Tänk om vi alla blivit lurade. Lurade in i ett system som inte skapar särskilt goda förutsättningar för att bli långsiktigt lyckliga, men däremot till att vara väldigt produktiva och skapa största möjliga avkastning. För någon annan.
Först har du energi och tid, men inga pengar.
Sen har du energi och pengar, men ingen tid.
Tillslut har du pengar och tid, men ingen energi.
De flesta av oss jobbar majoriteten av vårt vuxna liv då vi också har bäst hälsa. Eller åtminstone förutsättningar för att ha det. Vi jobbar i hopp om att i framtiden få en härlig tid som pensionär. Men när den dagen väl inträffar är de flesta gamla och saknar stor del av energin som behövs för att uppskatta ledigheten som pensionär till fullo eller som planerat.
Faktum är att vi jobbar mer nu än vad bönderna gjorde under feodalsamhället. De jobbade enligt historien mellan 120-150 dagar per år. Den tekniska utvecklingen, som bevisligen gör att färre behövs för att utföra samma uppgift, tycks inte leda till att vi tillåts arbeta mindre. Tvärtom jobbar vi mer än vi någonsin gjort historiskt.
Nationalekonomen John Maynard Keynes, förutspådde på 1930-talet att vi
genom effektiviseringar och automatiseringar, skulle klara oss på att jobba 15 timmar per vecka år 2000 för att upprätthålla en bra livsstandard. De effektiviseringar han förutspådde inte bara nåddes – de dubblades (!).
Men dagens politiska diskussion handlar snarare om att vi ska arbeta längre. Alla ska med på ”heltidsresan” och dessutom jobba allt högre upp i åldern. Den senaste arbetstidsförkortningen i Sverige skedde 1978 i och med införandet av den femte semesterveckan, men betänk då också att det med åren blivit allt vanligare att båda i hushållet jobbar mer eller mindre heltid.
Frågan kvarstår: varför ser det ut så här? Var tar produktivitetsvinsterna vägen?
Delvis har ökad produktivitet lett till ökad konsumtion, istället för mer fritid. Och delvis hamnar vinsterna hos de framgångsrika företagen och dess ägare. Effektiviseringen har inte gått till oss vanliga löntagare, utan det mesta har hamnat i företagsledarnas och majoritetsägarnas plånböcker.
Detta kan vara en av nutidens största lögner som det inte pratas särskilt mycket om. Att vi springer på allt snabbare i ekorrhjulet utan att ifrågasätta systemet. Samtidigt som det finns mycket annat än 40 timmar på jobbet som skapar lycka… Vi har det bra idag. Men vi som samhälle skulle kunna ha det så otroligt mycket bättre.
Det är inte alla förunnat att kunna frångå systemet eller att ens vilja göra det. Men kanske kan en minimalistisk livsstil vara en pusselbit mot ett ”rikare” liv här och nu, samt till att kunna gå i pension medan energin fortfarande finns kvar. Så att du har både tid, pengar och energi.
Nu är jag nyfiken, vad är dina tankar kring detta?
Våren/sommaren 2020 resulterade i korttidspermittering och att alla på företaget jobbade kl. 09-15 med lediga fredagar. En härlig tid, fri från möten och mejlande utanför dessa klockslag.
Likväl är reducerad arbetstid inget jag drömmer om, kanske för att jag inte ser hur dagarna ska fyllas med fler kvalitativa aktiviteter? Fritid är bra, men lagom är bäst – iaf. för mig :)
Väldigt bra och tänkvärt inlägg. Håller helt med!
.
(Som lantis ställer jag mig dock tveksam till det historiska exemplet att bönder bara skulle ha jobbat var tredje dag, tar gärna en källa på det 🙂 )
Interessant tanke, kanskje vi bare jobber som vi alltid har gjort uten å tenke over hva som er nødvendig? Etter mitt syn savner innlegget ditt kanskje den vinklingen at mange elsker jobben sin. Hvis man jobber med noe man virkelig liker kan man føle seg heldig/ tilfreds på jobb og ikke bare tenke på det som et bytteforhold.
Man underskattar gärna hur mycket folk jobbade i det gamla bondesamhället. Dels jobbade hela familjen, även barnen och de äldre. Det var en stor omställning med allmän skola, då förlorade man ju arbetskraft. Dels hade många både den egna gårdens jobb och även dagsverken de var tvungna att fullgöra. Däremot var ju arbetet väldigt skevt fördelat över året, ibland var det bråttom med sådden eller skörden, ibland kunde man inte göra så mycket pga tjäle i jorden eller brist på ljus på vintern. Man jobbade tills arbetet var klart, inte ett bestämt antal timmar.
Även 50-talets hemmafruar jobbade ju med hemarbete, de hade ju inte fritid på det viset.
Jag tänker att det idag inte finns något samband mellan arbetstiden, mängden arbete som behöver göras och naturens gång. 40 timmars arbetsvecka är helt godtyckligt. Då blir det svårt att motivera sig att ruta in hela livet efter det. Jag skulle gärna se en kortare arbetstid, men även en arbetstid anpassad efter årstiderna. På vintern när alla är trötta kunde man väl jobba lite mindre också.
Det är vår egen konsumtion som styr hur mycket vi ska jobba, inte tvärtom. Med en lägre grad av ”villhöver” så blir det pengar över och samma med boendestorlek m.m.
Sedan går den största delen av pengar vi lägger ut tillbaka till oss ivia skatter.
Att bo enklare, äta bättre (hemlagat) och mer tanke på mjuka värden gör att vi behöver mindre lön och då jobba mindre.
Håller med Thomas! Man måste inte spela med. Det går snabbt att förändra sin situation. Nyckeln är minskad konsumtion. Kika in hos fru efficient badass så lär ni er hur.
Googla ”idévärlden Roland Paulsen” och om du inte hittar hela programmet på SVT så titta på introt på Youtube, ”arbetssamhället gör oss till slavar”. Tänkvärt och liknar det du skriver!
Har aldrig lönearbetat mer än 60% (samtidigt volontärarbetat 20-40%) och hoppas aldrig behöva lönearbeta heltid. Ser kollegorna längta så förtvivlat efter helg och den där sorgliga veckan till canarieöarna och känner att jag vill arbeta för att leva och aldrig leva för att arbeta.
Genom att jag alltid har haft en ganska så stram budget behöver jag inte skära ned på utgifter utan har vant mig vid vid en standard som i mitt tycke är mycket bekväm men säkert upplevs som en smula påver av de i min närhet som bränner merparten av sin lön på vinluncher på riche och rumsdoft från rituals. Men gissa vad, lådvinslunch i solen på balkongen och med ett doftljus gjord på ljusstumpar och eterisk olja i vardagsrummet har jag inte bara samma lyx utan en förhöjd sådan då jag slipper stressen av att jaga tillbaka till min arbetsplats och oroa mig för om räntorna stiger. Jag är skuldfri, har en ordentlig buffert på banken som jag fortsätter pytsa in i, tid att bry mig om såväl mig själv som andra och känner mig… fri
Jag tror starkt på tanken att alla bör bidra in i samhället, då behöver vi också jobba. Jag är själv universitetslärare och ser det som ett viktigt jobb, Istället för att tänka att jobbet ”tar tid från annat” så kan man se att det är ett bidrag till det kollektiva samhället vi lever i.
Jag tror fortfarande man kan bidra väldigt mycket till samhället genom att arbeta exempelvis 80 %. Kanske till och med ändå mer genom att man då kan ha tid och energi kvar till ideellt arbete inom något som man tycker är viktigt. Allt ”arbete” behöver ju faktiskt inte vara lönearbete för att skapa värde eller vara meningsfullt.
Jag håller med fru minimalist om att man kan bidra till samhället på flera sätt, inte bara genom lönearbete. Som psykolog tänker jag att vi kan ”arbeta” preventivt genom reducerad arbetstid och därigenom minska risken för psykisk ohälsa, t.ex. olika typer av stressproblematik och all den behandling, sjukpenning m.m. som är kostsamt för samhället. Jag förstår inte heller varför man så krampaktigt ska hålla fast vid fyrtiotimmarsveckan? Jag började min karriär på heltid, men gick snabbt ner till deltid och hinner nu ta hand om min egen hälsa och har på så vis energi att faktiskt göra ett bra arbete när jag väl är på jobbet. Att ta hand om sig själv är i min mening ett minst lika viktigt bidrag till samhället som lönearbetet.
För ca 3 år sedan gick jag från heltid till att jobba 80 % som snickare. Innan det var jag ofta less på mitt jobb och funderade mycket över vad jag skulle göra istället. Nu när jag jobbar 80 % känner jag väldigt sällan så och då gör jag ju exakt samma sak på arbetstid. Mitt tips till alla är att se till att ha råd att jobba mindre och gå ner i tid, det är så värt det.
Boken _Du är mer än du anar_ av Tommy Hellsten ger en fin beskrivning av fenomenet, med en trevlig liten knorr.
> Efter att ha sprungit i några årtionden minns de inte längre varför de springer och vart det är på väg. De har tappat perspektivet och all kontakt med verkligheten. De inbillar sig att de måste springa eftersom apparaten snurrar. De förstår inte längre att apparaten snurrar därför att de springer.
Sedan är det ju så klart inte alltid lätt att alla att ”sluta springa”. Men personligen har jag också positiv erfarenhet av att jobba 80%.