När det mesta plötsligt blir oviktigt

I vardagen är vår identitet starkt kopplat till arbetet och de fysiska prylar vi äger är något vi prioriterar högt, både vad gäller tillgängliga kapital av tid, fokus och pengar.

Men det finns tillfällen i livet då arbetet plötsligt känns väldigt ointressant och oprioriterat. När vi skulle byta ut vilken pryl som helst i hemmet för att kunna vrida tillbaka klockan. Då fokus och prioriteringar flyttas från omgivningens och ens egna jobb- och prestationsrelaterade krav till en i nuet mer närvarande sinnesstämning kombinerat med en grundläggande önskan om att få ha hälsan, må bra, vara glad och spendera tid med nära och kära. Det jag talar om här är när du själv eller en nära anhörig blir allvarligt sjuk, skadad eller av någon anledning är på väg att gå bort.

Jag tror att många skulle må betydligt bättre av en mer avslappnad inställning till sina jobb, sig själva och framför allt till sina ägodelar. Därför tycker jag att då livet ger någon en spark i baken som kan hjälpa till att få personens fokus och prioriteringar i ordning så är det lite synd att så många, när de väl är tillbaka i vardagen, snabbt återgår till det fokus och de prioriteringar de hade innan.

Uppvaknandet kan i många fall ske i samband med en svår och jobbig situation privat som vid en första anblick endast bär på negativa faktorer och omständigheter. Det kan vara hemskt att vi först när någons liv ställs på sin spets, börjar fundera över vad som egentligen är viktigt och betyder något för oss. Samtidigt kan detta vara början på en stor förändring både för dig, din familj och samhället i stort. Ta till vara på det tillfället och se det som ett medskick från det inträffade eller från personen det berör.

Idag begravs min kära mormor. Aldrig tidigare har prylar och jobb känts så oviktiga som de senaste två veckorna.

2 tankar kring ”När det mesta plötsligt blir oviktigt

  1. Rebecka

    Min mormor har blivit dement så hon känner inte igen mig, det känns också väldigt hemskt och jobbigt. Jag orkar bara hälsa på henne ibland när jag är hemma hos föräldrarna fast jag får dåligt samvete när jag inte åker dit. Farmor träffar jag desto oftare, hon är mycket pigg och vi får båda ut mycket av våra pannkaksdejter. Mormor har flyttat från sitt hus och jag har fått några rostfria bunkar däirfrån och istället rensat ut lite plastbunkar från ikea. Jag tänker på mormor (på ett positivt sätt) varje gång jag använder bunkarna. För en gångs skull känns det bra med saker, då de både är fyllda av minnen och användbara. Hoppas det blev en fin begravning trots att det är jobbigt att gå igenom det.

    Svara
    1. Fru Minimalist Inläggsförfattare

      Jag kan förstå att det är jobbigt att inte bli igenkänd av sin egen mormor, men du får inte ta det personligt. Det är förmodligen väldigt jobbigt för din mormor också innerst inne att inte känna igen människor.
      Grundsynen att inte äga onödiga prylar och saker behöver inte komma i kläm med att behålla saker som påminner om ens far- och morföräldrar. Precis som du gjort kan man byta ut köksutrustning, byta ut någon tavla, eller kanske använda ett smycke som personen tidigare använt, och på så vis påminnas om personen och alla positiva minnen man har tillsammans. Se till att spendera mycket tid med din farmor om det gör dig gott och glöm inte att säga alla de där sakerna man annars tänker eller ”ska säga sen”.

Lämna ett svar