Ibland gör händelser oss påminda om att livet är skört och vad som är viktigt i livet. Jag trodde att jag redan visste det, men blev här om dagen smärtsamt påmind igen. Jag flög över styret på en MTB-cykel i en nedförsbacke i skogen och landade illa. Skrapade upp ena sidan på ansiktet, fick hjärnskakning (hade såklart hjälm) och många sår på knän, armbågar, händer och axlar.
Jag minns inget från själva olyckan fram tills jag ligger i ambulansen på väg mot akuten. Chocken håller ett stadigt grepp om mig ända tills jag många timmar senare kommer hem till familjen och tårarna forsar. Trots att barnen knappt vågar titta på mig för att ”du ser så läskig ut mamma” och jag måste lova att ”inte lämna eller hämta på förskolan eller hos kompisar”. Så känner jag stor tacksam över att det gick förhållandevis ”bra”. Jag dog inte, jag bröt inget och jag får förhoppningsvis inga bestående men mer än ärr. Och ärr kan jag leva med, det har vi alla fått av livet, på insidan och/eller på utsidan.
Livet alltså. Fullt av smällar och överraskningar som man ska behöva vara med om och ta sig igenom. Och samtidigt så skört.
Jag söker inte medlidande med detta inlägg, utan vill genuint och ärligt påminna om att ta hand om och vara tacksam över det du har. Ingen vet hur mycket sand det är kvar i livets timglas. Som Björn Natthiko Lindeblad så klokt sa i sitt sommarprat: ”Hur skulle vi röra oss genom vårt eget liv om vi aldrig mer glömde att vi har varandra till låns?”
Först kändes det som att sommaren var förstörd, jag kommer se hemsk ut hela sommaren med alla sår, framför allt i ansiktet. Och jag ska inte vistas i solen på grund av såren på ben, ansikte och händer som behöver skyddas från solens strålar.
Sen insåg jag att detta kanske istället får mig att njuta extra mycket av precis allt denna sommar. Alla småsaker som jag så sent som här om dagen tog för givet. Kanske gör olyckan att jag blir mer närvarande, känner mer, blir ändå mer tacksam över stort och smått. Att jag oftare ”känner livet i mig”, som de säger i Madicken.
Jag väljer att hoppas på det. Och hoppas att alla sår läker utan komplikationer. Samt att jag hittar en snygg solhatt så att jag kan skydda ansiktet och ändå vara på stranden.
När jag ser längre tillbaka i livet så var det en annan hemsk och jobbig händelse som gav mig en av de allra första minimalist-insikterna, ett par år tidigare än vår (Herr och Fru Minimalists) gemensamma minimalistiska resa började. Men vad den händelsen handlar om och vilka insikter den gav, får vi ta i ett separat, framtida inlägg.
Ikväll plockar jag åter fram tacksamhetsboken och skriver några rader.
Kan du känna igen dig, att hemska eller jobbiga händelser i livet givit dig djupa insikter och grunder för tacksamhet?
Så otäckt, tur att du ändå mår bra under omständigheterna! Känner igen mig i att omskakande händelser ofta får en att känna extra tacksamhet till livet. En vän till mig fick ett andra återfall i cancer innan hon hunnit fylla 30 år och hon säger att hon inte längre kan förstå att folk har åldersnoja, när det enda hon vill är att få bli gammal. Tänkvärda ord!
Våra nästan tio år av kamp mot barnlöshet, har givit oss djupa insikter om livet. Vi sålde vårt stora hus för ett mindre och gjorde oss av med massa prylar. När vi och vår dotter sedan äntligen fick varandra genom adoption. Har vi njutit av livet tillsammans på ett sätt jag inte tror jag gjort utan kampen. Tid med familjen är det allra viktigaste, och en mer minimalistisk livsstil har gjort det möjligt rent ekonomiskt. Jag jobbar mindre vilket ger mig mer balans i livet och njuter av all tid jag har med dottern.
Usch, vad otäckt, hoppas att du mår bra! Det kommer fler somrar och din positiva inställning är inspirerande! Hoppas på ett snabbt tillfrisknande!
Låter som du klarade dig bra trots allt, huvudet är huvudsaken, hoppas hjärnskakningen snart är läkt! Klart du ska visa dig med ungarna, man får se ut hur som helst ju, det vet de väl;)
Massa kryakramar, nu vet du om att det är trixigt där till nästa omgång;)
Jenny
Ja man får ibland reality checks… vilken tur att det inte blev värre än det blev!
Vi hade ett dödsfall i familjen. Även om åldern var hög är det en påminnelse om att vårt liv är ändligt och att vi måste ta vara på det och om våra nära.
Krya! Hjärnskakningar kan vara tuffa med yrsel och huvudvärk – det går dock över.
http://www.iblandgormanratt.se
Vilken tur att det ändå gick bra. Min son dog i cancer 2014, 2 år gammal. Det var en händelse som gjorde att jag hamnade i en korsning….leva eller dö. Jag valde inte helt smärtfritt att leva. I vintras var min 2 åriga dotter nära att få halsen avskuren av en stållina som var spänd över backen när hon åkte pulka. Hon böjde sig och slog i hjälmen. Och i våras var hon och systern cm från att gå ner i en djup vattenfylld brunn som saknade lock. Jag är fortfarande rejält omskakad av dessa händelser och är tyvärr ganska överbeskyddande nu vilket jag försöker jobba bort. Stor kram och krya <3
Stark historia som ger perspektiv.
Vad skönt att det gick förhållandevis bra ändå.
Jag förlorade en nära kollega för 5 år sedan och den händelsen gjorde att jag stannade upp i alla måsten och började njuta av livet och känna tacksamhet för allt jag har. Jag tänker på henne ofta och saknar henne otroligt mycket men är samtidigt tacksam för att jag får finnas och ha det så här bra.
Krya på dig, hoppas att sommaren blir fin och tack för en bra blogg!
Du har så rätt om livet, det är så skört. Ta hand om dig!
Vilket starkt inlägg! Tack för påminnelsen om att leva här och nu.
Ja jag känner verkligen igen mig i att omskakande händelser har en förmåga att få en att känna tacksamhet för det man har och ge nya insikter. Jag förlorade på kort tid både min mamma och syster. Jag kände då extra starkt hur otroligt viktiga min man och dotter är för mig och hur tacksam jag är över att ha dem. Gjorde också en del positiva förändringar, utifrån en insikt om att man aldrig vet hur lång tid man har kvar och att det viktigaste vi har är vår tid. Gick bl.a. ned i arbetstid och började spara pengar för att (om jag vill) kunna gå i pension tidigare. När mamma var döende uttryckte hon ånger över att hon skulle vara ”duktig” och inte gå i pension före 65. Någon pension blev det aldrig. Ta hand om er!
Oj, vad läskigt! Skönt att det gick förhållandevis bra, och vilket starkt och insiktsfullt inlägg du har skrivit. Viktigt att stanna upp ibland och reflektera över vad som egentligen är viktigt i livet.
Jag förmodar/hoppas att du fick hjälp att kalla på ambulans m.m.
För snart fyra år sedan fick jag hjärtinfarkt och hjärtstopp på tåget mot Malmö. Men rådiga medresenärer hjälpte mig. Sedan dess talar jag alltid om vikten att hjälpa till när någon ser ut att behöva hjälp. Jag håller många föreläsningar och sprider budskapet samt tjatar om att skaffa hjärtstartare.
Jag är frisk idag och hoppas du tillfrisknar fort.
Livet är verkligen till låns. Det blev jag varse om när jag var 20-21 är, då tre personer i min närhet dog. En drunknade, en blev påkörda av en bil och dog av sviterna och en valde att avsluta sitt liv. Det har präglat mig och min syn på livet. Jag var en positiv människa innan men efter de förskräckliga händelserna har jag valt att se än mer positivt på livet – men också att ta vara på alla känslor som kommer. Sorgen är en viktig del i glädjen. Det är klart jag blir arg på orättvisor och annat men grunden ligger inte i de känslorna/tankarna. Nu har jag fyllt 40 och har tre barn som jag försöker ge samma positiva känsla inför livets alla turer.
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! De är inspirerande att läsa ❤️
Jag möter detta dagligen i mitt yrke, präst i svenska kyrkan. Jag brukar alltid fråga, när vi planerar begravningen, ”vad saknar du mest med NN?”. Och svaren brukar bli- hennes leende, hennes varma kramar, känslan av att alltid vara välkommen, hon hade så mjuka händer, hennes skratt…… osv. Dvs inget som har med prylar eller status att göra.
Jag får träna mig i att ta med mig livets skörhet hem, till mina egna relationer, och göra verklighet av så många människors önskan att deras nära och kära ska veta hur älskade och viktiga de är. Det får jag öva på dagligen. Och det gör också att jag som minimalist har lätt att göra mig av med saker, har lätt att välja bort oväsentligheter.
Ha en fin sommar! Och njut av de små sakerna, som nu blivit tydliga för dig.