I samma veva som jag och Fru Minimalist flyttade ihop för drygt ett år sedan insåg jag att det var fjärde flytten som jag kånkade med mig tre riktigt stora och tunga kartonger. Kartonger som jag inte öppnat sedan jag stängde dem ungefär sju år tidigare.

I dessa kartonger låg pärmar med alla mina anteckningar från den tid då jag studerade till civilingenjör på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm. Anteckningar som jag aldrig haft behov eller lust att läsa igenom efter att sista tentan var över, men som jag trots det haft otroligt svårt att göra mig av med.

Nu stod jag inför ett dilemma. Skulle jag försöka pussla in dem i det redan trånga förrådet och fortsätta frakta med mig dem flytt efter flytt resten av livet? Skulle jag hyra ett förrådsutrymme någonstans och förvara dem där istället på obestämd tid? Eller skulle jag bita i det sura äpplet och inse att om jag inte haft anledning att läsa igenom någon av anteckningarna de senaste sju åren så kommer jag med största sannolikhet inte behöva dem de närmsta sju åren heller. Jag valde det sistnämnda alternativet, ställde fram ett halvt dussin tomma papperskassar och började gå igenom pärmarna efter innehåll jag kände mig bekväm med att slänga.

Initialt kändes allt jättejobbigt. Varje pärm innehöll tiotals, ofta hundratals sidor med vackert och noga nedskrivna anteckningar som jag lagt mycket tid och möda på att utforma så att både jag och andra enkelt skulle kunna förstå och ta del av dem efteråt. Varje sida var som ett litet konstverk i sig och det kändes som att slänga en bit av mig själv eller kanske mitt yngre jag varje gång en sida åkte ned i papperskassarna avsedda för pappersåtervinning.

Det tog även emot mentalt eftersom det kändes som att viktig kunskap gick förlorad. Hur skulle jag, om behovet mot all förmodan uppstod, kunna lösa en arbetsuppgift relaterat till något av kursområdena om jag slängt alla mina gamla anteckningar?

Vad som till slut fick mig att inse att jag inte kunde behålla allt var minnet av hur jag hjälpte till att rensa ur min mormors lägenhet efter att hon gick bort ett par år tidigare. Då arbetade familjen under många kvällar och helger med att fatta många jobbiga beslut kring vilka saker som skulle sparas, säljas eller slängas. Allra värst var det med alla kort, brev och anteckningar mormor sparat. Att slänga dessa kändes nästan som att förlora mormor bit för bit igen.

Med minnet av rensningen av mormors lägenhet i huvudet tog jag beslutet att inte spara några av mina anteckningar i syfte att visa min barn eller barnbarn hur duktig jag varit och hur vackert jag antecknat en gång i tiden. Om de skulle visa sig bli lika sentimentala som jag så skulle deras rensningsprocess bli ändå värre än min när det är dags. Dessutom skulle rensningstillfället i praktiken vara enda tillfället då de faktiskt såg anteckningarna, det vill säga sekunderna mellan att de öppnade pärmarna och att dessa åkte ned i soppåsarna.

Idag saknar jag som förväntat inte anteckningarna och den kunskap de innehöll även om det känns lite jobbigt att tänka på allt onödigt arbete jag lagt ned en gång i tiden. Dock överskuggas den känslan av lättnaden att väl ha tagit beslutet. Det eliminerade även det dåliga samvete jag känt varje gång jag tänkt på kartongerna och rensningen som väntade i källaren eller på vinden. Vad det gäller kunskapen så kan jag alltid köpa en ny och troligen mer aktuell kursbok om behovet mot all förmodan skulle uppstå.

Baserat på erfarenheten ovan är mitt råd att alltid göra sig av med anteckningar men även brev, vykort och tackkort med mera så fort de blivit inaktuella. I mitt fall gjorde tiden det bara svårare att slänga dem både för egen del men troligen även anhöriga om de hamnar i samma situationen någon gång förhoppningsvis långt fram i framtiden. Lycka till!