åkte på längre resor och skulle hyra ut lägenheten. 2 Jag började plugga på universitetet och fick lära mig mycket om de negativa sidorna av överkonsumtion såsom ojämna förhållanden mellan tillverkare och konsument, landfills, regnskogsskövling osv (listan kan göras lång) och kände att detta inte var något jag ville bidra till. 3. Jag flyttade permanent utomlands och sålde alltså min lägenhet i Sverige. Att frakta saker utomlands är inte billigt och att då bekosta att frakta något som jag kanske använde en gång per år gick bara inte att motivera. Vid den flytten gjorde jag mig av med kanske 80% av allt jag ägde. Framförallt senaste året har jag börjat analysera exakt vad jag handlar och äger på djupet, har sakta men säkert börjat ersätta produkter som tagit slut/blivit gammalt till mer hållbara alternativ eller till inget alls om jag klarar mig utan det osv. För mig är största motivationen till minimalism att jag vill värna om min omgivning men under resans gång har jag verkligen börjat uppskatta att inte äga så mycket saker och det har blivit som ett intresse att utmana sig själv i att försöka klara sig på mindre saker, se till att använda alla saker man har osv.

    Svara

Kommentera