Etikettarkiv: cyklar

Påminnelse om livets skörhet

Ibland gör händelser oss påminda om att livet är skört och vad som är viktigt i livet. Jag trodde att jag redan visste det, men blev här om dagen smärtsamt påmind igen. Jag flög över styret på en MTB-cykel i en nedförsbacke i skogen och landade illa. Skrapade upp ena sidan på ansiktet, fick hjärnskakning (hade såklart hjälm) och många sår på knän, armbågar, händer och axlar.

Jag minns inget från själva olyckan fram tills jag ligger i ambulansen på väg mot akuten. Chocken håller ett stadigt grepp om mig ända tills jag många timmar senare kommer hem till familjen och tårarna forsar. Trots att barnen knappt vågar titta på mig för att ”du ser så läskig ut mamma” och jag måste lova att ”inte lämna eller hämta på förskolan eller hos kompisar”. Så känner jag stor tacksam över att det gick förhållandevis ”bra”. Jag dog inte, jag bröt inget och jag får förhoppningsvis inga bestående men mer än ärr. Och ärr kan jag leva med, det har vi alla fått av livet, på insidan och/eller på utsidan.

Livet alltså. Fullt av smällar och överraskningar som man ska behöva vara med om och ta sig igenom. Och samtidigt så skört.

Jag söker inte medlidande med detta inlägg, utan vill genuint och ärligt påminna om att ta hand om och vara tacksam över det du har. Ingen vet hur mycket sand det är kvar i livets timglas. Som Björn Natthiko Lindeblad så klokt sa i sitt sommarprat: ”Hur skulle vi röra oss genom vårt eget liv om vi aldrig mer glömde att vi har varandra till låns?”

Först kändes det som att sommaren var förstörd, jag kommer se hemsk ut hela sommaren med alla sår, framför allt i ansiktet. Och jag ska inte vistas i solen på grund av såren på ben, ansikte och händer som behöver skyddas från solens strålar.

Sen insåg jag att detta kanske istället får mig att njuta extra mycket av precis allt denna sommar. Alla småsaker som jag så sent som här om dagen tog för givet. Kanske gör olyckan att jag blir mer närvarande, känner mer, blir ändå mer tacksam över stort och smått. Att jag oftare ”känner livet i mig”, som de säger i Madicken.

Jag väljer att hoppas på det. Och hoppas att alla sår läker utan komplikationer. Samt att jag hittar en snygg solhatt så att jag kan skydda ansiktet och ändå vara på stranden.

När jag ser längre tillbaka i livet så var det en annan hemsk och jobbig händelse som gav mig en av de allra första minimalist-insikterna, ett par år tidigare än vår (Herr och Fru Minimalists) gemensamma minimalistiska resa började. Men vad den händelsen handlar om och vilka insikter den gav, får vi ta i ett separat, framtida inlägg.

Ikväll plockar jag åter fram tacksamhetsboken och skriver några rader.

Kan du känna igen dig, att hemska eller jobbiga händelser i livet givit dig djupa insikter och grunder för tacksamhet?

Lever vi som vi lär?

Vi förespråkar en minimalistisk livsstil av flera olika anledningar och på flera plan i livet, vilket vi tidigare skrivit om bland annat här. För oss är detta en resa som vi hoppas ska prägla resten av våra liv, det är ingen temporär fluga och heller inte något årligen återkommande spurt som den klassiska vårträningen inför beach 20xx. Det ska bara finnas där, varje dag, varje vecka, varje år.

Men hur väl lyckas vi egentligen med detta i vårt eget hem?

Generellt har det gått bra. Vi har ännu inte hunnit gå igenom och rensa bland alla önskade utrymmen i lägenheten än, men de som står på tur känns inte som några problemområden utan kräver bara sin tid. Vi har dock identifierat tre områden där vi inte riktigt når ända fram i vårt minimalistiska tänk och där vi inte har någon optimal lösning ännu:

Cyklar. Vi har en varsin modell dyrare cykel. Fru Minimalist har en racercykel som har tagit henne 30 mil runt Vättern och Herr Minimalist har en kvalitativ mountainbike. I den bostadsrättsförening där vi bor har vi någon gång per år inbrott i cykelförråd samt i privata förråd vilket gjort att vi av säkerhetsskäl har våra cyklar antingen på balkongen eller inne i lägenheten.

Då vi inte har något tak på balkongen får cyklarna utstå ganska hårda påfrestningar om de står där ute året runt och de tar dessutom upp stor del av balkongens yta. Därav har vi cyklarna ståendes växelvis ute på balkongen och inne i lägenheten. Inte optimalt och det känns absolut inte minimalistiskt.

Förrådet. Vi bor i en tvåa på 60 kvadratmeter och trots att vi försöker leva minimalistiskt så råder viss brist på förvaringsutrymme i lägenheten. Detta gör att många saker som inte används varje vecka åker ner i förrådet, exempelvis resväskor, vinterjackor, extrastolar, presentinslagningsgrejer och annat. Och tillsammans med skidutrustningar, balkongmöbler, vandringsryggsäckar, blomlådor, uppblåsbar gästsäng med tillbehör samt diverse flyttkartonger fyllda med emballage med mera, så blir det snabbt fullt. Vi har idag lyckats skapa det där förrådet som jag tidigare tittade snett på hos mina grannar.

Därför är det hög tid att rensa, våga slänga och göra oss av med saker som inte längre används. Exempelvis Herr Minimalists gigantiska hockeytrunk med gamla kampsportsgrejer som användes senast 2005. Eller Fru Minimalists sparade vinterjackor eller gigantiska jag-ska-flytta-utomlands-och-aldrig-mer-komma-tillbaka-resväska. Men oavsett om, eller snarare när, vi rensar ut det vi faktiskt inte använder längre så kommer förrådet att förbli mer fullt än vi föredrar.

Dagliga post- och tidningshögen. Vi ser den varje dag men mot veckans slut är den plötsligt borta för att någon dag senare dyka upp igen med nytt innehåll. Vi pratar om post- och tidningshögen som varje vecka samlas på vår köksbänk. Tidigare lade vi den alltid på köksbordet vilket vi båda störde oss på vid varje måltid och som vi även beskriver i inlägget Plocka, pimpa och bryta gamla vanor. Numera lägger vi posten på samma del av köksbänken vilket inte heller är den optimala lösningen.

På helgen tar vi vanligtvis action på högen och läser, slänger och om nödvändigt sorterar in i pärmar och på måndag eftermiddag börjar vanligtvis en ny hög sin tillväxt. Vi vill inte under veckan gömma undan posten i ett skåp där den riskerar att bli bortglömd och vi har hittills inte riktigt kommit in i vanan att gå igenom högen varje kväll. Därför ligger den tills vidare kvar på köksbänken under vardagarna och småstör.

Tips på fiffiga lösningar på dessa tre ominimalistiska problemområden mottages tacksamt! :)