Etikettarkiv: arv

Vad behåller man bland ärvda saker?

För några månader sedan gick min farmor bort efter en tids sjukdom. 97 år gammal så inget konstigt med det. I likhet med för några år sedan när min mormor gick bort, så blev det dags att återigen ärva prylar. Frågan i rubriken aktualiserades igen, vad behåller och väljer man ut av den ofta stora mängden ägodelar som en släkting samlat på sig under en livstid?

Förra gången jag stod inför denna fråga, hade vi precis påbörjat vår minimalistiska resa, tankarna var i sin linda och bloggen bara någon månad gammal. Numera finns insikterna och verktygen där, men ändå är det inte helt lätt att värja sig utifrån andras önskningar och förhoppningar kring vad man bör ta emot, spara och föra vidare i släktleden.

Det är så lätt hänt att man plötsligt bär och behåller andras minnen i sin ägo. Men vad vill egentligen jag ärva och behålla? Jag skulle säga att det finns två aspekter som jag utgick från och som kan vara till hjälp även för dig som hamnar i en liknande situation:

  • Behov. Precis som vi brukar förespråka oavsett om du ska rensa eller köpa något, eller som i detta fall ärva – utgå från konkreta behov. Har personen något som du har behov av som du saknar idag, eller något du kan ”uppgradera” till.
  • Minnen. Ibland är det svårt att titta på en stor mängd saker och identifiera vad som är viktigt att spara. Men om du lämnar sakerna och istället tänker på personen det gäller, vad ser du då? Vad gillade du med personen eller hens hem? Vad kommer du ihåg mest? Och ha dessa tankar med dig när du går tillbaka och tittar på sakerna.

Jag sparar hellre ett fåtal saker som verkligen gör mig glad och får mig att tänka på personen, än att känna ansvar för att förvara ett stort antal saker för att andra vill det. Utifrån tankarna ovan i åtanke så sparade jag följande från min farmor:

  • En rostfri bunke och decilitermått. Vi har bara en av varje av dessa sedan tidigare som används vid matlagning och bakning, vilket vi regelbundet upplevt varit för lite. Min farmor bakade mycket och hon bakade ofta ett favoritbröd som var uppkallat efter henne, så det känns fint att dessa får gå i arv och användas av oss nu.
  • Två påslakan då barnen just bytt från barntäcken (som passar spjälsäng) till stora/vanliga täcken, och därmed fanns behov av ”nya” normalstora påslakan.
  • Två skålar i glas. Dessa överlever vi helt klart utan, men de matchade varandra och jag har saknat en finare skål/fat att lägga upp kakor, chokladbollar och dylikt vid fika och barnkalas. När jag ser dem ser jag också framför mig var de har stått i farmors hem.

Prydnadssaker, möbler, tavlor och dukar tackades det nej till. Det finns mängder med fina tavlor och dukar som min farmor själv har sytt, men jag har väldigt svårt att se behov av dessa på både kort och lång sikt. Därför känns det mest rationellt att tacka nej och låta andra i släkten med större behov få välja och njuta av dessa.

Just gedigna och användbara prylar likt den rostfria bunken och decilitermåttet känns det fint och lite coolt att ärva. Tänk att dessa kvalitativa saker kan användas och skänka glädje generation efter generation. Precis som det borde vara i ett hållbart samhälle.

Jag har såklart också fått lärdomar från förra gången jag ärvde saker. För vad av allt jag ärvde från min mormor som gick bort, har jag så här sju år senare kvar? Jo, en gammal, sliten dalahäst som jag förknippar med henne och minns precis var den stod i hennes hem, en fin vas som vi använder regelbundet till blommor, samt en fin stor glasskål som släkten åt frukt och bär ur på juldagen under hela min uppväxt, och som vi nu äter frukt och bär ur regelbundet här hemma. Användbara och kvalitativa saker samt någon minnessak jag förknippar med min mormor.

Hur har du tänkt och känt när du ärvt saker? Har du svårt för att tacka nej när andra släktingar vill att du ska ta emot ärvda prylar?

När kom allt över tröskeln?

Att flytta kan vara en inkörsport till minimalism. Inte för att man prompt flyttar till mindre bostad, utan för att man blir överväldigad över den stora mängd prylar som plötsligt blir väldigt påtaglig när varje sak ska plockas ut ur sin ordinarie plats, eventuellt emballeras och sedan packas ner i en flyttlåda och därefter packas upp på ett nytt ställe.

Legitima frågor som många ställer sig i den här processen är; hur kom allt det här in i mitt hem? När tog det sig över tröskeln och varför har jag inte stoppat det?

En anledning är adaption, vi vänjer oss sakta men säkert till vår nya tillvaro. Oavsett om den betydde ytterligare en förvaringsmöbel, lite trängre i garderoben eller rörigare i kökslådan.

Oftast sker det över lång tid. Även om det kan finnas peakar under perioder när inflödet är högre. Kanske vid en flytt då du tillåter dig att köpa massa nytt till den nya bostaden men glömmer eller struntar i att rensa ut det gamla. Eller vid julafton eller barnens födelsedagskalas, liksom om någon släkting går bort och du ärver en större mängd prylar.

Men utöver dessa tillfällen smyger sig prylarna mer eller mindre på. En fyndad pryl på loppis, en souvenir vid semesterresan, en födelsedagspresent och en flytta-in-present. Och plötsligt låg där onödigt många köksprylar i kökslådan, dukar som aldrig används eller skålar i alla tänkbara former och storlekar. Eller varför inte hela möbler som egentligen bara förvarar saker du sällan eller aldrig använder? En liten sak är ingen sak, men flera små saker kan tillsammans generera ett massivt prylberg.

Eftersom inflödet sker över tid är det okej att även låta utflödet och prylbantandet ta tid. Minimalism är en resa som sker över tid, som att skala en lök lager för lager som vi brukar säga. Plötsligt kan du släppa taget om saker du tidigare trodde var oumbärliga. Men tillslut har du bara favoritprylarna kvar i kökslådan, de dukar och skålar du verkligen gillar och använder, liksom bara de möbler du faktiskt har behov av. De övriga har förhoppningsvis fått bli favoriter och komma till användning hemma hos någon annan.

Har du själv ställt dig frågan; när kom alla dessa prylar egentligen in i mitt hem?

En helt ny garderob

Här om veckan fick Storasyster Minimalist en helt ”ny” garderob med kläder i storlek 92. Det är otroligt tacksamt att ha några år äldre släktingar, i vårt fall kusiner, att ärva kläder från. När en storlek börjar bli för liten, går vi ner i källaren, kikar i kartongen med ärvda barnkläder och letar reda på påsen vi markerat med den storlek vi nu är på jakt efter.

Vi tvättar sedan plaggen och skriver in på bloggens in-lista (inte att förglömma! :) ). Ibland inser vi att garderoben behöver kompletteras med något plagg och går då tillväga som vi tidigare nämnt i blogginlägget ”Nya och gamla kläder till barnen”, med att börja leta second hand.

Sedan är det dags att namna kläderna och där har vi gjort det enkelt för oss. Vi köpte lappar som klistras fast genom att stryka med strykjärn och har bara efternamnet på märkningen. Vi har ett ovanligt efternamn och då slipper vi namna om när lillebror ärver plaggen.

Tillbaka till det här med att ärva kläder. Vi tycker det är toppen av flera anledningar, men det finns såklart även små nackdelar. Som att plaggen sällan är de vi själva skulle valt om vi köpt i butik eller second hand. Ibland får vi fler plagg än vad vi skulle köpt själva, men ju större storlekar desto färre plagg i påsarna med ärvda kläder då de slits mer och redan använts av minst två barn innan våra barn. Oftast är det plagg av kända märken, med stigande ålder har de blivit allt mer tjejiga vilket inte är så konstigt då vi mest ärver kläder från två tjejkusiner. Vi hade förmodligen köpt mer neutrala färger och plagg så att även lillebror kunnat ärva samma kläder i större utsträckning. Nedan syns plaggen i storlek 92 som nu tagits i bruk, vi har ett par plagg kvar i storlek 86 som vi kompletterar med.

barnklader_92

En ”ny” uppsättning med ärvda kläder, denna gång i storlek 92.

Fördelarna med att ärva kläder väger dock mångdubbelt över:

Miljövänligt. Det känns otroligt bra att det inte behöver nyproduceras kläder till våra barn, utan att befintliga som redan är i omlopp kan används och slitas eftersom de ju har mer att ge.

Tidsbesparing. Det enda jag kan minnas att vi själva köpt helt nytt i en butik än så länge är ett par simbyxor inför första babysim-kursen med Storasyster. Dessa har lillebror nu som går på sin första babysim-kurs. Sen har vi såklart fått ett par nya plagg i present till båda barnen.

Ekonomiskt. Det känns otroligt lyxigt att slippa lägga en hel del pengar på barnkläder, framför allt ytterkläder. Inte minst eftersom någon av oss varit föräldraledig de senaste åren. Vi har kompletterat med en del plagg i vissa storlekar men då genom Tradera eller second hand.

Energibesparing. Visst går det att köpa första bästa i närmsta butik, men det är inte vi att göra så. Ska ett plagg införskaffas vill vi helst att det är gots-märkt, att det i färg och mönster går lika bra till tjej som kille och att det känns hyfsat prisvärt. Att researcha utbud, hålla koll på budgivningar på Tradera, eller ta sig till lämplig butik, det är energikrävande.

I förrådet förvarar vi kläderna i påsar som vi märkt med rätt storlek. Det är extra roligt med plagg som Adidas-dressen nedan. Den köpte Fru Minimalist till första syskonbarnet för 5-6 år sedan. Nu har den kommit tillbaka till oss och passar till Storasyster Minimalist som blir tredje barnet att bära den.

Vad tycker du är för- respektive nackdelar med att ärva klädesplagg till barnen?

adidas_dress

Adidas-dress köpt för 5-6 år sedan till Fru Minimalists första syskonbarn.

När mammor dör

För tre år sedan gick min mormor bort efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Vi stod varandra väldigt nära och jag hann knappt ta in att hon var sjuk och inte längre bodde i sin lägenhet förrän hon var borta. Vilket samtidigt var skönt eftersom hon slapp bo på hem eller ligga på sjukhus särskilt längre. Nu tre år senare föddes vårt andra barn, Lillebror Minimalist, kring samma datum. Jag kan fortfarande känna en sorg över att hon aldrig fick träffa något av sina barnbarnsbarn. Men så är livet, och när ett ljus släcks tänds ett annat någon annanstans.

Jag läste nyligen en dikt av Göran Tunström:

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Det var först när jag själv fick förmånen att bli mamma till Storasyster Minimalist, som jag insåg hur mycket min mamma måste älska mig. Det är svårt att förstå hur det ska finnas plats för mer kärlek till fler i samma hjärta. Men modershjärtan växer sig större i takt med att familjen växer och fler kärleksfulla individer tar sig in i ens liv. En dag har det plats för både partner, barn, barnbarnsbarn och andra i ens närhet som förtjänar en plats.

Att få egna barn har samtidigt gjort mig mer rädd att förlora min mamma. Hur ska jag kunna navigera mitt liv utan det sista väderstrecket? Hur ska jag lära mig leva med mindre syre? Kommer jag någonsin hitta en glänta där jag kan se det vackra bortom all sly när jag mist den som älskat mig allra mest? Hon som gav mig livet, min mamma.

Men vad har det här med minimalism att göra? Kanske inget. Eller kanske allt. För i grund och botten är familjen det viktigaste många av oss har. Ändå har vi svårt att prioritera och uppskatta den i jakten på en framgångsrik karriär, mer pengar, högre status, fler prylar och ett fullspäckat schema där tid och umgänge med familjen sällan bokas in som en aktivitet. Trots att det kanske är den viktigaste aktiviteten av alla.

Att sälja ärvda ting

Här om dagen var det två år sedan min mormor gick bort. Vid bouppteckningen ett par månader senare fick jag bland annat en klassisk servis från Hackefors med blomman Linnea, så här skrev jag om servisen då:

Klassisk Hackefors servis Linnea i 12 delar med kaffekoppar, kaffefat och assietter. Med tanke på att jag och Herr Minimalist aldrig dricker kaffe så är överflödig ett milt uttryck. Jag önskade få ärva denna servis när jag var tio år och nu får jag stå mitt kast. Samvetet säger spara medan förnuftet säger sälj.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att sälja servisen. Sedan den kom in i hemmet för knappt två år sedan, har varje kopp, fat och assiett stått varsamt inslaget i tidningspapper i en plastkasse. Jag kände att de förtjänade bättre än så, att någon annan säkerligen skulle ta hand om servisen bättre och förhoppningsvis även använda den. Som vi tidigare skrivit i inlägget Om jag vore en pryl:

Om jag vore en sak så skulle jag vilja användas så mycket som möjligt för det ändamål jag är avsedd för, men samtidigt självklart hanteras respektfullt utan slit och släng-mentalitet. Den dag jag av en eller annan anledning inte längre är aktuell vill jag ha kommit till maximal nytta under min verksamma tid.

Servisen kom inte till maximal nytta hemma hos oss och under överskådlig framtid skulle den heller inte göra det eftersom ingen av oss tycker om kaffe. Jag gick även igenom våra tips om hur du bäst hanterar minnessaker som vi skrev i inlägget Nostalgi och minnessaker, men inget där var direkt applicerbart på servisen.

Här kommer kruxet och knepet att kunna sälja saker du har byggt upp nostalgisk ränta kring, och prylar du ärvt och därför känner mer hänsyn och ansvar för. Gör något särskilt för pengarna du säljer saken för. Låt dem inte bara bli en del av familjens allmänna vardagskonsumtion, om du inte har det enormt knapert för tillfället förstås. Om det handlar om större summor kan du och/eller familjen göra någon minnesvärd aktivitet tillsammans. Ett annat bra alternativt är att låta pengarna bli ett bidrag till barnens sparkonto.

Vad vi gjorde för hundralapparna som servisen gav? Jo, vi satte in dem på Bebis Minimalist nyöppnade sparkonto i samband med dopet. På så vis blev pengarna från servisen som en gåva till Bebis Minimalist från gammelmormor, vilket kändes fint.

Har du några nostalgiska och/eller ärvda saker som inte används och som skulle kunna säljas?

Nostalgi och minnessaker

Vid ett par tillfällen har vi fått frågan om hur du ska hantera minnessaker och prylar du fått eller ärvt som har ett nostalgiskt eller känslomässigt värde snarare än fysiskt sådant. Det är lätt att bli sentimental och fäst vid prylar som påminner oss om vårt förflutna och som får oss att förflytta oss bakåt i tiden. Eller saker som tillhört våra nära och kära och som fyller dig med glada minnen om personen. Förmodligen hör dessa prylar till de svåraste att göra sig av med för väldigt många.

Barnens första klädesplagg, anteckningsblock från skolan, fotbollsbilder från VM 94, en hjärtformad sten från en resa, studentskylten dina föräldrar gjort, nallen från din första stora kärlek, farfars gamla fickur eller kepsen med din idols autograf. Denna typ av nostalgiska minnessaker har stor risk att hamna i en låda i förrådet, källaren eller på vinden, kanske i din nostalgilåda. Men hur kan du tänka kring och vad kan du göra med sakerna som väcker så mycket minnen och känslor?

Visa upp. Att göra sig av med minnessaker betyder inte att alla behöver rensas ut. Fokusera istället på de som betyder mest för dig och som gör dig innerligt glad och låt dessa ta plats i ditt hem. Ibland håller vi fast vid saker i ett försök att hålla fast vid personer som lämnat oss. Hedra istället dessa personer genom att visa upp saker som tillhörde dem och som har en historia. En hel kartong med minnessaker undangömd i källaren känns mer meningslöst än att ha ett fåtal av dem synliga i hemmet, som genererar glädje när du ser dem. Jag har en bägare från Frimurarna och en gammal dalahäst som tillhört min morfar respektive mormor, dessa står i vår bokhylla och skapar en retro touch.

Använd. Låt inte minnessakerna ligga nerpackade eller undangömda utan använd de som går att nyttja. T-shirten från favoritfestivalen, smycken du ärvt av din farmor, eller finbesticken du fick i studentpresent men fortfarande aldrig använt. Kanske kan du träna eller sova i t-shirten istället för att låta den ligga längst ner i byrålådan, och annars är det kanske dags att låta den lämna hemmet. Finbesticken jag samlat och sparat på i tio års tid låg länge nerpackade i en flyttlåda men är nu de enda bestick vi äger och använder. När min mormor gick bort ärvde jag bland annat en glasvas och en glasskål som vi använder regelbundet.

Digitalisera. Om du sparat framkallade fotografier, kvitton och andra dokument, kan det vara aktuellt att digitalisera dessa. Men inte utan en rejäl rensningsomgång först. Beroende på vad det är du sparat kan du scanna eller fota av dem, och sedan organisera dessa digital. Även minnessaker du har svårt att släppa iväg kan vara värda att fotografera och spara digitalt för att sedan lättare kunna låta den fysiska saken lämna hemmet. För några månader sedan slängde jag ett 30-tal diplom som jag sparat genom åren, några av dem ser ni nedan. Det var en skön befrielse och känsla att inse att de inte längre hade något värde för mig. Fina inbjudningskort och tackkort tar jag ett foto på och sparar i en särskild mapp i mobilen som minne men också som inspiration den dag jag själv ska skapa något liknande.

Passar minnessaken inte in på något av ovannämnda och du ändå inte kan göra dig av med den? Det är helt okej, så länge det rör sig om ett fåtal saker. Så känner vi också kring exempelvis våra dagböcker, scrapbook-fotoalbum och studentmössan. Dessa förvaras därför i vår respektive nostalgilådor i källaren och kommer medvetet bara flyttas med vid varje flytt. Kanske blir lådorna lättare med åren eller också tynger vi dem med ytterligare nostalgiska minnessaker. Mer än en varsin flyttlåda med saker blir det dock aldrig.

Vilka minnessaker har du svårt att göra dig av med?

Diplom

Nostalgilådan

Även som minimalist kan det finnas saker som man aldrig någonsin vill göra sig av med. Det kan exempelvis vara dina första små skor som barn, dagböcker från den humörstinna tonårsperioden, studentmössan med personliga kommentarer från vänner, kärleksbrev från första kärleken, ett nästan ihjälkramat mjukisdjur eller något annat kärt minne där man byggt upp ovanligt mycket nostalgisk ränta.

Gemensamt för denna typ av personliga saker är att de inte finns något behov för dem att synas i hemmet. De behöver inte heller ta plats i befintliga förvaringslösningar i bostaden, eftersom du ytterst sällan tar fram eller gör något med sakerna.

Vi har löst detta med något som vi kallar för nostalgilådan. I vårt källarförråd har jag och Herr Minimalist varsin flyttkartong där vi samlar på ovannämnda typer av nostalgiska minnen och saker. Vi är fullt medvetna om att vi aldrig kommer packa upp dem utan bara flytta lådan från förråd till förråd de gånger vi byter boende. Och det är helt ok.

Vi kommer säkerligen fylla på den ett par gånger längs vägen. Den dag våra respektive föräldrahem behöver rensas mer ingående exempelvis. Jag kommer säkert lägga ner någon sak tillhörande min mormor i lådan den dag de inte uppfyller kraven för att få synas i lägenheten, eftersom de ändå har ett stort personligt värde för mig.

Utöver några av sakerna som nämnts i inledningen så förvarar vi även exempelvis fotoalbum från tiden innan digitalkameran fanns, några skolkataloger och anteckningsblock från grundskolan i nostalgilådan.

Likväl som vi rensar i hemmet regelbundet rensar vi även då och då i nostalgilådan. Vid varje flytt och även då något nytt läggs ner görs en snabb genomgång för att se att det som ligger där verkligen betyder något fortfarande. Exempelvis hade jag några böcker liggandes i lådan ett tag som jag verkligen ville bevara, vilka jag nu har rensat ut istället. Livet förändras ju och synen på saker och dess värde likaså.

Har du någon form av nostalgilåda och vad förvarar du i så fall i den?