I ett samhälle där mycket är uppbyggt kring att du ska vara missnöjd, är det otroligt underskattat att vara förnöjsam. Tänk om vi plötsligt skulle vara nöjda med det vi redan har och där vi är i livet. Då skulle vi inte i samma utsträckning shoppa, renovera, karriärklättra eller sukta efter nästa vad-som-helst.
Vår kultur bygger på att vi ska vara missnöjda och känna att vi kan vara och få det lite bättre. Vi byggt upp ett samhälle där missnöjsamhet behövs för tillväxten. Där företagen är de som tjänar mest på att vi ska känna oss missnöjda med det vi redan har. Och de har verkligen lyckats med sin marknadsföring. För vem vill nöja sig med mindre, om man kan få mer och fler?
Jag funderar ibland på vad det är som gör att vi har så svårt att stanna upp och stoltsera med att vara förnöjsamma. Är det rädslan för att andra plötsligt ska ha fler, mer och bättre än oss själva? Är det samhällets förväntningar på att vi idag ständigt ska sträva uppåt och framåt, oavsett om det gäller karriär, hemmet eller fritiden? Det är nästa pryl, nästa resa, nästa bostad, nästa utmaning, nästa karriärsteg. Hur många stannar egentligen upp, känner sig nöjda och kan landa i det längre än över en helg?
Kanske är orsaken till den ständiga missnöjsamheten en kombination av människans grundläggande drivkraft att sträva längre fram som är det som drivit evolutionen framåt. Kombinerat med företagens uppbyggnad och marknadsföring av förväntningssamhället där vi är mer intresserade av vad som väntar runt nästa hörn än vad som händer här och nu. Där vi tror att nästa vad-som-helst är bättre än det vi har idag.
Förnöjsamhet är inte samma sak som tråkigt och meningslöst. Jag tror att även väldigt drivna människor skulle må bra av förnöjsamhet, kanske är det till och med de som behöver det allra mest. Livet har plats för såväl driv och utveckling, som förnöjsamhet och tillräcklighet.
Jag anser att förnöjsamhet är otroligt underskattat. Lägg pengar på att leva istället för att konsumera. Och fortsätt att röra dig framåt, men på ett behagligt och mer hållbart sätt. Hållbart för såväl dig själv, som andra omkring dig och för planeten.
Är du bra på att stanna upp vara förnöjsam med det du redan har, eller har du en vana att ständigt sträva framåt och mot nästa mål?
Hej! Ett fantastiskt underbart blogginlägg. Jag får kraft och ro på samma gång när jag läser din text.
Amen, amen. Jag håller verkligen med. Och det är bara fråga om en vana, ett tankemönster. Tänk på vad du har i stället på vad du skulle kunna ha! För det där ”skulle kunna” har ju ingen gräns och inget slut. Vi som bor i Sverige idag och har ett jobb har alla en ekonomisk situation som överträffar majoriteten av jordens befolkning. Och 99% av alla de svenskar som levt före oss.
De flesta beteenden kan förstås genom att fundera på hur beteendet gynnade människan för tusentals år sedan. I det här fallet är det lätt, de som skaffade mest tillgångar var de som klarde sig bäst, och överlevde. Betendet är nedärvt och finns kvar, men tillgängligheten till allt idag kan vi inte hantera? Därför blir vi tjocka och fattiga (ok, inte alla)
Jag vill bara bli fri från mitt lidande. Att jag skriver just ”lidande” är för att 1177 vårdguiden skriver att det jag har innebär lidande. Jag väntar på få operera mig, bli fri. Jag har liksom fått möjliga olika hälsoproblem, från att behöva tandställning (väntar på få) till att få ont i blindtarmen.
Sen lider jag av psykologiska problem, t.ex. panikångest-attacker och m.m.
Att jag inte skriver vad jag har är pga vill inte riskera massa fördomar typ.
Aj! Jag får nog kontakta vården. Det gör ont i blindtarmen.
Varför har jag så många hälsoproblem, jag är bara 21 år? :(
Hej Elisabeth. Läs/lyssna på ”Själen är ett verb”. Den boken dök omedelbart upp i mitt huvud då jag läste ditt inlägg.
Fint blogginlägg! Jag tänker på låten som var populär när jag var liten: Små nära ting.
En av textraderna är ”När aldrig du unnar dig rast eller ro, kan ingenting växa och inget gro.”
Tack. Och fin text! :)
Håller verkligen med. Förnöjsamhet verkar vara svårt för många att känna. För egen del upplevde jag flera tragedier under en kort period i slutet tonår/början 20-årsåldern. Det har färgat mitt liv till att vara tacksam för livet och att glädjas även åt små saker.
Kloka ord men hur gör man egentligen rent praktiskt för att skapa förnöjsamhet. Var börjar man?
Fantastisk blogg!
/ Jesper
Klokt skrivet! Jag är otroligt dålig på det, rusar alltid blint i någon riktning utan att nödvändigtvis veta vart jag är på väg. Att börja reflektera mer kring mål och syften och formulera, prata om och visualisera hur jag vill leva har varit en jättebra början för mig. Det är trösterikt att påminna sig om att det inte bara är en obotlig, inre rastlöshet det rör sig om utan också är ett pålagt system. Det blir lättare att bekämpa då. Heja!
Fantastisk blogg som jag precis börjat läsa och kommer fortsätta med. Verkligen inspirerande. Tack <3
Pingback: Det stora missnöjet – Böcker och Bokeh