Man skulle kunna säga att sparande är gapet mellan din inkomst och ditt ego. Låt mig förklara. :)
Du kan bygga en förmögenhet utan en hög inkomst. Men du kan inte bygga en förmögenhet utan att ha ett visst sparande. Om man tänker på det så blir det tydligt vad som är viktigast av de två parametrarna hög inkomst respektive sparande.
För de flesta av oss består förmögenhet av de ackumulerade resterna efter att du har spenderat delar av de pengar som du får in. Eller så här; förmögenhet skapas över tid genom att du håller igen idag för att få mer i framtiden.
För att öka sitt sparande lägger väldigt många fokus på att öka sin inkomst. Hitta fler inkomstben, förhandla om lönen, göra karriär osv osv. Men det finns ju också det andra benet att jobba med. Att öva sig i att vara nöjd med mindre och minska kostnaderna. Att lära sig vara nöjd med mindre skapar ett större gap mellan din inkomst och dina utgifter. Den sistnämnda delen är dessutom till större del inom din kontroll.
Självklart har vi alla vissa grundbehov som måste täckas, vilket kan variera från person till person liksom familjestorlek. Och sen finns det viss konsumtionsnivå för att täcka även bekväma behov. Men att spendera bortom det, handlar väldigt mycket om en återspegling av ens ego. Att man vill spendera pengar för att visa andra, ibland väldigt medvetet och ibland omedvetet, att man har (eller i alla fall hade) pengar.
Det här kan förklara varför vissa människor med goda inkomster, ändå sparar så lite. De för en ständig kamp mellan behov och ego. Samt har kanske andra i umgänget med samma typ av beteende, som inte alls är villiga att minska på överflödig konsumtion, för att därigenom öka sitt sparande. Oavsett hur hög inkomsten är kommer man aldrig bygga en förmögenhet om man inte kan hålla igen på kostnaderna.
Håller du med eller hur går dina tankar kring det här? :)
Det ligger en hel del sanning i det. Ingen vill vara sämre än någon annan men man har alltid en tendens att jämföra sig med någon som har det liite bättre.
Hej, på slutet av 70 Talet tyckte jag det var kul att spara pengar av lönen, jag kunde konsumera precis som jag ville, tyckte min hobby var kul och tjänade en del pengar av dom, investerade i spar tid obligationer som blev ett lyft för mej, köpte tomt och byggde stuga, sålde sen denna med vinst, fortsatte med sådana affärer, och köpte och sålde bilar privat, alla vinster satt jag på tryggt sätt och idag efter 45 år har jag fått valuta för mitt sparande, aldrig en krona på aktier, och idag helt skuldfri med 2 fastigheter kvar och åtskilliga miljoner på banken fast jag skänkt bort 2 fastigheter innan till mina barn, så vill man bli fri som en fågel ska man börja tidigt med sitt sparande. Lycka till.
Tror absolut att mitt ego har kostat mig många tusenlappar genom åren. Har betalat premium för allt möjligt. Detta både utifrån aspekten att betala mer för hållbara val och högre kvalitet som håller i längden, men också för att jag har en bild av mig själv som en som har en viss livsstil.
För några år sen sa jag upp mig från mitt jobb och då levde vi en termin på bara min mans lön, som dessutom var frivillig deltid (87,5%). Två barn i förskoleålder. Fast vi tappade ca 15000 i inkomst varje månad så sparade vi mer pengar än vi nånsin gjort. Detta eftersom vi hade ork att laga mat efter säsong istället för att äta ute, städa själva istället för städhjälp, laga barnkläder istället för att köpa nya, sälja av grejer vi inte behövde osv. Jag delar verkligen bilden av att utgifterna har större påverkan på ekonomin än inkomsterna.
kan hålla med till viss del beroende på hur låg inkomsten är, de som lever på existensminimum kan knappt spara något eller som har bara till det nödvändigaste
Vi som är sjuka kroniskt sjuka ska jag sägs och dessutom ensamstående. Dit får även par som tvingats flytta isär pga sjukdom räknas. Vi har inget att spara av på våran inkomst..De som blivit tvingade att flytta till särskilt boende och därmed fått villan såld. Tjänar ingenting på det. Det är barnen som tjänar på det.
Jag tillhör inte de dementa olyckliga skara. Men jag har inget jag kan spara. I motsatts till de som yrkesarbetare betalar jag för hemtjänst. Färdtjänst . Sjukresor och sjukavgifter.
Sen är alla matförpackningar dyrare i småförpackningar. Det är inte roligt att alltid äta ensam. I förrgår blev jag bjuden på middag hos en god vän. O vad härligt att få sitta i sällskap och ät
Läste nyss om en ungdom som sparade upp till 25000 per månad. Han bodde sommartid hos föräldrarna och hyrde ut sin egen lägenhet. Bra ställt. Sparar dubbelt så mycket som vi sjuka pensionärer får ut till att börja betala våra utgifter. Det är inget att göra år nu. Men det är så synd för minsta lilla resa kostar minst lika mycket för oss och kläder och skor är dyrare för oss. Ortopedverkstaden om vi ska få skor som passar.
Jag hoppas att Sveriges ekonomi görs om så att det blir mer över för oss kroniskt sjuka.
Med sjukersättning är det omöjligt att spara
Ensamstående dessutom
Inkomsten kan du öka hur mycket som helst,, utgifterna kan du bara sänka till en viss gräns.
Inte när du blir sjuk.
Vi har sänkt våra månatliga kostnader med 18.000kr, tidigare hade vi aldrig pengar över till sparande. Idag kan jag inte fatta hur vi tänkte, och irriterar mig på alla pengar vi har kastat rätt i sjön.
De största besparingarna kom från att gå från två bilar till en, byta existerande bil till en mindre bil, samt sluta kasta mat och sluta köpa saker vi villhöver, till exempel kläder, väskor, skor, interiör etc. Så frågade vi banken om bättre ränta (det fick vi), och samma sak med försäkringarna. Vi är en vanlig tvåbarnsfamilj, och jag vet att flera grannar är igång med samma sak efter att ha pratat med oss. Så jo, många kan spara mycket, men det kräver en insats och beteendeförändring. Man behöver kanske börja cykla och ta bussen, också när det regnar i november i stället för att köra bil, planera veckomeny i stället för att handla varje dag och äta mer vegetariskt och laga maten själv. Så är det upp till var och en om man vill det eller inte.
Till dem som nu kommer skriva en kommentar om att det faktiskt finns dem som lever på existensminimum, är ensamstående etc, så skrev jag att vi var en vanlig tvåbarnsfamilj. Jag vet att alla inte har samma utgångspunkt och det tror jag också alla andra vet. Min poäng är att jag tror att det finns fler som oss, som hade kunnat sänka sina kostnader, men som inte gör det för att det kräver beteendeförändringar.
Jag håller med om att många skulle kunna spara mer om de ville. Det är viktigt att rannsaka sig själv innan man konsumerar. En tanke jag brukar använda är “Skulle jag vilja ha detta om jag ensam kvar på jorden?” för att försöka ta reda på om det är en ego-grej eller inte. Sedan vet jag av erfarenhet att sparsamhet också kan bli ett sätt att boosta sitt ego och att även det kan gå till överdrift. Det gäller ju att hitta en balans. Jag har själv blivit bättre på att unna mig saker som enbart rör mig, saker som andra inte nödvändigtvis lägger märket till, exempelvis köpt en enligt mig väldigt dyr deodorant som är snäll mot huden och inte kliar (c/o Gerd som du har tipsat om!) och nu senast ett ekologiskt, sulfatfritt schampo som jag aldrig hade köpt om jag enbart fokuserade på att spara så mycket som möjligt.
Jag håller till viss del med de som kommenterat om existensminimum och att det är svårt att spara med en så låg inkomst, ordet i sig avslöjar ju att det är det minsta belopp som behövs för att existera. Dock brukar jag varje år kolla upp vad förbehållsbeloppet (existensminimum) ligger på och när jag har jämfört med hur mycket jag själv har spenderat i genomsnitt varje månad är det kring förbehållsbeloppet som jag har hamnat. Då har jag ändå unnat mig en del, som jag hade kunnat avvara till förmån för ett sparande (visserligen ett litet och långsamt sådant, men ändå). Men självklart har vi olika förutsättningar, behov osv. Jag håller också med om att utgifter endast kan sänkas till en viss gräns, medan det inte nödvändigtvis finns ett tak för hur hög inkomst man kan ha. Däremot verkar ju folk öka sin levnadsstandard i takt med att inkomsten ökar, vilket i sin tur minskar sparandet. Jag har sett många försaka sin fritid och hälsa för att höja sin lön – till vilken nytta?
Jag tror precis som du skriver i inlägget att det finns mycket att vinna på att lägga fokus vid att vara nöjd med det man har, samt att hitta en balans mellan sin konsumtion respektive sparsamhet.
Sandra du glömmer en sak när du ser på.förbehålls belopp. Du är frisk..Det är den stora skillnaden. Det lilla du kan spara utav förbehållsbeloppet är omöjligt för den som är kroniskt sjuk..Så vida man inte ska ligga ner och platt gapa hemma. Du kan tex gå.några kilometer. Sy plagg du vill ha själv. Tvätta och städa själv.minsta lilla städhjälp kostar det du ka spara in på existensminimum summan.Det är så. Den som är frisk hittar alltid saker att jtjäna små slantar på men den som är kroniskt sjuk kan inte tjäna de små slantarna.
Hej Karin! Ja, det förstår jag. Det var därför jag skrev: ”men självklart har vi olika förutsättningar, behov osv.”
Mitt favorit klipp om ego från filmen revolver. Underskattad pärla imo.
”We are just monkeys dressed up in suits, begging for the approval of others”
https://youtu.be/ixrMXPG0iE4?si=5rBjckw_jo7tJsrC
Jag har råd att köpa allt som jag vill ha!
Inte för att jag har så mycket pengar utan för att jag vill ha så lite saker!
Bra sagt!