Minimalism kan likt många ismer som förespråkar förändring upplevas som extrem. Detta beror ofta på att det likt många ismer är de mest extrema förespråkarna som skriker högst.

Ett relaterat exempel är feminismen som i praktiken förespråkar jämställdhet mellan män och kvinnor och logiskt sett kanske borde kallas humanism eller något liknande. Men eftersom obalansen är till kvinnornas nackdel så kallas rörelsen feminism då namnet under liknande omständigheter alltid speglar gruppen som kämpar i motvind. Ytterligare ett exempel är black power-rörelsen som kämpade för jämställdhet mellan vita och svarta i USA på 60- och 70-talet. I båda fallen ovan strävas det som sagt i praktiken mot balans och inte mot en ny obalans även om namnen och ibland även retoriken kan ge sken av motsatsen.

Om vi återgår till minimalismen så fungerar det på precis samma sätt. Det vill säga minimalismen är en motreaktion mot bland annat överkonsumtion och överstimulans men står absolut inte för en rumslig och själslig tomhet utan en hållbar och harmonisk balans vad det gäller bland annat prylar, konsumtion och mentalt fokus. För att illustrera vad jag menar så tydligt som möjligt har jag skapat tre diagram nedan.

Om vi börjar med diagrammet extrem maximalism nedan så representerar det hur en väldigt stor del av jordens befolkning, och speciellt företag, beskriver sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; mer av allt leder till ökad harmoni och lycka.

Ett typiskt exempel är personen som tror att de äntligen ska bli lyckliga bara de har en snabbare bil, en ändå högre lön eller en exklusivare garderob. Motivationen är med andra ord inte förankrad i konkreta behov utan driven av till exempel prestige, emotionella kickar eller rädsla.

Diagrammet extrem minimalism representerar däremot hur många offentliga minimalister beskriver sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; minimalt av allt leder till ökad harmoni och lycka.

Ett typiskt exempel är personen som försöker leva med totalt 100 saker, enbart använda 33 klädesplagg i tre månader eller rensa ut en sak varje dag under ett helt år. Motivation är med andra ord även här inte förankrade i konkreta behov utan driven av till exempel tävling, en önskan att synas eller emotionella kickar.

Det tredje exemplet representerar vår syn på minimalism och sambandet mellan lycka och antalet saker, åtaganden och intressen; en balans där varken mer eller mindre ökar harmonin och lyckan.

Exakt var balansen ligger varierar från person till person och utmaningen är att hitta sin egen balans utifrån sina omständigheter. En flerbarnsfamilj, ett sambopar eller en storstadssingel har väldigt olika förutsättning och behov men kan ändå hitta sin unika form av minimalism.

Vad som till slut förenar oss minimalister världen över är oftast insikten om att varken mer, men inte heller alltid mindre, är bättre samt vetskapen om de många oväntade värden som ger sig till känna då konsumtion, onödiga prylar och allmän överstimulans inte längre är huvudfokus i livet.