Etikettarkiv: arv

3 svåra saker jag rensat ut

En vanlig fråga jag får när det gäller prylbantning är var man ska börja? Jag brukar svara att man ska börja där det känns enkelt och där sakerna inte är kopplade till så mycket känslor. Sen spelar det ingen roll om det är pennor, köksredskap, underkläder eller vad-som-helst som för dig inte är känslosamt.

Som jag skrev för ett par veckor sedan kan ett synligt ställe vara motiverande att börja med, som ett vitrinskåp, bokhyllan eller saker som ligger på öppna ytor. Helt enkelt för att du då ser framstegen och skillnaden efter att ha prylbantat. I detta inlägg tänkte jag främst fokusera på att berätta om 3 svåra saker jag släppt taget om.

För när du väl prylbantat alla enkla områden, det vill säga skalat av det yttersta lagret på löken, så kommer du med tiden att vilja ta dig an andra svårare områden. Hur kommer det sig? Jo, för att bakom varje ny insikt gömmer sig en djupare nivå av insikter kring dina behov och prioriteringar. Och genom att skala av fler lager på löken märker du fler fördelar som en minimalistisk livsstil ger.

Nedan kan du läsa om 3 svåra saker jag släppt taget om och rensat ut.

Dagböcker. Dagböcker från tonårstiden när man är mitt uppe i alla starka känslor; arg, ledsen, besviken, glad och himlastormande kär. Jag hade vissa problem under tonåren (vem hade inte det? ;) ) som jag inte behöver dela med mig av till mina barn, åtminstone inte i det formatet eller med de orden som en dagbok förmedlar dem i.

De symboliserar inte den person jag är idag, den person jag vill vara, eller den person jag vill att mina barn ska se mig som, om de skulle kommit över böckerna i framtiden. Det kändes som en frihet och lättnat att göra sig av med dem. Och nu 4-5 år senare har jag inte ångrat beslutet eller reflekterat över det särskilt mycket.

Arvegods. När det gäller ärvda prylar så lägger vi på ett lager tankar och känslor på prylarna vilket ibland kan göra att vi agerar irrationellt. Särskilt i ögonen på någon som kommer utifrån och inte har samma relation till sakerna. Och ibland är det ju inte bara ens egna tankar och känslor kopplade till prylarna, utan andra släktingars dito, men där man fått ”ansvar” att förvara och ta hand om ärvda prylar som man aldrig använder.

Jag hade tidigare svårt att släppa taget om ärvda prylar. Tills jag insåg att: Arv är inte att lämna något åt andra. Det är att lämna något inom andra. Och jag måste inte hålla kvar vid alla prylar för att minnas personen. Kanske vågar du släppa taget och komma ut lättare på andra sidan? :)

Bebiskläder. Det kändes som ett sådant definitivt beslut på att det inte blir fler barn när vi tillslut rensade ut barnens bebiskläder. Hela min kropp höll emot rensningen i många år. Men ibland är det väldigt skönt att bara fatta ett beslut, acceptera det beslutet även om man inte gillar det, och sedan gå vidare från det.

Det är ju mycket i livet som inte blir exakt som man hoppades eller ville. Där man snarare behöver jobba med acceptans, än att hålla kvar så hårt i något, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Detta är ett sådant område för mig där jag får jobba med acceptansen.

Där har du 3 generellt sett ”svåra” saker som jag släppt taget om och prylbantat hela eller delar av. Men vad som är svårt

Har du själv några områden som du tycker är väldigt svåra att prylbanta?

Vad vill du ge i arv?

Arv är inte att lämna något åt andra. Det är att lämna något inom andra. Ofta får dock det förstnämnda väldigt stort fokus i samband med arv, för att det är så konkret och för att vi ofta har starka minnen och känslor kopplade till prylar. Men visst är det egentligen det där sistnämnda som är det viktigaste?

När det gäller ärvda prylar så lägger vi på ett lager och tankar och känslor på prylarna vilket ibland kan göra att vi agerar irrationellt. Särskilt i ögonen på någon som kommer utifrån och inte har samma relation till sakerna.

Exempelvis en ärvd stol. För en utomstående person är det just bara en stol, några träbitar som satts ihop till en sittmöbel. Medan det för en annan person kan vara stolen som mormor alltid satt i och som känns omöjlig att göra sig av med för den genererar så mycket känslor och minnen. Men det är ju egentligen ”bara” en stol.

Det är lätt att fastna i tanken på att lämna kvar fysiska ägodelar eller kanske pengar till barn och barnbarn. Men visst finns det många som lämnar kvar mycket annat som egentligen var det vi uppskattade med personen; upplevelser tillsammans, sunda värderingar och goda beteenden som speglas i personens handlingar och sätt att vara och leva. Det som ofta tar tid, kräver prioriteringar och en god vilja, i större utsträckning än vad det idag krävs för att lämna efter sig en större mängd prylar.

Det arv vi ger våra barn och eventuella barnbarn sträcker sig så mycket längre än att lämna efter oss mängder av materiella saker eller en summa pengar. Kanske borde vi fokusera mindre på att lämna efter oss fysiska saker i hopp om att våra släktingar ska vilja förvalta dessa.

Det ena behöver såklart inte utesluta det andra, och ett par utvalda minnessaker kan såklart fylla ett värde den dag man inte längre finns kvar. Men det kan vara värt att fundera över vad som väger tyngst och vad du vill att andra ska minnas av dig. Och se till att det speglar hur man lever och prioriterar i sitt liv.

Nu är jag väldigt nyfiken; vad tycker du kring detta? :)

Vad behåller man bland ärvda saker?

För några månader sedan gick min farmor bort efter en tids sjukdom. 97 år gammal så inget konstigt med det. I likhet med för några år sedan när min mormor gick bort, så blev det dags att återigen ärva prylar. Frågan i rubriken aktualiserades igen, vad behåller och väljer man ut av den ofta stora mängden ägodelar som en släkting samlat på sig under en livstid?

Förra gången jag stod inför denna fråga, hade vi precis påbörjat vår minimalistiska resa, tankarna var i sin linda och bloggen bara någon månad gammal. Numera finns insikterna och verktygen där, men ändå är det inte helt lätt att värja sig utifrån andras önskningar och förhoppningar kring vad man bör ta emot, spara och föra vidare i släktleden.

Det är så lätt hänt att man plötsligt bär och behåller andras minnen i sin ägo. Men vad vill egentligen jag ärva och behålla? Jag skulle säga att det finns två aspekter som jag utgick från och som kan vara till hjälp även för dig som hamnar i en liknande situation:

  • Behov. Precis som vi brukar förespråka oavsett om du ska rensa eller köpa något, eller som i detta fall ärva – utgå från konkreta behov. Har personen något som du har behov av som du saknar idag, eller något du kan ”uppgradera” till.
  • Minnen. Ibland är det svårt att titta på en stor mängd saker och identifiera vad som är viktigt att spara. Men om du lämnar sakerna och istället tänker på personen det gäller, vad ser du då? Vad gillade du med personen eller hens hem? Vad kommer du ihåg mest? Och ha dessa tankar med dig när du går tillbaka och tittar på sakerna.

Jag sparar hellre ett fåtal saker som verkligen gör mig glad och får mig att tänka på personen, än att känna ansvar för att förvara ett stort antal saker för att andra vill det. Utifrån tankarna ovan i åtanke så sparade jag följande från min farmor:

  • En rostfri bunke och decilitermått. Vi har bara en av varje av dessa sedan tidigare som används vid matlagning och bakning, vilket vi regelbundet upplevt varit för lite. Min farmor bakade mycket och hon bakade ofta ett favoritbröd som var uppkallat efter henne, så det känns fint att dessa får gå i arv och användas av oss nu.
  • Två påslakan då barnen just bytt från barntäcken (som passar spjälsäng) till stora/vanliga täcken, och därmed fanns behov av ”nya” normalstora påslakan.
  • Två skålar i glas. Dessa överlever vi helt klart utan, men de matchade varandra och jag har saknat en finare skål/fat att lägga upp kakor, chokladbollar och dylikt vid fika och barnkalas. När jag ser dem ser jag också framför mig var de har stått i farmors hem.

Prydnadssaker, möbler, tavlor och dukar tackades det nej till. Det finns mängder med fina tavlor och dukar som min farmor själv har sytt, men jag har väldigt svårt att se behov av dessa på både kort och lång sikt. Därför känns det mest rationellt att tacka nej och låta andra i släkten med större behov få välja och njuta av dessa.

Just gedigna och användbara prylar likt den rostfria bunken och decilitermåttet känns det fint och lite coolt att ärva. Tänk att dessa kvalitativa saker kan användas och skänka glädje generation efter generation. Precis som det borde vara i ett hållbart samhälle.

Jag har såklart också fått lärdomar från förra gången jag ärvde saker. För vad av allt jag ärvde från min mormor som gick bort, har jag så här sju år senare kvar? Jo, en gammal, sliten dalahäst som jag förknippar med henne och minns precis var den stod i hennes hem, en fin vas som vi använder regelbundet till blommor, samt en fin stor glasskål som släkten åt frukt och bär ur på juldagen under hela min uppväxt, och som vi nu äter frukt och bär ur regelbundet här hemma. Användbara och kvalitativa saker samt någon minnessak jag förknippar med min mormor.

Hur har du tänkt och känt när du ärvt saker? Har du svårt för att tacka nej när andra släktingar vill att du ska ta emot ärvda prylar?

När kom allt över tröskeln?

Att flytta kan vara en inkörsport till minimalism. Inte för att man prompt flyttar till mindre bostad, utan för att man blir överväldigad över den stora mängd prylar som plötsligt blir väldigt påtaglig när varje sak ska plockas ut ur sin ordinarie plats, eventuellt emballeras och sedan packas ner i en flyttlåda och därefter packas upp på ett nytt ställe.

Legitima frågor som många ställer sig i den här processen är; hur kom allt det här in i mitt hem? När tog det sig över tröskeln och varför har jag inte stoppat det?

En anledning är adaption, vi vänjer oss sakta men säkert till vår nya tillvaro. Oavsett om den betydde ytterligare en förvaringsmöbel, lite trängre i garderoben eller rörigare i kökslådan.

Oftast sker det över lång tid. Även om det kan finnas peakar under perioder när inflödet är högre. Kanske vid en flytt då du tillåter dig att köpa massa nytt till den nya bostaden men glömmer eller struntar i att rensa ut det gamla. Eller vid julafton eller barnens födelsedagskalas, liksom om någon släkting går bort och du ärver en större mängd prylar.

Men utöver dessa tillfällen smyger sig prylarna mer eller mindre på. En fyndad pryl på loppis, en souvenir vid semesterresan, en födelsedagspresent och en flytta-in-present. Och plötsligt låg där onödigt många köksprylar i kökslådan, dukar som aldrig används eller skålar i alla tänkbara former och storlekar. Eller varför inte hela möbler som egentligen bara förvarar saker du sällan eller aldrig använder? En liten sak är ingen sak, men flera små saker kan tillsammans generera ett massivt prylberg.

Eftersom inflödet sker över tid är det okej att även låta utflödet och prylbantandet ta tid. Minimalism är en resa som sker över tid, som att skala en lök lager för lager som vi brukar säga. Plötsligt kan du släppa taget om saker du tidigare trodde var oumbärliga. Men tillslut har du bara favoritprylarna kvar i kökslådan, de dukar och skålar du verkligen gillar och använder, liksom bara de möbler du faktiskt har behov av. De övriga har förhoppningsvis fått bli favoriter och komma till användning hemma hos någon annan.

Har du själv ställt dig frågan; när kom alla dessa prylar egentligen in i mitt hem?

En helt ny garderob

Här om veckan fick Storasyster Minimalist en helt ”ny” garderob med kläder i storlek 92. Det är otroligt tacksamt att ha några år äldre släktingar, i vårt fall kusiner, att ärva kläder från. När en storlek börjar bli för liten, går vi ner i källaren, kikar i kartongen med ärvda barnkläder och letar reda på påsen vi markerat med den storlek vi nu är på jakt efter.

Vi tvättar sedan plaggen och skriver in på bloggens in-lista (inte att förglömma! :) ). Ibland inser vi att garderoben behöver kompletteras med något plagg och går då tillväga som vi tidigare nämnt i blogginlägget ”Nya och gamla kläder till barnen”, med att börja leta second hand.

Sedan är det dags att namna kläderna och där har vi gjort det enkelt för oss. Vi köpte lappar som klistras fast genom att stryka med strykjärn och har bara efternamnet på märkningen. Vi har ett ovanligt efternamn och då slipper vi namna om när lillebror ärver plaggen.

Tillbaka till det här med att ärva kläder. Vi tycker det är toppen av flera anledningar, men det finns såklart även små nackdelar. Som att plaggen sällan är de vi själva skulle valt om vi köpt i butik eller second hand. Ibland får vi fler plagg än vad vi skulle köpt själva, men ju större storlekar desto färre plagg i påsarna med ärvda kläder då de slits mer och redan använts av minst två barn innan våra barn. Oftast är det plagg av kända märken, med stigande ålder har de blivit allt mer tjejiga vilket inte är så konstigt då vi mest ärver kläder från två tjejkusiner. Vi hade förmodligen köpt mer neutrala färger och plagg så att även lillebror kunnat ärva samma kläder i större utsträckning. Nedan syns plaggen i storlek 92 som nu tagits i bruk, vi har ett par plagg kvar i storlek 86 som vi kompletterar med.

barnklader_92

En ”ny” uppsättning med ärvda kläder, denna gång i storlek 92.

Fördelarna med att ärva kläder väger dock mångdubbelt över:

Miljövänligt. Det känns otroligt bra att det inte behöver nyproduceras kläder till våra barn, utan att befintliga som redan är i omlopp kan används och slitas eftersom de ju har mer att ge.

Tidsbesparing. Det enda jag kan minnas att vi själva köpt helt nytt i en butik än så länge är ett par simbyxor inför första babysim-kursen med Storasyster. Dessa har lillebror nu som går på sin första babysim-kurs. Sen har vi såklart fått ett par nya plagg i present till båda barnen.

Ekonomiskt. Det känns otroligt lyxigt att slippa lägga en hel del pengar på barnkläder, framför allt ytterkläder. Inte minst eftersom någon av oss varit föräldraledig de senaste åren. Vi har kompletterat med en del plagg i vissa storlekar men då genom Tradera eller second hand.

Energibesparing. Visst går det att köpa första bästa i närmsta butik, men det är inte vi att göra så. Ska ett plagg införskaffas vill vi helst att det är gots-märkt, att det i färg och mönster går lika bra till tjej som kille och att det känns hyfsat prisvärt. Att researcha utbud, hålla koll på budgivningar på Tradera, eller ta sig till lämplig butik, det är energikrävande.

I förrådet förvarar vi kläderna i påsar som vi märkt med rätt storlek. Det är extra roligt med plagg som Adidas-dressen nedan. Den köpte Fru Minimalist till första syskonbarnet för 5-6 år sedan. Nu har den kommit tillbaka till oss och passar till Storasyster Minimalist som blir tredje barnet att bära den.

Vad tycker du är för- respektive nackdelar med att ärva klädesplagg till barnen?

adidas_dress

Adidas-dress köpt för 5-6 år sedan till Fru Minimalists första syskonbarn.

När mammor dör

För tre år sedan gick min mormor bort efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Vi stod varandra väldigt nära och jag hann knappt ta in att hon var sjuk och inte längre bodde i sin lägenhet förrän hon var borta. Vilket samtidigt var skönt eftersom hon slapp bo på hem eller ligga på sjukhus särskilt längre. Nu tre år senare föddes vårt andra barn, Lillebror Minimalist, kring samma datum. Jag kan fortfarande känna en sorg över att hon aldrig fick träffa något av sina barnbarnsbarn. Men så är livet, och när ett ljus släcks tänds ett annat någon annanstans.

Jag läste nyligen en dikt av Göran Tunström:

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Det var först när jag själv fick förmånen att bli mamma till Storasyster Minimalist, som jag insåg hur mycket min mamma måste älska mig. Det är svårt att förstå hur det ska finnas plats för mer kärlek till fler i samma hjärta. Men modershjärtan växer sig större i takt med att familjen växer och fler kärleksfulla individer tar sig in i ens liv. En dag har det plats för både partner, barn, barnbarnsbarn och andra i ens närhet som förtjänar en plats.

Att få egna barn har samtidigt gjort mig mer rädd att förlora min mamma. Hur ska jag kunna navigera mitt liv utan det sista väderstrecket? Hur ska jag lära mig leva med mindre syre? Kommer jag någonsin hitta en glänta där jag kan se det vackra bortom all sly när jag mist den som älskat mig allra mest? Hon som gav mig livet, min mamma.

Men vad har det här med minimalism att göra? Kanske inget. Eller kanske allt. För i grund och botten är familjen det viktigaste många av oss har. Ändå har vi svårt att prioritera och uppskatta den i jakten på en framgångsrik karriär, mer pengar, högre status, fler prylar och ett fullspäckat schema där tid och umgänge med familjen sällan bokas in som en aktivitet. Trots att det kanske är den viktigaste aktiviteten av alla.

Att sälja ärvda ting

Här om dagen var det två år sedan min mormor gick bort. Vid bouppteckningen ett par månader senare fick jag bland annat en klassisk servis från Hackefors med blomman Linnea, så här skrev jag om servisen då:

Klassisk Hackefors servis Linnea i 12 delar med kaffekoppar, kaffefat och assietter. Med tanke på att jag och Herr Minimalist aldrig dricker kaffe så är överflödig ett milt uttryck. Jag önskade få ärva denna servis när jag var tio år och nu får jag stå mitt kast. Samvetet säger spara medan förnuftet säger sälj.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att sälja servisen. Sedan den kom in i hemmet för knappt två år sedan, har varje kopp, fat och assiett stått varsamt inslaget i tidningspapper i en plastkasse. Jag kände att de förtjänade bättre än så, att någon annan säkerligen skulle ta hand om servisen bättre och förhoppningsvis även använda den. Som vi tidigare skrivit i inlägget Om jag vore en pryl:

Om jag vore en sak så skulle jag vilja användas så mycket som möjligt för det ändamål jag är avsedd för, men samtidigt självklart hanteras respektfullt utan slit och släng-mentalitet. Den dag jag av en eller annan anledning inte längre är aktuell vill jag ha kommit till maximal nytta under min verksamma tid.

Servisen kom inte till maximal nytta hemma hos oss och under överskådlig framtid skulle den heller inte göra det eftersom ingen av oss tycker om kaffe. Jag gick även igenom våra tips om hur du bäst hanterar minnessaker som vi skrev i inlägget Nostalgi och minnessaker, men inget där var direkt applicerbart på servisen.

Här kommer kruxet och knepet att kunna sälja saker du har byggt upp nostalgisk ränta kring, och prylar du ärvt och därför känner mer hänsyn och ansvar för. Gör något särskilt för pengarna du säljer saken för. Låt dem inte bara bli en del av familjens allmänna vardagskonsumtion, om du inte har det enormt knapert för tillfället förstås. Om det handlar om större summor kan du och/eller familjen göra någon minnesvärd aktivitet tillsammans. Ett annat bra alternativt är att låta pengarna bli ett bidrag till barnens sparkonto.

Vad vi gjorde för hundralapparna som servisen gav? Jo, vi satte in dem på Bebis Minimalist nyöppnade sparkonto i samband med dopet. På så vis blev pengarna från servisen som en gåva till Bebis Minimalist från gammelmormor, vilket kändes fint.

Har du några nostalgiska och/eller ärvda saker som inte används och som skulle kunna säljas?