Ibland gör händelser oss påminda om att livet är skört och vad som är viktigt i livet. Jag trodde att jag redan visste det, men blev här om dagen smärtsamt påmind igen. Jag flög över styret på en MTB-cykel i en nedförsbacke i skogen och landade illa. Skrapade upp ena sidan på ansiktet, fick hjärnskakning (hade såklart hjälm) och många sår på knän, armbågar, händer och axlar.
Jag minns inget från själva olyckan fram tills jag ligger i ambulansen på väg mot akuten. Chocken håller ett stadigt grepp om mig ända tills jag många timmar senare kommer hem till familjen och tårarna forsar. Trots att barnen knappt vågar titta på mig för att ”du ser så läskig ut mamma” och jag måste lova att ”inte lämna eller hämta på förskolan eller hos kompisar”. Så känner jag stor tacksam över att det gick förhållandevis ”bra”. Jag dog inte, jag bröt inget och jag får förhoppningsvis inga bestående men mer än ärr. Och ärr kan jag leva med, det har vi alla fått av livet, på insidan och/eller på utsidan.
Livet alltså. Fullt av smällar och överraskningar som man ska behöva vara med om och ta sig igenom. Och samtidigt så skört.
Jag söker inte medlidande med detta inlägg, utan vill genuint och ärligt påminna om att ta hand om och vara tacksam över det du har. Ingen vet hur mycket sand det är kvar i livets timglas. Som Björn Natthiko Lindeblad så klokt sa i sitt sommarprat: ”Hur skulle vi röra oss genom vårt eget liv om vi aldrig mer glömde att vi har varandra till låns?”
Först kändes det som att sommaren var förstörd, jag kommer se hemsk ut hela sommaren med alla sår, framför allt i ansiktet. Och jag ska inte vistas i solen på grund av såren på ben, ansikte och händer som behöver skyddas från solens strålar.
Sen insåg jag att detta kanske istället får mig att njuta extra mycket av precis allt denna sommar. Alla småsaker som jag så sent som här om dagen tog för givet. Kanske gör olyckan att jag blir mer närvarande, känner mer, blir ändå mer tacksam över stort och smått. Att jag oftare ”känner livet i mig”, som de säger i Madicken.
Jag väljer att hoppas på det. Och hoppas att alla sår läker utan komplikationer. Samt att jag hittar en snygg solhatt så att jag kan skydda ansiktet och ändå vara på stranden.
När jag ser längre tillbaka i livet så var det en annan hemsk och jobbig händelse som gav mig en av de allra första minimalist-insikterna, ett par år tidigare än vår (Herr och Fru Minimalists) gemensamma minimalistiska resa började. Men vad den händelsen handlar om och vilka insikter den gav, får vi ta i ett separat, framtida inlägg.
Ikväll plockar jag åter fram tacksamhetsboken och skriver några rader.
Kan du känna igen dig, att hemska eller jobbiga händelser i livet givit dig djupa insikter och grunder för tacksamhet?
