I helgen såg jag äntligen tv-programmet ”Prylar ut, kärlek in” som gick på tv för ett par veckor sedan och som flera läsare tipsat om. Programmet handlar om en kille som experimenterar med en ny livsstil under ett år där han börjar med att flytta bort alla saker, och då menar jag verkligen alla saker inklusive underkläder, från hemmet till en lagerlokal. Därefter hämtar han enbart tillbaka en sak per dag under ett års tid för att sakta men säkert komma till insikt vad han verkligen behöver och vad som verkligen gör honom lycklig.
Tyvärr levde programmet inte alls upp till mina förväntningar trots att jag tycker upplägget låter intressant för mig som minimalist. Det berodde nog främst på en kombination av att programmet var på finska, att det kändes väldigt hemmaproducerat samt huvudpersonens extrema tillvägagångssätt som inte alls går i linje med den typ av minimalism vi vill förmedla. Det är dock en intressant frågeställning huvudpersonen ställer sig som fler borde tänka över!
Huvudpersonen berättar i slutet av programmet att han klarar sig på 100 saker men behöver ytterligare 100 saker för att livet ska kännas bekvämt och kul. Och då räknas alla saker, en säng, ett par kalsonger, en gaffel, en skjorta. Det är nog relativt få som skulle hålla med honom om att 200 saker räcker för att livet ska kännas kul och bekvämt, men det är hur som helst rätt imponerande att han både trivs och fungerar med det upplägget.
Har du sett programmet ”Prylar ut, kärlek in” och vad tyckte du i så fall om det? Var ligger din minimigräns för antalet prylar du behöver tror du?
Jag tyckte att dokumentären var både bra och tankeväckande. Jag gillade verkligen Petris mormor, hon hade en skön inställning till livet. Visserligen har jag en förkärlek för Finland och finska allmänt men det är bra att vidga sina vyer lite, att inte bara titta på engelska eller svenska program.
Jag gillade också hans mormor, hon hade kloka tankar att bidra med. Jag tycker också att det är en intressant frågeställning, var väldigt tankeväckande. Har svårt att komma på en siffra, men den är nog rätt mycket högre än 200 prylar. Det känns lite som att tänka på att rymden är oändlig när jag tänker på att jag inte kan räkna mina egna prylar/ att jag inte ens har koll på vad jag faktiskt äger. Ska rensa mer!
Jag håller med dig om att mormorn hade en skön inställning till livet. Den bästa delen av tv-programmet tyckte jag var när de gick omkring i hennes lägenhet och funderade över vad de skulle välja för minnessak därifrån. Förmodligen eftersom jag kände igen mig så väl då jag var i samma sits för bara något halvår sedan, som jag beskrivit i inlägget ”Vad sparar man vid en bouppteckning?” bland annat.
http://minimalisterna.se/vad-sparar-man-vid-en-bouppteckning/
Tänkte på Petris mormor också. Så typiskt finsk gammal tant. :) Med tanke på Finlands unika historia (varje land har sin unika historia förstås) med mindre än 100 års självständighet och med så mycket större fattigdom än Sverige ända in på 60-talet så tror jag folk där har en helt annat förhållande till saker och sina medmänniskor än här men framför allt de medelålders och äldre. Deras sparsmakade design och superpraktiskt inriktade liv talar lite för sig självt. Tror minimalism ingår i deras DNA nästan men blivit tillfälligt bortglömt av den kommersialiserade ungdomen som sannolikt känner skam över sitt fattiga förflutna. Det finns nog flera bottnar i det där. Tycker det är intressant att grubbla på olika folks mentaliteter och hur de uppkommit… :)
Har släkt i Finland (som jag talar engelska med!) och varit på lärarutbyte där i två veckor. Oj, oj ett land så nära men så annorlunda rent mentalt. Deras gymnasieskolor är så rena, välordnade och kvalitetsmässigt påkostade. Har sett många olika skolor, samma överallt. Lärarna har en status de inte haft i Sverige på decennier. Överallt, i affärer, hemma hos folk osv bemöts man med ögonkontakt och… avspänd tystnad. Detta tysta och lite inbundna folk är ingalunda omedvetet om sina resurser men skryt och självhävdelse verkar vara den största sociala missen man kan göra. Jag framstod nog i deras ögon som överdrivet framåt och pratig. ”Small talk” är inte populärt. Var så tagen efter mina veckor där att jag helt omvärderade grannlandet i öster.
Intressant med din reflektion över Finland, dess kultur och mentalitet. Jag har också förstått att de är väldigt olika oss på många sätt, inte minst i arbetskulturen och socialt.
Jag brukar fundera över hur mycket minimalism och konsumtion har med olika generationer att göra. Att de som växte upp på 40-talet och hade det knapert de första 20 åren i livet har kompenserat genom att konsumera desto mer nu de senaste 20 åren när de både har pengar och utbud till sin fördel. Medan många av oss som växt upp på 80-talet och alltid haft mycket saker och prylar av dålig kvalitet istället går åt det minimalistiska hållet med få prylar av bra kvalitet… Det där får nog bli ett eget inlägg någon gång framöver :)
Intressant reflektion kring olika generationer! Ser fram emot det inlägget!
Kul att du gillar Finland. Jag bor nämligen där:) men skulle nästan vilja påstå att kriget gjorde folk till anti-materialister. Bland våra mor- o farföräldrar är/var det väldigt vanligt att spara på allt. Ifall om. Nästa generation konsumerade som bara den med vetskapen om att de äntligen hade möjlighet. Min generation är väl något så när normal skulle jag säga. Ha ha.
Jag tyckte också att frågeställningen var intressant och hur när man skalar bort allt det ytliga finner kärnan. Håller med om att programmet känns väldigt hemmaproducerat och i vissa stycken långtradigt men det lämnade mig med bra tankar om vad som är viktigt i livet.
Oj, minimigräns. Så svårt! Jag brukade skämta om att jag fick plats med allt jag ägde i min bil under mina 8 år i Spanien då vi hyrde lgh på olika ställen. Jag trivdes jättebra med det lilla livet. Sen bodde jag flera år i ett rum hemma hos mina föräldrar som vuxen när jag flyttade hem från Spanien med bara två resväskor. Först 3-4 år senare gick flyttlasset tillbaka hem med mina barndomssaker, böcker, minnessaker etc. Så jag skulle nog säga 200-300. Nu tycker jag jag lever enkelt, i en tvåa men har säkert uppåt 1000 saker hemma. Behöver inte ens hälften. Men det mesta jag har hemma gör mig glad och ger mig hemmaenergi. Detta är mitt första riktiga egna hem, med alla mina saker samlade på ett ställe.
Jag har också bott utomlands i olika perioder i livet, jobbat, studerat, rest etc och då trivs jag med och tycker jag klarar mig med de saker och kläder jag fick plats med i resväskan eller ryggsäcken. Sen skulle jag naturligtvis vilja ha fler saker (köksprylar, säsongskläder, prydnadssaker etc) om jag skulle bo någonstans mer permanent, men det är ändå en inspirerande tanke att veta att jag kan känna mig nöjd och glad med så pass lite saker under långa perioder.
Jo, min lille treåring har säkert 500 leksaker. Då räknar jag inte alla legobitar men typ 100 böcker, 200 bilar, 100 djur/mjukdjur/dockor etc. Han har säkert inte fler leksaker än andra svenska barn.
Jo, jag tyckte också om mormorn och tankarna på att det inte var alls många år sedan även våra farföräldrar levde med väldigt mycket färre prylar. Har nog berättat det tidigare men efter att ha röjt ut ett helt föräldrahem (inte mina egna) så förändrades jag och min syn på saker för alltid.
Nej, din treåring har säkert inte fler saker än andra barn. Ett tips jag har läst är att ta undan några leksaker under ett par månader och sedan byta ut dem mot ett par andra. På så sätt känns det som hen får nya leksaker fast man bara byter mellan diverse befintliga.
Likaså med barnböcker, alla böcker behöver kanske inte finnas tillgängliga året runt.
hmm.
Han började mkt extremt. kan inte förstå varför han var tvungen att ha grejerna i ett förråd på andra sidan stan, det är en sak att packa dem, men en del saker kan man ju ta fram direkt.
Jag menar att han gör ett jätteprojekt som man skulle kunnat ha gjort under betydligt kortare tid utan att för den delen ha tagit tillbaka för mkt.
jag har 99 saker inklusive allt, tycker livet är ganska bekvämt ändå.
lite seg emellanåt, det blev att jag avbröt och började plocka i mina saker. det börjar bli så när jag blir inspirerad, vilket jag således trots allt blev av filmen.
99 saker inklusive allt låter oerhört imponerande men också lite väl extremt. Jag antar att du då inte räknar som han i filmen gjorde, ett par kalsonger, en skjorta, en säng, ett täcke etc?
Varför denna extrema variant av minimalism? :-)
Nja.
99 articles
1 suitcase
1 card holders
1 binder with important papers that couldn´t be scanned
1 bathtowel
1 sleeping bag sheet
10 books
1 shaver
1 toothbrushes
1 trimmer
1 deodorant
1 perfume
1 toilet bag
1 vacuumcleaner
1 iron
1 ironing board
1 sofa / bed
1 coffee table
1 dining table
2 chairs
1 Spotlight
10 decorations like paintings, flowers and other accessories.
4 shirts
4 Pants
1 Polo Shirts,
3 sportswear
7 Underwear
7 pairs Socks
2 t-shirt
1 reversible belt
3 suits
1 jacket
1 winter jackets
3 ties
4 pairs shoes
1 knife
1 frying pan
2 pots
1 ladle
1 spatula
1 baking dish
1 plate
1 deep dish
1 glass of wine glass shape
1 cup
1 tableknife
1 spoonful
1 teaspoon
1 fork
1 measure
1 pc scissors
1 towel
från min blogg. kanske extremt, men min respons på filmen var hans gallringsmetod.
Jag packade undan mina saker i min lägenhet och plockad fram efter behov.
Jag har dator, men den liksom telefonen är jobbets.
Det var verkligen en imponerande minimalistisk lista! Det är intressant att se vad du har prioriterat att äga som exempelvis 10 böcker och lika många tavlor/blommor etc men inga vantar eller mössa :)
Det måste dock kännas lite tråkigt att bjuda över ett gäng vänner på middag och inte ha ett fullständigt kök med glas, tallrikar och bestick etc till var och en? Bara en spotlight får mig att anta att du bor oerhört litet, annars hade jag även undrat vad du gör med all tom yta? :)
Jag gillade dokumentären och tyckte att den humoristiska undertonen tog udden av intrycket av att det vara draget till sin spets. Absolut, han gör det lite extremt men å andra sidan kan jag uppleva att hans metod är mer konstruktiv på ett sätt. Du tar in istället för att ta bort, tills du är ”mätt”.
Antalet saker är svårtdefinierat. Jag har börjat tänka mer på själv utrymmet i förhållande till ägodelar dvs ju större boende, desto mer saker upplever du att du behöver. Upplevelsen av hur mycket du behöver ökar eller krymper i takt med din bostadsyta. Jag skulle kunna tänka mig att runt 500 grejer skulle funka utan problem! Men samtidigt så tycker jag att minimalism bland annat ska innebära att det motsvarar ditt sätt att leva annars blir det bara fokus på antalet i sig och inte dess funktion i ditt liv!
Visst är det som du säger att större yta gör att det känns som vi behöver fler saker. Lite liknande som det är för de flesta människor men pengar, när du studerar eller är arbetslös kan du få livet att gå runt med ganska lite pengar, medan du något år senare trots högre inkomst inte alltid har så mycket mer pengar kvar i slutet av varje månad som du borde ha. Man anpassar sig och sitt liv helt enkelt efter liten/stor yta och lite/mycket pengar.
Kanske var hans tanke var att provocera lite, att dra det hela till sin spets för att få igång diskussionen. Det var ju extremt men en intressant tanke att ”plocka tillbaka”. Själv saknade jag mer djup och framförallt mer känslor. Hur mådde han under det här året? Vad vad skillnaden på 100 saker och 200, rent känslomässigt? Och hur fungerade egentligen hans relationer? Antar att ett sånt projekt skulle provocera omgivningen en del. Att leva så extremt, och samtidigt behålla gemenskapen med andra människor, hur funkar det? Jag fick mängder av frågor som jag ville ha svar på. Men kanske var det meningen :)
helt riktigt, det beror på vad som åker bort.
Ja, du har helt rätt i det du säger att många frågor förblev obesvarade. Jag upplevde det inte som att han hade ett särskilt stort socialt nätverk, åtminstone inte som han ville dela med sig av på filmen, sen är det svårt att veta om det hade med den extrema minimalistiska livsstilen att göra, eller om han levde ett sådant liv redan innan.
Jag gillade dokumentären, kanske mest pga slutorden som stannat kvar hos mig:
”Ägande innebär ansvar och saker är en börda. Men jag avgör själv vilken börda jag vill ta ansvar för. Mormor verkar ha haft rätt. Livet består inte av saker.”
Tänkvärt!
Jag gillade den! Såklart gjord på ett lite extremt sätt, men tänkvärt.
Jag gillade den, men tyckte den var otroligt seg. Fast det kanske speglar hur livet blir också med alldeles för få saker. Men jag själv gillar experiment och skulle gärna testa på något liknande om jag var ensam, men då behålla sängen och kylskåpet och en uppsättning kläder. Jag tycker att har man en säng så ska den användas, dumt att få ont i ryggen i onödan :)