De somrar vi har kvar tillsammans

I takt med att sommaren och semestrar väntar så kommer det där suget i magen hos mig. Hur många somrar har vi egentligen kvar tillsammans med barnen? Kan det vara sju-åtta innan barnen börjar ha egna agendor, tonårshormoner och sommarplaner där kompisar är viktigare än föräldrarnas sällskap. Tiden då vi använt upp tillfällena att planera familjens gemensamma somrar.

Jag hoppas såklart att det är fler somrar än så, men jag vill samtidigt känna att om det inte är det, så gjorde vi åtminstone det allra bästa och mesta av de somrar vi hade tillsammans.

Inlägget ”18 somrar tillsammans” som jag skrev för ett par år sedan ligger i topp bland de mest lästa på bloggen genom alla år. Och även om det kan kännas sorgset att tänka på hur få somrar vi har kvar att spendera tillsammans, så ger det mig också en vilja att göra det bästa av de somrarna vi har framför oss tillsammans. Så att när dagen väl kommer där barnens egna agendor har högre prioritet än vår gemensamma, så har vi åtminstone många fina minnen från somrarna tillsammans.

Kanske får det mig att bli lite bättre att prioritera tid tillsammans. Och att försöka göra saker tillsammans. Även om allt inte behöver trängas ihop under sommaren så har både vi vuxna enklast att ta ledigt då, liksom barnen som annars är i skolpliktens system. Och oftast är ju vädret trevligast sommartid för både små och stora utflykter och äventyr här i Sverige.

Men också bli bättre på att vara närvarande. Inte fastna bakom ”låtsaslivet” i skärmar och annat. Gå ut och hoppas studsmatta tillsammans, sparka boll eller ta det där kvällsdoppet ihop. Det är inte helt enkelt alla gånger, men jag vill och får anledning att öva varje dag.

Kanske blir detta året då jag pausar blogg som Instagram en tid under sommaren. För att ge sommaren till barnen och till oss som familj.

Hur du reflekterat över de begränsade somrarna med barnen, eller hur går dina tankar kring det här?

6 tankar kring ”De somrar vi har kvar tillsammans

  1. Mikaela

    Jag reflekterar både på de somrar vi har kvar men även resten av åren, de slog mig nu när min äldsta fyllde 9 år att om lika många år är han vuxen och herregud vad snabbt tiden gått. Jag kommer efter sommaren gå ner till 60% å då bara jobba 3 dagar i veckan. Känns så bra att få mer tid till våra 3 barn. Var föräldraledig i 2 år med yngsta å kändes så fel att börja jobba efter det så är glad att vi landat i det här beslutet. I övrigt har vi införskaffat ett tält i strl större där vi hoppas på att spendera många somrar tillsammans som familj. I sommar bär det av till västkusten och lite olika campingar där 😊

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Vad skönt att ha möjlighet att endast jobba 60 %.
      Och håller helt klart med att även resten av åren såklart räknas, vardagen är ju så mycket mer och fler än somrarna. Tiden med småbarn/barn går verkligen snabbt. Vi har tätt mellan våra barn och enbart två, vet inte om det påverkar att det känns som tiden går ändå snabbare då vi enbart upplever varje fas en gång i princip (blöjbarn, småbarn, förskolebarn, skolbarn osv).

  2. Eva

    Kanske är det typiskt svenskt att inte tro att vuxna barn vill umgås med föräldrarna under sommaren när de blivit vuxna? Eller vi alla fostras in i detta så att vi inte ens vill umgås med mamma och pappa senare? Jag har definitivt uppfostras in i att inte ha så mycket med föräldrar att göra efter åtminstone 19 års ålder. Tyckte redan då att det var tråkigt, men vissa föräldrar vill bli ”barnfria” så de kan börja leva lite av tonårsliv igen…? Märker av sådant på nyskilda medelålders par. De vill inte ha med barn eller barnbarn att göra alltid. De vill leva dejtingliv och ”passa på” nu när de är ”fria”.

    Svara
    1. Cecilia

      Håller med ovan om att man kan umgås (även nära) med sina barn när de blir större och tror att föräldrarna är viktigare än de tror även när barnen blir tonåringar och unga vuxna. Såg mor- och farföräldrar på skolavslutningen idag och blev så glad. Då kan man vara med en vända till. Gillar också det buddistiska synsättet att endast nuet existerar och det är bara där du kan möta dina barn, oavsett om de är 1 år eller 60.

    2. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Ja, sen kan ju även vårt svenska fria livsstil där man lätt kan flytta till nya städer för att plugga, jobba eller hitta kärleken (eller alltihopa :) ), göra att det rent praktiskt inte blir så mycket regelbundet umgänge med barn och barnbarn i vuxen ålder.

  3. C

    Jag får lite ångest över det där, har två barn som båda tog studenten i år (inte tvillingar men den ena gick ett extra år pga programbyte). De planerar inte att flytta hemifrån i närtid men ändå. Jag känner nu när jag blickar tillbaka på tidigare somrar att vi borde ha gjort mer tillsammans, de senaste två somrarna har pandemin hindrat och nu är det snart för sent.

    Vi har gjort enstaka resor till t.ex. England och Danmark (Legoland), och lite inom Sverige (Kolmården, Astrid Lindgrens värld, Liseberg och sånt). En del av somrarna gick också åt till att vara i vår sommarstuga eller hälsa på hos barnens mor- och farföräldrar i en annan del av landet. Jag började faktiskt gråta lite när jag pratade med ena barnet om det för en tid sedan, det känns så vemodigt att det inte blev mer än så. Men hen tyckte att det har varit bra att det inte varit så späckat med aktiviteter och resor, för ”då känns de vi faktiskt gjort mer speciella”. Skönt att höra men jag önskar ändå att vi gjort lite mer. Men de vill inte heller göra så mycket. De har varsin diagnos och en vill bara sitta vid datorn och den andra har utvecklat en lätt social fobi mot resor, restaurangbesök etc. Vi säger alltid att i sommar ska vi göra åtminstone småutflykter eller turista i Sverige på något sätt, men sen kommer vi inte riktigt till skott ändå. Ingen föreslår något och så går tiden bara.

    Svara

Kommentera