Vad vill du ge i arv?

Arv är inte att lämna något åt andra. Det är att lämna något inom andra. Ofta får dock det förstnämnda väldigt stort fokus i samband med arv, för att det är så konkret och för att vi ofta har starka minnen och känslor kopplade till prylar. Men visst är det egentligen det där sistnämnda som är det viktigaste?

När det gäller ärvda prylar så lägger vi på ett lager och tankar och känslor på prylarna vilket ibland kan göra att vi agerar irrationellt. Särskilt i ögonen på någon som kommer utifrån och inte har samma relation till sakerna.

Exempelvis en ärvd stol. För en utomstående person är det just bara en stol, några träbitar som satts ihop till en sittmöbel. Medan det för en annan person kan vara stolen som mormor alltid satt i och som känns omöjlig att göra sig av med för den genererar så mycket känslor och minnen. Men det är ju egentligen ”bara” en stol.

Det är lätt att fastna i tanken på att lämna kvar fysiska ägodelar eller kanske pengar till barn och barnbarn. Men visst finns det många som lämnar kvar mycket annat som egentligen var det vi uppskattade med personen; upplevelser tillsammans, sunda värderingar och goda beteenden som speglas i personens handlingar och sätt att vara och leva. Det som ofta tar tid, kräver prioriteringar och en god vilja, i större utsträckning än vad det idag krävs för att lämna efter sig en större mängd prylar.

Det arv vi ger våra barn och eventuella barnbarn sträcker sig så mycket längre än att lämna efter oss mängder av materiella saker eller en summa pengar. Kanske borde vi fokusera mindre på att lämna efter oss fysiska saker i hopp om att våra släktingar ska vilja förvalta dessa.

Det ena behöver såklart inte utesluta det andra, och ett par utvalda minnessaker kan såklart fylla ett värde den dag man inte längre finns kvar. Men det kan vara värt att fundera över vad som väger tyngst och vad du vill att andra ska minnas av dig. Och se till att det speglar hur man lever och prioriterar i sitt liv.

Nu är jag väldigt nyfiken; vad tycker du kring detta? :)

4 tankar kring ”Vad vill du ge i arv?

  1. Mona

    Jag har nyss flyttat, och hittat massor av minnen som varit undanlagda i många år. Bland annat från barnens bäbistid, men som de inte minns. Och eftersom de inte minns sakerna, så finns ju heller inga minnen och sakerna kommer inte att vara till glädje för dem när de i sin tur får bäbisar. Så nu ska jag försöka ta fram sakerna och använda dem. T ex får det handgjorda lapptäcket till äldsta barnet ligga på fotändan av en säng, ungefär som det brukar vara på hotell. Det virkade överkastet som jag har fått av min mormor, och som är till en juniorsäng, kommer att användas på samma sätt. Det ska ju användas, så att det blir minnen av sakerna. Annars behöver sakerna inte vara kvar. Jag har dessertskedar från in mormor, de använder vi varje dag. Och det känns bra att barnen nu får minnen av deras gammelmormor och av mig, på samma gång <3

    Svara
    1. Karro

      Har man inte gett av sin tid och sin själ kommer sakerna från den personen kanske inte i lika stor grad att förknippas med goda känslor och minnen. Jag tycker att man kan ge både saker och av sin tid. Det är genom att göra saker tillsammans som man skapar minnen och man lär känna varandra på ett djupare sätt. Men jag ger även gärna bort en pryl om jag vet att den är uppskattad. Jag gläds jättemycket åt saker jag fått från min mormor och påminns varje gång jag använder dom om henne.

  2. Katarina

    Detta är verkligen aktuellt för mig och det är faktiskt viktigt att tänka igenom hur man själv vill ha det både som mottagare av ett arv, och givare. Jag har själv ärvt smycken och möbler som gått i generationer och jag förvaltar dem gärna. Självklart används de så frekvent som möjligt, annars ser jag ingen poäng med att ha dem. När min tid väl kommer vill jag gärna att mina barn ska ha dessa saker – dessa vackra minnen, men tänk om sakerna bara tynger dem? Tänk om de inte vågar säga detta till mig eftersom de vet hur mycket jag tycker om dem? Det sista jag vill är att detta ska hända, eller förstås tvärtom – att det blir bråk om sakerna. Det är nog läge att ärligt diskutera detta med dem.

    Svara
    1. Marie

      Så klokt tänkt, man vill ju inte att ett arv ska bli en belastning, något man måste fortsätta äga mot sin vilja. Ord som : det här vill jag att du ska ha sen! Underförstått kanske att det ska du bli glad för och sen vårda den ömt oavsett om du verkligen vill ha den…

Kommentera