Etikettarkiv: cykel

Påminnelse om livets skörhet

Ibland gör händelser oss påminda om att livet är skört och vad som är viktigt i livet. Jag trodde att jag redan visste det, men blev här om dagen smärtsamt påmind igen. Jag flög över styret på en MTB-cykel i en nedförsbacke i skogen och landade illa. Skrapade upp ena sidan på ansiktet, fick hjärnskakning (hade såklart hjälm) och många sår på knän, armbågar, händer och axlar.

Jag minns inget från själva olyckan fram tills jag ligger i ambulansen på väg mot akuten. Chocken håller ett stadigt grepp om mig ända tills jag många timmar senare kommer hem till familjen och tårarna forsar. Trots att barnen knappt vågar titta på mig för att ”du ser så läskig ut mamma” och jag måste lova att ”inte lämna eller hämta på förskolan eller hos kompisar”. Så känner jag stor tacksam över att det gick förhållandevis ”bra”. Jag dog inte, jag bröt inget och jag får förhoppningsvis inga bestående men mer än ärr. Och ärr kan jag leva med, det har vi alla fått av livet, på insidan och/eller på utsidan.

Livet alltså. Fullt av smällar och överraskningar som man ska behöva vara med om och ta sig igenom. Och samtidigt så skört.

Jag söker inte medlidande med detta inlägg, utan vill genuint och ärligt påminna om att ta hand om och vara tacksam över det du har. Ingen vet hur mycket sand det är kvar i livets timglas. Som Björn Natthiko Lindeblad så klokt sa i sitt sommarprat: ”Hur skulle vi röra oss genom vårt eget liv om vi aldrig mer glömde att vi har varandra till låns?”

Först kändes det som att sommaren var förstörd, jag kommer se hemsk ut hela sommaren med alla sår, framför allt i ansiktet. Och jag ska inte vistas i solen på grund av såren på ben, ansikte och händer som behöver skyddas från solens strålar.

Sen insåg jag att detta kanske istället får mig att njuta extra mycket av precis allt denna sommar. Alla småsaker som jag så sent som här om dagen tog för givet. Kanske gör olyckan att jag blir mer närvarande, känner mer, blir ändå mer tacksam över stort och smått. Att jag oftare ”känner livet i mig”, som de säger i Madicken.

Jag väljer att hoppas på det. Och hoppas att alla sår läker utan komplikationer. Samt att jag hittar en snygg solhatt så att jag kan skydda ansiktet och ändå vara på stranden.

När jag ser längre tillbaka i livet så var det en annan hemsk och jobbig händelse som gav mig en av de allra första minimalist-insikterna, ett par år tidigare än vår (Herr och Fru Minimalists) gemensamma minimalistiska resa började. Men vad den händelsen handlar om och vilka insikter den gav, får vi ta i ett separat, framtida inlägg.

Ikväll plockar jag åter fram tacksamhetsboken och skriver några rader.

Kan du känna igen dig, att hemska eller jobbiga händelser i livet givit dig djupa insikter och grunder för tacksamhet?

De gamla trotjänarna

En trotjänare eller trotjänarinna var, enligt Wikipedia, framför allt förr en hushållsarbetare som stannat länge i samma arbetsgivarfamilj. Ofta räknades trotjänaren eller trotjänarinnan nästan som en familjemedlem, framför allt då de blivit lite äldre och åren gått, och vissa begravdes till och med i arbetsgivarfamiljens familjegrav.

Idag är det inte särskilt vanligt att ett hushåll har en tjänare utan istället används uttrycket ofta för saker som används frekvent under en längre tid och som trots det fortfarande håller och som man uppskattar väldigt mycket.

Några bra exempel på trotjänare från mitt liv är:

  • Min nuvarande cykel. När jag fyllde femton gav mina föräldrar mig möjligheten att antingen få en moped eller en påkostad mountain bike. Eftersom nästan ingen av mina vänner ägde en moped valde jag cykeln och idag mer än 18 år senare använder jag den fortfarande utan några som helst problem. Det enda jag bytt ut än så länge är bromsklossarna vid ett par tillfällen.
  • Mitt nuvarande armbandsur. När jag vid 20 års ålder tog studenten fick jag möjlighet att välja ett armbandsur i present. Jag valde som tur var ett ur med en relativt tidlös design och i materialet titan som inte bara är väldigt lätt och snyggt utan även mycket hållbart, vilket fört med sig att jag använder klockan än idag.
  • Min förra dator. När jag vid 23 års ålder flyttade till studentbostad köpte och byggde jag ihop min egna första stationära dator. Jag valde efter mycket efterforskningar ut dess ingående komponenter och min plånbok grät rejält efteråt. Men mycket tack vare just hög kvalité, och några uppgraderingar på vägen, så fungerade datorn utmärkt under nästan 10 år tills den blev för seg och skrymmande och byttes mot vår nuvarande MacBook Pro.

Enligt mig är trotjänarna vinnare ur både ett ekonomiskt samt miljömässigt perspektiv.  Jag tror att en stark bidragande faktor till att mina trotjänare hållit så pass länge och varit uppskattade, är att de varit av riktigt bra kvalité, haft en någorlunda tidlös design, samt att jag noga vårdat dem på vägen och själv fått välja ut eller utforma dem.

Det här kanske kan låta lite konstigt, speciellt i dagens slit och slängsamhälle, men jag finner en alldeles speciellt glädje över att kunna använda samma prylar år efter år utan att de går sönder, eller att dess funktion kommer till korta. :)

Känner du igen dig i beskrivningen ovan och har du några gamla trotjänare i ditt liv som du vill berätta om?